Dagen efter..

0
2

Jag levde på ett rus efter min bravad i Uppsala. Bravad efter mina mått mätt.

Så söndagens långpass med Tjalve blev ett hårt uppvaknande. Markus Grönroos sprätte omkring med oroväckande lätta ben över de 30km vi löpte. Jag kanske inte skulle använda ordet oroväckande utan istället irriterande… Markus är en riktigt god vän. Min bästa träningskompis. Men han är trots detta min största rival. Han må vara den snällaste person jag känner men han har gjort två stora fel i sitt liv.

Fel nummer 1: Baltzarloppet i Motala. DM i halvmaraton 2009. 13km in i loppet springer han ifrån mig. Det är ok. Jag kan ta det. Det var hans dag. Nej men det räcker tydligen inte, utan vad gör han? Jo, så fort han har gått i mål så springer (går) han upp på läktaren och hämtar sin kamera. När jag två minuter senare stapplar i mål. Då står han där och fotar min målgång. Tack för den Markus…..   Några veckor senare skickar han bildjäveln i ett mail till mig med kommentaren: fin bild va?

Fel nummer 2: Stockholm Marathon 2010. Jag öppnar hårt och efter halva distansen är jag nästan två minuter före Markus. Efter 28km börjar benen att krampa. Jag kan knappt springa. Med två km kvar till mål kommer min “gode vän” ifatt mig. Han klappar/ dunkar mig i ryggen och utbrister: NU KÖR VI!!!  Jag blir så satans förbannad. Jag försöker att svara upp till kamp men varenda muskel i mina ben drar ihop sig. Markus slår mig med nästan en minut. Jag samlar mig fort och vi kan duscha i samma omklädningsrum utan blodvite.

Så jag säger bara: Lycka till på Stockholm Marathon 2011 Markus….. :)

 

 

 

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här