Bortförklaringar

Gunnar Durén  

”Jag fick problem med låren”

”Jag åt nötter till mellanmål och var tvungen att bryta efter första intervallen”

”Jag kunde inte svälja i starten och kunde sedan inte andas på första varvet”

”Jag fick inte luft och var tvungen att sänka farten”

”Jag fick inte upp pulsen och bestämde mig därför för att bryta”

”Jag fick en dålig uppladdning pga en pågående badrumsrenovering hemma”

Alla ovanstående är citat jag hört från löpare genom åren i kategorin bortförklaringar. Jag har säkert själv bidragit till några klassiker som någon kan erinra sig. Bortförklaringarna är ett fascinerande och universellt fenomen. Alla gör det någon gång, somliga oftare än andra. Men varför?

Vi vill ju utvecklas och överträffa oss själva, på tävling och ofta även på träning. Vi vill känna att vi är på gång, att träningen går framåt och formen stigande. För att utvecklas måste det finnas utmaningar. Att träna och tävla i löpning är tufft och ibland blir utmaningarna helt enkelt för tuffa. Vi klarar inte alla hinder, orkar inte springa så långt, så fort eller så många intervaller som vi tänkt. Men det bär emot att medge att man helt enkelt inte orkade, att krafterna tog slut.

Medvetet eller omedvetet samlar vi i bortförklaringspåsen in fakta om kroppen, omgivningen, händelser i närområdet, utrustning, väder och vind. Om vår insats sedan inte når upp till förväntningarna, kan vi öppna påsen och hala fram lite av innehållet. På så sätt slipper vi känna oss ansvariga för att inte ha nått de mål vi satte för dagen. Vädret får ofta bära skulden. På våra breddgrader är det ju inte helt pålitligt. Dvs man kan lita på att det inte är pålitligt. Alltid kommer det någon liten ofördelaktig vindby eller regnskur som kan störa prestationen. Utrustningen är en annan oändlig källa till negativ inspiration: kläderna kan skava, smita åt, fladdra, fastna. Skorna kan vara för tunga, för lätta, för veka, för stora, ge skav, blåsor, blånaglar och annat elände. Strumporna kan korva sig. Nummerlappen kan fastna eller lossna. Sedan har vi ju konkurrenterna, som kan blockera, knuffas, trampas, armbågas, stänga, springa för fort eller för långsamt. Den egna kroppen har i detta sammanhang en tendens att förvandlas till en extern apparat, som inte alltid lyder kommandon. Olika muskler krånglar, leder hakar upp sig och andningsapparaten lever sitt eget liv. Möjligheterna är oändliga.

DNF är en särskild kategori. Jag har själv ett par DNF i bagaget. Man kan ha olika inställning till de lopp man väljer att anmäla sig till. Vissa tävlingar är viktigare än andra. Några är förberedelsetävlingar eller delmål på väg mot större uppgifter. Att tävla innehåller flera prestationskomponenter i sig som inte träningen kan ge. Andra tävlingar genomförs som kvalitetsträningspass, för att hjälpa till med motivationen och ge ryggar och omgivning som stimulerar till den extra ansträngning som kvalitetsträning kräver. En del tävlingar gör man helt enkelt bara på skoj, för att det är roligt att tävla, träffa folk och uppleva stämningen runt omkring.

Några tävlingar är säsongsmål i sig. På sådana tävlingar vill man verkligen inte DNF:a. I princip ska väl det bara ske pga sjukdom eller skada. Men vad gäller de övriga verkar det finnas lite olika förhållningssätt. En del anmäler sig till många tävlingar, tar tävlingsdagen som den kommer och har inga problem med att bryta om formen, orken eller motivationen tryter. De rycker på axlarna och går vidare till nästa tävling, då det förhoppningsvis går bättre. Andra genomför sina lopp till varje pris och tar hellre en dålig tid med stoiskt lidande och ”slickar skavsåren” efteråt. För min del finns det ofta en fas i loppen jag springer då jag undrar vad tusan jag håller på med!? Den fasen brukar för övrigt inträffa även på träning. Det är en naturlig del i vardagen för alla löpare som på något sätt utmanar sina gränser. Det är helt enkelt den inre dialog man själv alltid för med sina inre skyddssystem för kroppens funktioner när de sätts på prov. Ju tuffare utmaning, desto mer högröstade blir de – ”funktionscheferna”. Men man jobbar sig igenom den känslan, nästan jämt i alla fall. Träningen eller tävlingen har ju någonstans ett mål, ett skäl till varför man genomför den. Min erfarenhet är att DNF – både på träning och tävling – inträffar när den upplevda ansträngningen inte står i proportion till värdet av att uppnå målet. Det kanske är en enkel truism, men ändå värd att konstatera, tycker jag. De gånger jag har DNF:at på tävling har det undantagslöst handlat om att jag i loppets krisfas inte funnit tillräckligt mycket i den andra vågskålen för att driva mig vidare. Men det jobbet, dvs motivationen, är i huvudsak något man gör innan. Alla som springer millopp vet att vid 7-8 km är man inte i stånd att föra särskilt avancerade intellektuella resonemang. Man jobbar med det man har i bränsletanken, både fysiskt och mentalt. Finns det inget kvar på motivationskontot är det ovanligt att man stannar upp, tar fram ett rutblock och sätter upp en plus- och minuslista för att avgöra om man ska genomföra resten av loppet. Därför är det viktigt att för sig själv sätta upp tydliga och ärliga mål med de tävlingar man tänker genomföra. Är målet att få tävlingserfarenhet på en viktig distans är det viktigt att jobba riktigt hårt för att åtminstone ta sig i mål – annars missar man ju chansen att utvärdera loppet och lära sig något av hur man ska lägga upp taktiken framöver. Om målet är att få en hygglig genomkörare i en bra träningsvecka så får det vara OK med ett hyggligt lopp, även om det inte blir ett pers. Är målet att uppleva tävlingsstämningen, så bör fokus istället vara på att insupa atmosfären, snacka med folk och njuta av sällskapet av likasinnade. Och är målet att springa på så länge kroppen känns bra, så kanske det helt enkelt är bäst att bryta när den slutar göra det.

Men egentligen är det ju inte alls konstigt och inte något misslyckande att inte alltid komma hela vägen. Det är ju bara när vi misslyckats som vi verkligen har tänjt på våra gränser bortom gränsen för utmattning, i alla fall för dagen. Fast det är klart – om vi ständigt misslyckas med att ta oss igenom träningspassen är det nog antingen fel på upplägget eller på inställningen. Träningspass ska ju framför allt genomföras. En höjdhoppare som ständigt river varje hopp bör nog sänka ribban. Å andra sidan – en höjdhoppare som aldrig river kommer sannolikt inte heller att förbättra sitt pers.

Så låt oss fortsätta misslyckas ibland. Och dessutom få anledning att tänka ut några nya klassiska bortförklaringar. Motvind, skoskav, spöregn, fel skor, försenad buss, magknip, skräp i ögat – bring it on!

 Dela på Facebook