Ett litet läger i januari. Väldigt passande. Många löpare gör just detta. Åker till ställen där det är lättare att springa såhär års. Det har vi också gjort fast tvärt om. Vi har hamnat på ett ställe där det är svårare att springa än hemma. Så kan det gå när man inte rekar så noga innan. Men springa kan man göra överallt. Ta förutsättningarna och sederna dit man kommer. Och bara det faktum att kunna springa i shorts och linne i januari. Även om det kanske inte riktigt rimmar med att ta seden dit man kommer. För mig som kvinna i alla fall.
Vi landade sent i torsdags natt eller om man istället ska kalla det fredag morgon. Min kanske lite för entusiastiska plan var att jag skulle ansluta mig till en löpargrupp klockan halv sex på morgonen utan att sova innan. Förutom på flyget. Men några faktorer gjorde att morgonens löprunda uteblev. Bahrain visade sig vara större än jag trodde. Samlingsplatsen låg två mil bort. Att ta taxi skulle kosta närmare 500 kr tur och retur. Knappt värt för 2h sömnig distanslöpning. Att hyra en bil hade varit billigare. Jag somnade istället.
Men att skaffa sig ett fordon visade sig vara en nödvändighet. Tommys cykeluthyrare låg 3 mil bort och att ta buss var ett helt otänkbart alternativ enligt dem vi frågade. Som de idrottare inlåsta i en stad vi kände oss hyrde vi sålunda en bil. Och att åka till Zallaq blev ett bra drag. Bredvid triathlonaffären låg ett café med de godaste tårtbitar vi ätit och killen i shopen hade koll på det mesta värt att veta gällande träning på ön. Bland annat fick vi veta att inne i stan kunde man inte bo om man hade någon som helst plan på att träna. För vårt planerade pass just denna stund skickade han iväg oss några kilometer till prinsens marker.
I ett land där i princip ingen tänker på att ordna till miljöerna för idrottande är det tur att en prins gör det. Och prinsen gör det med besked. Han har låtit asfaltera en tio kilometer lång upplyst asfaltsbana för löpning och cykling runt sin egendom där man även kan springa i den packade sanden bredvid lite mer offroad. När vi kom fram till gaten fanns även ett kylskåp med vattenflaskor man fick ta av. Prinsen är nämligen själv tratthålet och knep en plats till Kona, Hawaii, under förra året. Han planerar även att förlänga träningsbanan till att mäta hela 60 km. En prins av rang. Och det gick alldeles utmärkt att genomföra vårt tröskelpass där. På kvällen åt vi shawarma och drack juice nere på vår gata. På haket med två bord satt även en kille från Saudiarabien. Det är bara en bro emellan och det är många som jobbpendlar eller åker över för nöjen. Vår nyfunne vän hade bara kommit hit för att dricka te en stund och blev glad att för oss, på knackig engelska, få beklaga sig över det arabiska samhällssystemet som han tyckte var uppåt väggarna.
Lördag morgon. Tommy la in cykeln i bilen och åkte söderut för att möta upp en cykelgrupp. Jag skulle springa fyra timmar och motbevisa killen i cykelaffärens tes om att det inte gick. Det var då jag verkligen fick bli varse att Bahrain inte är designat för löpare, gångare eller cyklister. Men rundan började bra längs strandpromenaden några få kilometer. Sen stopp. Trots att man utan problem hade kunnat bygga den längre. Detta skulle visa sig vara ett mönster. Springa bra någon kilometer. Springa i trafiken till nästa safa sträcka. Även om en sträcka kunde se bra ut vid första anblick, plattlagd trottoar som gjord för att springa på, hade man satt gigantiska reklamskyltar så lågt och brett att man varken kunde springa under eller bredvid. Eller bredvid gick om man lutade sig lite ut i gatan. Ibland var två strandpromenader irriterande nära varandra. Typ 20 meter. Men med ett stängsel emellan man varken kunde klättra över eller krypa under. Bara hitta en ny väg. Bäst var det att springa runt flygplatsen. Packad sand. Rätt lugnt. Och ute på de artificiella öarna, sannolikt byggda för utländsk arbetskraft, var det också lugnt och springbart på gatorna.
Sammanfattningsvis får man känslan av att staden inte är färdigbyggd. Det finns bra möjligheter att gå över vägen, även vid de stora gatorna. Trottoarkanterna sluttar och är anpassade för gång, cykel och rullstol. Men något saknas. Rödljus och övergångsställen. Jag fick anpassa mig efter bilarnas. I bostadsområdena med låga hus är det rätt sandfärgat. Marken och husens har samma färg. Det ser lite lustigt ut att båtar står lite överallt när det är en öken. Vatten runtomkring ön absolut. Men verkar inte som man använder det för rekreation.
Jag fick ihop 43 km under en varierad runda och att det inte går att springa på detta ställe är nonsens. Klart det går. Men jag är inte övertygad om att alla skulle ha tyckt det var lika kul som jag. Tommy hade haft det bra för cyklingen var över förväntan. Vi tog ett öråd på terrassen. Den terrassen som bara vi använder. Beslutade oss för att ha kvar bilen hela veckan. Bestämde även att en flytt söderut måste ske. Men först mat. Den kom in med besked på gatuserveringen. Jag fick en hel bricka med kryddigt ris och stora köttstycken. Det fick bli doggybag. Den åt vi på hotellet efter kvällens jogg. Då fick vi även se människor ute på gatorna. Det var riktigt mysigt nere vid stranden där familjer grillade, åkte ett litet tåg, gick på tivoli och njöt av skyskrapornas panorama. Förutom under bönestunden. Då lånade man några mattor från ett ställ på tivolit och lade sig ned för att be i riktning Mecka.
Söndag. Omflytt. Omgruppering. Men först lite styrketräning och häng på terassen. Solen. Böneutropen. Hummus och bröd. Minibananer. Sen åkte vi iväg med bilen.
Svängde av motorvägen för att titta in i en sportaffär. Efter 40 min hade vi inte hittat den. Men vi tror vi var nära. Hittade bara några gubbar som sålde fisk på en bricka på trottoaren. De visste inget om någon sportaffär. Sen gjorde vi ett studiebesök på IKEA. Där var vi i princip ensamma. Inga problem att hitta parkering. Det var fler i personalen än kunder. Öppningen hade skett i september men någon marknadsföringskampanj hade inte lyckats övertyga Bahrains befolkning att bokhyllan Billy är grejen. Kassorna gapade tomma. 26 stycken. En person handlade. Vi gick för att se vad det fanns i den svenska mataffären. Jodå. Där kunde man köpa äppelmust, portionsförpackad lax, köttbullar och plockgodis. Utgångsdatumen är nog uppnådda innan folk här har fått smak för produkterna. Men man måste säga att det är fantastiskt. IKEA sätter Sverige på kartan. Konceptet är lika precis överallt. Man känner igen sig, och denna dag hade Bahrains varuhus äran att ha riktiga svenskar på besök. Men vi åt inte korv för fem kronor utan shawarma för samma peng.
Vi kom fram till vår resort sent på eftermiddagen och tänkte att vi kunde träna på upplysta gator. Visade sig att just där vi var fanns det inga gatlyktor. Snabbt iväg. Mot prinsens egendom. Mörkret jagade oss. Vi grävde bort lite sand och kröp under ett staket för att hinna dit. Tog oss över några berg där någon lassat av tång från havet. Det var helt mörkt när vi kom fram till banan. Genomförde vårt pass. Några korta och snabba intervaller. Träffade en kille som gav oss lite tips om andra ställen man kan springa på i närheten. Vägen tillbaka joggtrevandes på en mörk väg. Man kan springa överallt. Äventyret fortsätter. Keep you posted.
Några platser kvar till årets äventyr i Berlin och Liechtenstein/Schweiz: www.loparaventyret.se/resor Där kan jag garantera att det är springbart. Berlins platta världsrekordbana kantad av historiska platser. Alpernas magiska bergsmiljöer. Missa inte din plats. Resan till Marocko nästa vecka är helt fullbokad.
Tränings- och infoevent gällande Liechtenstein nu på måndag den 14 jan i Norrköping och 17 jan i Stockholm: https://web.facebook.com/events/582221945576019
