Bansäsongsbokslut och säsongsvila

Gunnar Durén  

Gunnar och Johan LLK2k 2014

Foto: Pontus Östlund, FK Studenterna

Med 5.54,54 på 2000 meter i A-heatet på Långlöparnas kväll på Stockholms Stadion avslutade jag 2014 års utomhusbansäsong. Speaker-Lorenzo Nesi hade intervjuat mig före loppet, så målet var därmed ”avslöjat” – slå mitt pers på 5.54,31 från i fjol. Första varvet bra, 69.5 – en bit bakom de unga, snabba grabbarna Foitzik, Holmblad, Dawud och Fox. Det var aldrig tal om någon rygg. Tyckte jag hade rätt pace på andra varvet, men tydligen tappade jag. Passerade på 2.22 höga, enligt Lorenzos speakerröst. Vid 900 blev jag så passerad av klubbkompisen Johan, som gick upp och drog. Jag la mig tacksamt i rygg. Tyvärr gick det inte fortare än 2:a varvet, en 72:a igen. Nu låg jag/vi 2,5 sekunder efter tidsschemat. Passerade Johan med cirka 700 kvar, hörde Karin skrika ”ÖKA!!” och började med det. Vid varvningen låg jag fortfarande 1,5 sek efter schemat och låg på så mycket jag orkade. Spurtade sista 150, men det räckte inte riktigt. Lorenzo hade höga 5.53 på sin klocka, men eltiden sa 5.54,54 – försmädliga 23 hundradelar från rekordet, som i och för sig är mitt, men ändå – jag ville ju persa.

Kontentan för såväl kvällen som säsongen kan sammanfattas i ”Close but no cigarr”. Å andra sidan: resultat är egentligen bara siffror. Om de är bra eller inte beror på hur man tolkar dem, vem som gör det och utifrån vilken måttstock.

Efter den succéartade inomhussäsongen, med dubbla VM-guld och europarekord på 800 m inomhus, hade jag ställt upp det pretentiösa målet för utomhusbansäsongen att försöka slå ett världsrekord, eller åtminstone närma mig dem. Det gick inte. Jag gjorde några tappra försök på 800 och 1500 meter, men lyckades inte ens persa. Inte mycket att gråta över, men det stämmer i alla fall till eftertanke. Många av oss löpare ställer upp något slags mål för säsongen, så även jag. Det mest närliggande brukar vara att man vill just persa. Oavsett hur man ligger till jämfört med andra eller eventuella tidigare satta rekord vill man väl känna att man utvecklas, att träningen ger resultat i form av förbättrad prestationsförmåga på ett eller annat sätt. Men, som jag har skrivit om tidigare blir det med tiden per definition allt svårare att slå även sina personliga rekord. Det är en naturlig följd av att man helt enkelt blivit bättre, att man har höjt sin standard. Antalet rivningar ökar ju vartefter ribban höjs i en höjdhoppstävling fram till att det helt enkelt är för högt för någon att klara av. När man är riktigt nära sin egen maximala prestationsförmåga är det förstås andra faktorer som spelar in, slumpfaktorer som man inte själv fullt ut kan kontrollera: väder och vind, underlag, motståndarnas agerande, dagsform, förseningar i programmet och andra tävlingstekniska problem (jag lovar – det kan hända mycket!). Sällan är allt perfekt och ibland blir det bra trots att något strular. Men för att lyckas till 100 % krävs det många sammanfallande positiva faktorer. Kanske är det också lite av tjusningen med mål som är svåra att nå: att de just är svåruppnåeliga som en glimrande bergstopp i fjärran som inspirerar och utmanar oss? I så fall är det bara att bita ihop och gilla läget. Det är ju inte synd om mig direkt. Att jag har missat några rekord med hundradelar av en sekund kan jag antingen deppa och sucka över. Eller inse att jag faktiskt varit hårsmånen från att lyckas och kämpa på mot de djärva målen och tänka att någon dag kommer slump­faktorerna och därmed hundra­delarna att vara på min sida. Det som verkligen är värt att ha brukar ofta vara svårt att få.

Men nu är det som sagt dags för säsongsvila. Det brukar vara väldigt svårt att hålla sig från löpningen, även om det är under en begränsad tid. Löpningen är för mig en sådan naturlig del av livet och vardagen, ja för välbefinnandet. Men vilan är ju till för möjligheten att bibehålla löpningen, utveckla den och i slutändan nå ännu ett av de där svåruppnåeliga målen. Hoppas bara att det då finns ännu en glimrande bergstopp i fjärran att ta sikte mot.

 Dela på Facebook