Vad är bra träning? En till synes enkel fråga, vars svar blir alltmer komplex ju fler faktorer vi tar med i beräkningen. Allmänt sett vet vi väl vad bra träning är. Det är fysisk aktivitet som på olika sätt tar i bruk och tänjer på kroppens system för att röra sig. När vi rör oss i närheten av eller strax utanför bekvämlighetszonen reagerar kroppen efteråt med att återställa, kompensera och i bästa fall överkompensera för de påfrestningar den har utsatts för. Muskler, andningsorgan, blodomlopp, skelett, senor, leder, ligament och nervsystem har den fantastiska egenskapen att de anpassar sig till högre krav och höjer vår prestationsförmåga för att möta dem.
Men vi kan inte träna på allt, eller i alla fall inte bli bra på allt, åtminstone inte samtidigt. Med träningen följer så småningom en viss optimering av kroppens funktioner för de strapatser som den vanligtvis utsätts för. För att komma nära den egna maximala prestationsförmågan behöver man optimera träningen för den tilltänkta prestationen, oftast på bekostnad av någon annan. Det är en fin och svårhanterad konst att balansera på gränsen av kroppens fysiska förmåga, vilket är nödvändigt för att tvinga den att anpassa sig ytterligare, och att få plats med tillräcklig återhämtning i form av avkoppling, sömn och näringsintag. Jag har själv, som så många andra, ibland kört i diket och tränat mer än vad kroppen klarat av och fått betala i form av överträning och skador.
Det gäller också att ställa rätt krav, vilket är det riktigt svåra. Förutsatt att vi har alla ingredienser på hyllorna för träning, återhämtning och näring, är det ändå så att vi är individer som alla behöver vår egen mix av dessa ingredienser för att optimera vår prestationsförmåga. Dessutom förändras vi hela tiden. Vi har våra medfödda egenskaper, våra gener, vår vilja och vår personlighet, men vi har också vår egen utvecklingsprocess – vad vi har med oss sedan tidigare, vilken träning vi har utsatt oss för, kroppens åldersförändringar, hur vardagen har påverkat oss både fysiskt och psykiskt. Det är därför det är så svårt att besvara frågan vad som är bra träning, utan det lilla suffixet ”det beror på”.
Jag skulle vilja drista mig till att påstå att bra träning är träning som dels rent fysiskt utvecklar individens prestationsförmåga jämfört med vad den skulle vara utan träning, dels upplevs som meningsfull av individen. Det sistnämnda har också den effekten att det driver individens vilja att fortsätta träna. I grunden måste nog träningen i någon mening alltid vara lustfylld, men även jag måste medge att inte alla träningspass, hela eller delar därav, är lustfyllda. En del bävar man för och andra kämpar man, plågar man sig igenom för att sedan få sin rättmätiga vila.
Bra träning för mig just nu är sådan som i förlängningen ska tillåta mig att springa någon liten gnutta snabbare på 800 meter än vad någon 50-åring tidigare gjort. Om man nu logiskt definierar det som snabbare än gällande världsrekord, så har det faktiskt inte gjorts förut. Jag har själv varit väldigt nära, sju hundradelar av en sekund (eller faktiskt åtta, eftersom jag siktar på att överträffa rekordet). Så det kräver optimering av rätt faktorer för mig (och förmodligen några till som jag inte har kontroll över).
Jag ägnar mig nu under april åt uppbyggnadsträning inför bansäsongen. Veckovolymen rör sig mellan 75 och 95 kilometer, det mesta i distansfart. Huvudingredienserna i kvalitetsträningen är backintervaller, tempo, aeroba banintervaller och fartlek. Träningen går överlag bra, men det är inte alla pass i veckan som går lysande. Allra bäst just nu går det på backintervallerna. Insprängt mellan upp- och nerjogg har jag här oftast tre set med en kombination av mångsteg och vadstuds (jämfotahopp), långsprintar på plant underlag och korta backsprintar. Jag har bra erfarenheter av backintervaller sedan tidigare och vet att det påverkar min form positivt. Kortsiktigt har jag också sett en positiv utveckling från vecka till vecka och jag upplever också träningspasset som meningsfullt och nyttigt för mig. Min känsla är att jag förbättrar min löpstyrka, snabbhet och aeroba förmåga, som på längre sikt ska ta mig till mitt mål att springa snabbare än någon (50-åring) någonsin har gjort. Det är förstås lite pretentiöst att sätta upp ett sådant mål. Sannolikheten att någon ska klara det är liten. Men å andra sidan – varför inte? Världsrekord har alltid slagits, alltid av människor av kött och blod och som ibland drabbas av tvivel och motgångar. Men alltid av individer som vågat tro att det till synes omöjliga är möjligt – det ingen tidigare gjort. Bara tanken, utmaningen kittlar. Kanske går det, kanske går det inte? På vägen dit har jag i alla fall haft en väldig massa bra träning.
