Många av er har säkert fångat upp i sociala medier att den 13e upplagan av Ultra Maratón Caballo Blanco ställdes in bara timmar innan start. Tråkigt då så många rest till avlägsna Urique i Kopparkanjonen, en resa som för mig och andra tog över två dygn enkel väg. Tävlingsledningens beslut var en fredlig protest mot oroligheterna i området där de ansåg att de fått bristande information från de lokala myndigheterna. Många rykten har florerat kring skäl och vad som egentligen händer. Faktum är att ”narcos” sedan många år är verksamma i anslutning till tävlingsbanans utkanter och att två karteller för tillfället krigar. Det finns odlingar av cannabis och vallmo längre in i kanjonen. Sedan vet ingen med säkerhet vad som egentligen hänt. Det talas om två dödsskjutningar på torsdagen av medlemmar från kartellerna och lokal polis någonstans i regionen. Den tvåfaldige New York maratonvinnaren German Silvio som var på plats berättade för mig att han personligen ringt upp Mexicos president på lördagen för att garantera säkerheten runt tävlingen. Ett antal hundra soldater skall ha befunnit sig längre upp i en av dalgångarna för att säkra området och ett stort uppbåd med tungt beväpnade federala poliser syntes till.
Efter att loppet ställdes in arrangerade de lokala myndigheterna ett inofficiellt lopp i den del av dalen som inte vette mot oroligheterna. Den alternativa banan mätte 77km och samtliga Tarahumaraindianer ställde upp (fast de enligt tävlingsledningen redan blivit lovade sina majsransoner). Ulf Lundells citat ”ett inställt gig är också ett gig” från Hultsfred 1991 fick plötsligt en ny innebörd.
Många gringos var kvar i dalen och när vi som åskådare stod och betraktade loppet bestämde vi oss för att springa med Tarahumara en stund. Det var ju detta som var resans mål; så varför bara stå där? Den sanna löpglädje jag kände över att med några nyvunna vänner från hela världen få springa tillsammans Tarahumraindianerna tog mig med lätta steg upp för två berg med vidunderlig utsikt och ner i dalgångar med porlande bäckar. Blommor och grönska gjorde omgivningen nästan onödigt vacker. Mitt i all denna naturupplevelse sprang – raramuri – det springande folket i färgglada skjortor och kjolar. Innan jag visste ordet av hade glädjen tagit mig hela sträckan. En oförglömlig upplevelse att springa helt fritt med detta folk utan jakt på tider eller andra krav.
Då jag varit utan internet under dagarna i Kopparkanjonen kommer jag att successivt publicera delar av de blogginlägg jag skrev ”off-line” och även bevaka dramats upplösning allteftersom nya fakta tillkännages. Ni kommer även att få ta del av träningstipsen jag fick av German Silva och mycket annat. Jag känner redan en stark längtan att åka tillbaka och springa med Tarahumara igen så fort det lugnat ned sig. Förhoppningsvis redan under nästa års ultramarathon.
Tarahumaraindianerna välkomnar vår närvaro med öppna armar utan att tappa sin kultur och behöver vårt stöd i form av majs, skolmaterial och varma kläder. En härlig känsla av gemenskap och värme fanns i de många och skygga mötena med raramuri. Vi kommer dem aldrig så nära som när vi springer med dem, då vågar de visa sann uppskattning över vår närvaro. Många av de så annars tystlåtna indianerna ropade uppmuntrande ”weriga” som betyder spring, till oss när vi möttes på stigarna.
Run free – Corre libre!
Det inofficiella loppet gick från två varav från Urique till Guadalope Coronado och Mesa Naranjo. Sträckan upp till Los Alisos utgick.
