Börja springa, sa Ulf

Ove Haugen  

En dag i april, tio år efter mitt första, misslyckade försök att bli en löpare, var jag på fisketur med min vän Ulf. Det var jag som hade assisterat honom när han några månader tidigare hade bestämt sig för att bli flugfiskare. Jag hade lärt honom allt jag kunde, och nu var det retligt nog han som fick mest fisk.
Jag menar, vem känner inte ett stänk av bitterhet när man lärt upp någon för att sedan upptäcka att personen i fråga plötsligt ligger långt före en själv?

Men det här var inte det värsta utan det värsta var att han också sysslade med löpning, och att han allt mer började likna mina landsmän när de de pratade om att gå på tur.
– Jag är så trött.
– Börja springa.
– Jag har drabbats av hypokondri, streptokocker och mördarbakterier.
– Börja springa.
– Min bil har gått sönder.
– Börja springa.

Tjatigt – eller hur? Och det fanns bara ett sätt att få slut på tjatet: Att börja springa. (Vid den tidpunkten hade jag inte varit inne på nätets löparforum och sett rubrikerna till de trådar som fanns där: Brusten plantarfascia, Knäont, Ömmande hälsena, Tietzes syndrom, Hålfotskada, Blånaglar, Kramp i vadorna, Stukad fot, Klickar i öronen, Krasande knän, Benhinneinflammation, Huvudverk, Slapp i underlivet, med mera… )

Alltså åkte jag hem från fisketuren (Ulf fick sex öringar och jag ingen) och letade fram löparskorna som stått orörda i garderoben likt hungriga hundvalpar som väntade på att bli matade. Äntligen, efter tio år, skulle någon åter stoppa fötterna i dem.
Ännu längre in i garderoben fann jag ett par sladdriga mysbyxor, en bomullsteeshirt storlek XL på vilken det stod: ”Kafka hade inte heller så roligt”, samt ett par tubsockor som såg sura ut redan innan de hade använts.

Mitt nya jag. Like a sex machine. På väg till Slottsskogen.

brokencar
”Min bil har gått sönder, sa jag. Börja springa, sa Ulf.”

 Den runda jag sprang – eller snarare lufsade – skulle bli min fasta löprunda två till tre gånger i veckan under cirka ett år. Den bestod av en sträcka på runt femtonhundra meter, fram till krönet av den så kallade säldammsbacken, där jag stannade och spydde – eller åtminstone hämtade andan i ett par minuter medan jag ägnade mig åt tafatta, improviserade stretchövningar. Sedan kunde jag mödosamt lufsa tillbaka till utgångspunkten.

Tre kilometer blev det. Varken mer eller mindre. Jag hade ju, klok av skada, bestämt mig för att ta det lugnt den här gången, och under vart och vartannat pass såg jag mig omsprungen av gamla tanter samt en och annan stavgångare. (i sistnämnda fall är kanske förbigången en mer korrekt beskrivning, och jag skämtar inte – det hände ibland att det klickande ljudet av stavspettsar mot asfalten hann i fatt mig i uppförsbackarna!)

Det var möjligtvis förnedrande, men jag struntade i dem. För mig var det en ofantlig framgång att överhuvudtaget hitta en rutin där jag joggade tre gånger i veckan. Så här skulle det förbli, och det där med att springa fortare och längre, det där med att tävla med sig själv eller andra, var lika otänkbart som en blodig biff i Peter Wahlbäcks kök. Som en AK4 i händerna på Thomas Di Leva. Som en Fredrik Reinfeldt i sossarnas första majtåg.

Den trygga tillvaron skakade dock i sina grundvallar när Ulf ringde en lördags förmiddag och frågade om vi skulle springa en runda tillsammans. Jag tackade tvekande ja på ett villkor: JAG bestämde tempot och distansen.
– Visst! sa Ulf. Inga problem.
Och han höll sitt löfte när det gällde tempot, men efter de vanliga tre kilometrarna föreslog han en ytterligare runda.
– Nej, nej, jag orkar inte.
– Jo, kom igen! Vi kan väl testa! 
– Eh, okejdå, vi testar.

Till min stora förvåning funkade det! Det hade hänt saker under mitt år av lufsande uppför säldammsbacken. Jag hade blivit friskare, starkare, jag orkade mer och de stora förvandlingarnas tid tog sin början. Wahlbäck blev köttätare, Di Leva blev skjutglad och Reinfeldt blev sosse. Ord som ”längre” och ”fortare” tog plats i min dimmiga begreppsvärld och snart var jag anmäld till Göteborgsvarvet.

fortare
Ord som ”längre” och ”fortare”  tog plats i min dimmiga begreppsvärld

Historien slutar naturligtvis inte med detta, men en milstolpe (för mig personligen) nåddes i maj 2010, när både Ulf och jag sprang Varvet. Ingen av oss lyckades springa så fort som vi föresatt oss – vi vara nära kollaps i hettan – men trots att vi startade i olika grupper kom vi i mål på nästan exakt samma tid. Jag hade slagit honom med EN sekund!

Han verkade vara ganska så lättretlig när vi tog en öl tillsamman efter loppet, men vem känner inte ett stänk av bitterhet när man lärt upp någon för att sedan upptäcka att personen i fråga plötsligt ligger långt före en själv?

Tur för Ulf att han i alla fall får mer fisk än jag.

retlig
Han verkade vara ganska så lättretlig (personen på bilden har dock
inga ytterligare likheter med verklighetens Ulf) 

 

 

 Dela på Facebook