De flesta som läser den här bloggen är säkert familjära med hemsidan friidrott.se. Det är förstås förbundets egen hemsida och där dyker det upp många grejer, bland annat artiklar av varierande kvalitet. Till att börja med tänkte jag presentera en artikel av hög kvalité.
Den här artikeln handlar om mig, så det är ganska svårt att göra dåligt. I korthet så blev jag ”vald” till Månadens Friidrottare i december efter mina EM-framgångar och fick ställa upp på en intervjuv. Inte mer om det, du/ni kan läsa artikeln istället!
Här har vi istället ett exempel på en dålig artikel. Artikelförfatteren har hittat något uttalande från en coach för en amerikansk skola och har genom den bestämt sig för att han/hon vet precis hur den amerikanska universitetsfriidrotten funkar. Artikeln är inte bara fylld med faktafel, utan också utav några konstiga antaganden.
Till att börja med menar artikelförfattaren att idrottarna är mer eller mindre tvugna att träna för att de vill behålla sina stipendier. Sanningen här är att majoriteten av friidrottarna på en amerikansk skola inte ens har idrottsstipendier! På herrsidan så får terränglagen och friidrottslagen i NCAA dela på 7.5 stipendier (division 1). Då många lag har runt kanske 50 herrar förstår man rätt snabbt att de allra flesta faktiskt tränar av fri villja utan något ekonomiskt intresse. ”För dem handlar det inte om någon inre drivkraft som kommer ur viljan att prestera så bra som möjligt på tävlingar kanske flera år framåt i tiden,” skriver artikelförfatteren. Detta lämnar jag okommenterat, men ber läsaren att kort reflektera över innebörden av detta påstående med den information som just har presenterats.
Det leder snabbt till det andra antagandet artikelförfatteren gör då han/hon påpekar att då det är julledigt, då tar allt friidrottarna helt ledigt från träning av ren lathet eftersom det inte finns någon drivkraft att träna då inte någon tränare är tillgänglig. Vilken information detta påstående baseras på vet jag inte, men att säga att friidrottare på amerikanska skolor inte har någon drivkraft till att träna är ju närmast löjeväckande. Det finns en anledning till att USA är världens bästa friidrottsland och det är att de har många, många som tränar hårt. Punkt slut.
Till sist menar artikelförfatteren på att det är svårt att hålla igång på seriös nivå efter universitetstiden eftersom det inte finns klubbar på samma sätt som det finns i Europa. Visst, det kan vara ett riktigt påstående, men att det skulle vara lättare hemma i Europa att satsa seriöst tvivlar jag på. I USA ges du ju chansen att studera medans du heltidssatsar, vilket kan vara svårare i Europa. Med andra ord kan man behöve offra sin utbildning för en heltidssatsning i Europa, vilket ju låter som en större uppoffring än att inte kunna ha någon klubb att träna för.
På träningsplanet har det i övrigt flutit på bra. Idag blev det ett lättare pass, en fartlek eller bruten tröskel, längs floden Rio Grande som flyter genom Albuquerque. Vädret var perfekt idag. Precis när man vaknar på morgonen är det alltid svinkallt, ofta under 0 grader, men när solen väl tittar fram stiger temperaturen i den tunna luften och att springa i kortbrallor i Januari är inga problem. Jag sprang med en bra grupp idag bestående av Peter Callahan (3.39 – 1,500m), USA, Todd Wakefield (3.41), Australien, och Jake Shelley (7.59 – 3k), England. Passet var 4x10min i lätt tempofart för att vänja kroppen vid höghöjden som vi alla varit borta från ett tag. Vi låg runt 3.25 min/km de första tre intervallerna och ner mot 3.15 på den sista. Det var ett bra pass, men ganska lätt. Hoppas att snart komma igång med de snabbare sakerna för att riktigt känna att inomhusformen är på gång!
På återläsande!
