I väntan på Davids start i Chicago bjuder vi på en lång och annorlunda presentation av en medlem. Det är Thomas Dahlgren från Ronneby som tar med oss på hans livsresa som jag vet innehåller element som både berör och som en del känner igen.
Jag är en löpare!
Jag skriver min story rakt av och ocensurerad, har lite svårt att hålla det kort och koncist, men jag skriver lite som jag tänker och då blir det lite mera målande och detaljerat, hoppas att du som läsare har överseende med att den kronologiska ordningen är lite rörig.
Det är en viktig del av min process att ständigt utveckla mig och påminna mig själv om vad jag kommer ifrån. Helandet är viktigast för mig, och att dela med mig av åren med ohälsa och extremt dåligt psykiskt mående ingår i det. Delande är en av grundpelarna att tillåta helande. Andra kanske kan relatera och känna igen sig. Hitta hopp, och tro på sig själv att det alltid går att vända mörker till ljus oavsett vilken nivå jag är på. Tålamod, acceptans, ödmjukhet och förlåtande!
Vem är jag?
Jag heter Thomas Dahlgren är 47 år (har en biologisk ålder på 22 år), bor i Ronneby, varannan vecka med min son James 7 år. Arbetar halvtid som fastighetsskötare/ lägenhetsrenoverare. Min tränings bakgrund är något brokig, men löpningen går som en röd tråd i den som började redan i 5-6 års ålder med längdskidor.
Jag provade på fotboll och handboll men insåg snabbt att jag helt saknade lagkänslan och spelsinne, jag ville bara springa med bollen och få den i mål. Var inne på friidrott en termin eller två, då det mest var kula och 60 meter. En termin med simning, men tröttnade.
Jag har alltid haft en inneboende rastlöshet och otålighet. Som även i skolan visade sig som koncentrations svårigheter och en oförmåga att sitta still, ett solklart fall av ADHD, (som jag vintern 2006 blev diagnostiserad för). Hittade rätt idrottsform samma år som jag fyllde 13, när jag började träna boxning och styrketräning med framgång, där älskade jag speciellt löpträningen som var ett stående inslag 2 ggr/veckan.
Trivdes med att ha fasta rutiner, boxnings träning 4 kvällar i veckan, och 2-3 pass löpning. Gick från boxning till karate, vilket var en ännu mera strukturerad träningsform, vilket gav mig mera av idrottslig och allmän disciplin. Samtidigt som jag kände mig hemma i den individuella kampen man mot man.
Styrketräning och karate dominerade mitt idrottsliga liv fram till nyårsdagen 1993. Efter en vadslagning på en blött nyårsfest blev det ett nyårslöfte att den 30 maj springa Stockholm marathon. Efter eget tränings upplägg, med viss hjälp från James F Fixx bok löpning, blev det hård löpträning i 5 månader. Gick från en matchvikt på 89 kg till 74 kg på 4 månader. Jag drogs med malande och ibland intensiv smärta i höger knä. Tänkte att det som inte leder till döden, härdar. Jag genomförde maran på tiden 4:46:01, med ett ömmande knä, och mag- tarmproblem i form av diarre, vilket har varit ett ständigt återkommande problem under 90% av mina lopp genom åren.
Ett år senare, juni -93, stod jag där igen på startlinjen till samma mara igen. Träningen hade varit mycket sporadisk, och helgerna med festandet var flera än de jag borde ägnat mig åt långpass. Men mitt knäproblem var så påtagligt och smärtsamt periodvis, att jag helt enkelt inte kunde springa.
Lyckades ändå med minimal löpträning kapa tiden från föregående år med 13 min och 8 sekunder. Veckan efter, på måndagen, besökte jag akuten, och fick en kortison spruta, som tillfälligt lindrade smärtan, men var inte på något sätt lösningen, bara en kvickfix på ett symptom.
1995 opererade jag knäet, en ruptur på patellae senan. Vilken då decimerades med 1/3. Domen löd att jag inte skulle kunna springa längre än 5 km i ett sträck på överskådlig framtid, av den meriterade chefsortopeden som även mumlade att löpning var bara ett nödvändigt ont för att förbättra konditionen, och var en aktivitet som slet och bröt ner kroppen mer än vad vinsten rent hälsomässigt var. Tungt år med rehab, som jag slarvade med. Lyfte mycket vikter på gymmet och festade ännu mera på helgerna.
Jag började må riktigt dåligt psykiskt i perioder, hade svårt att hitta meningen med att leva överhuvudtaget, och varför jag skulle springa i synnerhet. Någonstans långt inne i de vindlande gångarna i hjärnans undermedvetna visste jag bättre, men det var ännu bara ett litet frö.
Nästa gång jag ställde upp i ett lopp var 1996, Stockholmsloppet, som då lystrade till namnet S:t Eriksloppet, min första halvmara- Trotts att knäet fortfarande trilskades nådde jag mitt hemliga mål att passera mållinjen på tiden 1:58:42, alltså under 2 timmar. Löpning var fortfarande det jag ville göra mest av allt.
1998 gjorde jag ett allvarligt självmords försök, när jag var på väg till nattskiftet en söndag kväll, jag skyllde på att jag väjt för ett rådjur. Morgonen efter vaknade jag och kunde bara röra på huvudet, resten av kroppen vägrade svara på de nervimpulser hjärnan skickade till de motoriska enheterna i musklerna. En nattsvart ångest och ingen livsvilja kvar. Min dåvarande sambo lyckades få mig att gå med på ett samtal med psykakuten, trots ett enormt stort motstånd och skam känsla som genomsyrade hela min varelse.
Den första frågan jag fick av den tjänstgörande psykologen var hur mina alkoholvanor såg ut. Jodå, bra och jag delgav att jag festade måttligt varannan lördag. Lögnen var fullbordad, för jag kunde ju inte säga att jag festade varje fredag och lördag. Emellanåt även torsdags kvällar då vi jobbarpolare ölade ut eftermiddags skiftsveckan i bastun efter utstämpling kl 23:00. Och försökte dessutom släta över frågan med att snabbt replikera att jag tränade löpning och styrketräning 5-6 ggr/veckan. Ja, men det är den bästa medicinen, svarade psykologen glatt och hoppfullt.
Jag blev diagnostiserad som utbränd och svårt deprimerad. Ordinerades psykofarmaka, Zoloft, ”lyckpiller”… my ass!!! Fick även samtals terapi 1 gång/månaden.
Mitt springande blev allt mera sällan under den perioden. Min vikt ökade från runt 80 kg till 98 kg på 8 månader, och i takt med det kände jag mig mer och mer avstängd känslomässigt med känslan att vara instängd i en bubbla. Under 8 år medicinerades jag med olika psykofarmaka, med skilda resultat, allt från milda till svåra biverkningar.
Sammanlagt var jag sjukskriven 5 år av dessa 8. Längsta sammanhängande perioden var ca 2 år. Tänker ofta att tack vare min löpning höll jag mig vid liv, ville utöva varje dag, men kunde oftast bara få ihop 1-3 pass i veckan, beroende på hur jag mådde.
2005 fick jag en arbetspraktik på ett av gymmen i stan. Började arbeta på 25% som receptionist. Men i och med min långa erfarenhet av träning i allmänhet, fick jag även spinningpass och crossfitklasser. Mitt hårda drickande på helgerna fortsatte allt jämt. Sommaren 2005 kulminerade mitt alkoholmissbruk med en fyllekörning från en fest i stan som jag inte har några som helst minnen från. Vaknade liggandes i en pöl med spyor i hallen i min lägenhet. Ytterdörren stod på vid gavel, och jag ville bara dö. Min ångest var så fruktansvärt påtaglig. Dagen efter ringde jag förmodligen mitt livs viktigaste samtal, AA gruppen här i Ronneby. Samma kväll gick jag motvilligt på mitt första möte hos AA. Jag har väl aldrig känt mig så skamsen, liten, förvirrad och helt utlämnad, nu ville jag verkligen dö.
Dagen efter det tog jag kontakt med öppenvården på kommunen. Skrev in mig på en 6 veckors behandling på ett 12-stegsprogram. Tänk att plötsligt bli fullständigt ärlig i tankar, ord och handling, en otroligt befriande och livsbejakande känsla infann sig. Nu fanns det inget mera att dölja. När jag varit nykter i ca 5 månader hade jag periodvis fortfarande känslan av att vara rastlös, speedad ibland och väldigt låg däremellan. Ville verkligen gå till botten vad som var orsaken till mitt ojämna mående.
Herre gud, jag tränade ju som aldrig för, löpning, spinning, styrka, box, body balance, rodd och simning. Jag kontaktade helt sonika vuxenpsyk, och fick komma på besök för en bedömning av mitt psykiska pendlande. Efter en rad tester och intervjuer under 2 månaders tid konstaterades det att jag hade ADHD. Jag började prova olika mediciner för att se om mitt psykiska tillstånd kunde stabiliseras och normaliseras. Jag provade 3-4 olika som alla gav en liten förbättring, men vilket överskuggades av allsköns biverkningar som gjorde att jag på det stora hela mådde sämre. Jag testade dessa under 1 års tid innan jag fick nog och bestämde mig för att hitta andra verktyg och vägar. Fortfarande var träningen och då löpningen i synnerhet den bästa medicinen.
2011 var jag på en uppföljning på psykiatrin. Vid tillfället mådde jag ganska dåligt, jag var nere i en svacka, ibland en förlamande och becksvart grotta, ibland bara lite en grå slöja. En svacka för mig kan vara allt ifrån 3-4 dagar till 3-4 veckor. Det var ingen djup svacka denna gången, men tillräcklig för att jag var märkbart påverkad, låg och allmänt omotiverad till det mesta. Det blev en ny utredning, eftersom detta tillstånd kom och gick i perioder, trotts att jag varit nykter så pass länge, depressiva tillstånd är nämligen oerhört vanligt hos dom som missbrukar alkohol och andra central stimulerande droger.
Kontentan av utredningen gav ett entydigt svar på att jag var bipolär typ 2, manodepressiv light mao. Återigen blev det medicinering och samtals terapi. Olika preparat testades, alla gav svåra biverkningar i form av arytmi, svettningar, vikt nedgång.
2006 satte jag upp mål med min löpträning, och började köra enbart LSD träning, varvat med spinningpassen på gymmet. Förmodligen var en av anledningarna att det gick så lätt att sluta missbruka alkoholen min träning. Att jag ersatte dåliga vanor med hälsosamma sådana. Ok, det tar alltid en tid att hitta balansen i vad som är hälsosamt. För till en början hade jag 10-15 pass spinning i veckan på gymmet, plus mina lågintensiva löparrundor i skogen, och styrketräning 30-60 minuter varje dag. Men det höll mig borta från drickandet, vilket var det primär just då. Hur enkelt eller svårt det än må vara att nyktra till från en drog, är de fysiska abstinensen borta efter några veckors avhållsamhet. Den stora utmaningen är att nyktra till i själen och sinnet, det tar betydligt längre tid. Man brukar säga ca 18 månader innan hjärnan och själen återigen är synkade med kroppen.
På skoj ställde jag upp i ett lokalt terränglopp, Salsjöloppet, 7,5 km. Kommer ihåg att jag saknade nervositet, istället kände jag mig glad och uppfylld av livet. Det var en rejält kuperad runda, men det kändes som jag flög fram i skogen och på grusvägar. Hade ingen koll på placering där jag sprang, och handen på hjärtat brydde jag mig inte. Sprang om min yngre bror Per i den sista sugande backen med 1 km kvar till mål. Sedan hörde jag hejaropen från målområdet! Fullständigt ovetandes och överraskad ropade speakern ut mitt namn, och att jag sprang in som 3:a!!! På 30:36!!!!! Oj, vad hände egentligen?! Ingen aning. Jag hade ju bara kört snigelpass i 6:30-7:30 fart, nu hade jag snittat 4:06 tempo. Nästa lokala lopp, Brunnsjoggen 12,5 km terräng, gick bara någon vecka senare. Nu var jag riktigt sugen att få se om min form var ihållande. Dagen innan hade jag haft 2 stentuffa spinningpass, bergspasset 75 minuter och tempo 60 minuter. Mina ben var ganska stumma vid starten, jag har inte direkt värmt upp i mer än 15-20 minuter innan något lopp innan. Och inget undantag rådde inför detta loppet heller, joggade max 7-8 minuter strax innan start.
Jag är en slow starter, brukar hitta min fart ungefär halvvägs in i mina lopp. Så när jag hade sprungit ca 7 km kom jag in i andra andningen och började få upp farten. Men benen kände av mjölksyran från dagen innan. Sprang om löpare på löpande band. Och kunde skönja tätgruppen på kanske 8-10 pers. 1 km kvar och jag matade på med mina ömmande ben. Med 200 meter kvar segade jag mig upp på en 4:e plats! Sprang i mål på 57 och något, alltså 4:33 tempo.
Mina tankar gick bakåt i tiden och stannade till och mindes mig själv 1999 då jag vägde stadiga 98 kg. Knäet var värre än någonsin då, och jag kunde en bra dag jogga 5 km med stor möda. 7 år senare var jag i mitt livs form, 74 kg och sprang elljusspårs milen på 39 minuter!
Jag är en krigare, det har jag alltid fått höra. Att aldrig ge upp, oavsett hur jävligt och mörkt det än är. Det finns alltid ljus i det mörkaste mörker. Bara jag låter mig ta den tid jag behöver i varje fas av mitt liv. Jag kommer förmodligen aldrig att bli en sub 3 timmars marathon löpare, även fast det är en dröm att få spränga den gränsen. Fast i och för sig, när jag ser utvecklingen på mina mara tider så kanske det finns en möjlighet ändå, med ”rätt” träning? Handen på hjärtat är jag bara oerhört tacksam över att jag kan springa över huvud taget.
2008 kraschade jag igen och bedömdes återigen som utbränd. Jag hade jobbat sedan jag var 16 år, till största delen inom tung tillverkningsindustrin, alltifrån maskinskötare till mekaniker. Hade jag hunnit snart halvvägs in i mitt liv, eller? Hur som helst var det dags att göra en fullständig och drastisk förändring av min livssituation. Kände ingen som helst inspiration att fortsätta jobba med döda ting. Jag är ju en människomänniska, lutar definitivt mera åt det altruistiska hållet än det kapitalistiska. Jag sa upp mig från mitt fasta jobb som mekaniker, och började på en utbildning till holistisk massageterapeute. Som fisken i det berömda vattnet var jag nu, detta var jag, på riktigt, och jag kände hur jag sakta men säker började helas inifrån och ut. Snacka om att livet vände fullständigt på relativt kort tid för mig. Hade även fått beskedet några månader tidigare, att jag skulle bli pappa i maj 2009. Sådan är jag, allt eller inget.
Så 2009 blev ett händelserikt år, både i glädjens och sorgens tecken. Den 1 maj 2009 föddes James min älskade son. Samma vecka som jag tentade i anatomi, godkänd! Den 27 augusti gick min stora syster Mia bort i cancer. Livet ger och tar. Började också som yoga instruktör på ett av gymmen i Ronneby. Hade hållit på med yoga några år, framför allt i rehab syfte för mitt knäproblem, med stora framgångar. Med andra ord livet bjöd på många möjligheter som jag tacksamt provade, för att expandera och utveckla mig själv.
2012 var jag i Finspång och sprang kraftloppet, maran då alltså inte ultran (Det dröjde 1 år tills jag började utöva denna ultimata form av löpning, så som det är meningen att löpning ska utövas, njutning och smärta!). Jag hade packat ner mina Inov-8 255 road. I vanlig ordning som så ofta gjorde jag en efteranmälan när jag kom fram. In i omklädningsrummet och skulle svida om. Kompressionströja, korta tajts och… en sko!?! Va fan, e nu detta? Hade jag tappat den på bussen? Eller glömt den i hallen hemma? Bryderier blev det nu. Ok, syna läget, jag har mina merrell roadglove på mej. Insikt och acceptans, får bli den hårda vägen helt enkelt.
Hade vid denna tidpunkt blivit såld på barfota löpning. Och då menar jag barfota hardcore! Klarade ledigt av att springa 21 km på stig/grus utan skor. När jag ett år innan började springa med bara fötter var det gräs 5-10 minuter som gällde. Fantastisk medicin för onda knän att springa barfota och låta kroppens egen stötdämpning göra det evolutionen jobbat fram under 100000 tals år, istället för dämpning under fötterna.
Så nu stod jag där på startlinjen och skulle springa en asfaltsmara med 4 mm gummi under fötterna. Min bästa tid på maran var fram till denna dag 4:12:00 några år tidigare på Växjömaran. Gick ut lite för hårt fick jag erfara 27-28 km in i loppet då jag tappade all kraft i benen. Det var en varm dag, och jag slarvade med vätskan. Jag hade ingen klocka, så visste inte hur jag låg till i tid. Jag fick nya krafter runt 32 km, efter att jag halsat i mig en ½ liter cola. Nu var det bara vaderna som knorrade och inte riktigt ville var med. Stäng av och öka. Smärta är bara en mental förnimmelse och kan blockeras. Sista 4 km gick på ren och skär vilja. Jag flämtade fram frågan till en med löpare om tiden 1 km från målet, vi hade varit ute i 3 timmar och 48 minuter, öka, öka, öka. När jag kom in på idrottsplatsen visste jag att jag skulle gå under den magiska gränsen 4 timmar, frågan var bara med hur många minuter.
Märkligt att man alltid har så mycket krafter kvar att man orkar spurta i sub 4 minuters tempo den sista km, oavsett hur trött man än är. Klockan visade 3 timmar 52 minuter och 58 sekunder. Jag brast ut i jublande glädjetårar. Jag hade gjort det jag innan känt, men inte trott var möjligt, i minimalistiska skor dessutom!
Två veckor senare fick jag reda på att det gick en halvmara i min dåvarande bostadsort, Norrköping. Bråviksloppet var ett litet lokalt lopp på en vändbana. Jag hade precis fått hem mina nya Merrell bare access. Ypperligt tillfälle att testa löpdugligheten i dessa nolldroppade skor. Loppet gick 25 km från min lägenhet. Jag satte mig på cykeln 1 timme innan start, lagom uppvärmning tänkte jag. Körde ett 10 tal 100 meters ruscher precis innan start. Jag kände mig otroligt stark den dagen. Satte av i ett tempo som jag i allra högsta grad var osäker på om jag skulle hålla 21km. Jag hade för engångs skull koll på min placering, förmodligen för att det bara låg 2 löpare före mig. Sprang i mitt eget tempo och kunde till och med öka efter 15-16 km. Ett litet missöde skedde 3 km från mål då jag i endorfin dimman fick för mig att det bara var 1 km kvar. Det var lite konstigt med banmarkeringarna och dess placeringar. Hade egentligen ingen som helst koll på hur banan såg ut. Så när jag, som jag trodde, började närma mig målet. Visade det sig att det var en liten knorr på banan, bort från målområdet. Och då hade jag redan börjat spurta. Så när det verkligen var 1 km kvar, var jag totalt slut i benen. Hörde hur smattrande steg närmade sig bakom mig. En jämnårig kille sprang upp jämte mig och förklarade att han trodde det var kört med en pallplacering när jag drog ifrån vid 18 km. Orkade inte svara och förklara. Så hur han gled iväg och ökade farten de sista 500 meterna. Snuvad på en bronsplats med 10-12 sekunder tror jag. Men, fan jag persade med råge. Tiden 1:27:58 ropades ut i högtalarsystemet när jag snubblade in i mål.
Har under åren som löpare undrat hur långt/länge jag egentligen skulle kunna springa. Jag satt en vinter kväll 2013 i min lägenhet och googlade på lopp runt om i världen. När jag kom in på en sida med ultra lopp. Började botanisera bland olika lopp och fastnade för det anrika Comrades i Sydafrika, 89 km, detta ska jag göra! Lite detektiv arbete och det visade sig att loppet var fulltecknat inför 2013. Jahaja, som alltid med mej, när en ide’ väl föds som jag vill förverkliga är det nästan omöjligt för mej att släppa den. Jag ska göra en ultra 2013! Så jag fortsatte googla på Svenska lopp, och hittade ett lopp som verkade roligt och gick redan den 8 juni. Alltså 4 månader på mig att träna inför ett lopp som garanterade minst 68 km löpning med varierat underlag och lite lagom kuperat. Det som verkade viktigast med ultra löpning var att öva upp tålamodet. Farten dödar, ta det lugnt och träna på att gå under långpassen. En ny ingrediens i min träning blev back-to-back passen. Dvs 2 dagar i rad med långpass, allt mellan 2 timmar till 5 timmar första dagen. Sedan ¾ av det näst kommande dag. Helt underbart att få springa så mycket. Och med ett knä som oftast fungerade. Den låga farten och min tassande löpstil med 180-190 steg/min gjorde att träningen var skonsam. Fysiskt var jag i topp form, det var bara det mentala som bråkade lite. 68km var ju 18 km längre än jag någonsin sprungit, skulle jag verkligen klara det?
Jag började lååååångsamt, och låg bland de 5 sista av ca 100 deltagare. Bidade min tid, gick så fort det kom ett motlut i form av allehanda backar. Vid 42195 m var jag fortfarande oförskämt pigg och fräsch. Sprang om fler och fler löpare, det gick så lätt! När 5 km återstod kopplade äntligen hjärnan att jag skulle klara det. Tog av mig mina New Balance trail minimus och sprang de sista 4km barfota. Tanden hade definitivt blivit blodad, detta var löpning som löpning ska vara för mig, jag var en ultralöpare.
Tre veckor efter var det premiär på Kustjägaren swimrun i Karlskrona, med min kära lillebror. Slutade efter 26 km löpning och 4,4 km simning med ett besök på akuten och röntgande av en sargad fot, ingen fraktur men en nerv inklämning som än idag ger sig tillkänna kalla dagar med långpass på 3-4 timmar i svår terräng, men uthärdligt.
Kunde ändå avverkade Ölands marathon 4 veckor senare sub 3:50. Två veckor därefter var jag på Bornholm och sprang 100 km, Bornholm runt, på asfalt. Tillståndet av smärta som alltid infinner sig när jag springer sträckor över 4-5 timmar verkar på något egendomligt kulminera där om kring. Sedan gör det inte ondare fysiskt än så. Smärtan verkar komma och gå, vilket verkar gå hand i hand med mitt mentala tillstånd. Nu var jag återigen inne på obruten mark som löpare. Jag visste att jag skulle ta mig i mål när jag passerade den 15:e depån med vätska och tilltugg även markering för 75 km. Grymma backar och en motvind med kuling styrka gjorde de sista 25 km grisigt jobbiga. Men vid det stadiet hade jag gått in i 4:e eller kanske rentav 5:e andningen. Eufori och en känsla att vara utanför min egen kropp kom och gick de sista magiska milen. För jag hade aldrig mått bättre i hela mitt liv. Ömsom skrattade och grät, tog jag mig springandes fram på Bornholms ostkust en gudomligt vacker kväll i augusti. Regnmoln började jaga in från norr. Det hade kunnat vara drivis och hagelstormar, för inget kunde få mig på fall. Krafter jag inte har den blekast av varifrån de kom, formligen sköt mej fram när 1,5 km återstod, tror de gick på 7 minuter. Målgång efter 12 timmar 1 minut och några sekunder. Jag fick medaljen hängd runt halsen och blev guidad in i partytältet där det bjöds på rödpölse, potatissallad, pasta och massa olika former av dryck, jag höll mig dock till äppeljuice. 5 minuter efter jag satt mig ner och pustade ut helt salig i kropp och själ. Öppnade himlen sig och ett hällregn forsade ner.
Den 21:a september bjöds det på underbar löpning i Västerås då jag utmanade mig själv i Black River Run 100 Mile, ett härligt 10 varvs lopp på en 16,1 km lopp. Njöt och pinades i 17 timmar 112 km då jag fick kliva av på grund av en riktigt ond fot, både på grund av skadan jag ådrog mig på Kustjagaren tidigare under sommaren, och en träflisa som penetrerat min skosula och orsakat blodvite i samma område. Ändå nöjd och glad att jag sprungit längre än någonsin förut. Vilade 5 dagar efter BRR. Sedan var jag på banan igen. Plöjde löpning 80-125 km/vecka 90% terräng. Hade bla ett fantastiskt pass i brunnsskogen, en helg med mina five fingers, då jag sprang 55 km på 2 liter vatten och 1 snickers.
Fyra veckor senare var det återigen ett premiärlopp, denna gången var det dags för Blekinges första officiella ultra lopp Krösnabanan 60 km. Foten höll, men knäet knorrade sig 35 km in i loppet, fick bita ihop riktigt rejält, då jag upplevde en smärta jag inte känt i knäet innan. Detta var en skärande och intensiv nervsmärta, nu i vänster knäet, för mycket löpning utan adekvat återhämtning. Efter lite justeringar av min löpteknik, låga och ännu kortare steg, kunde jag springa in i mål efter drygt 6 timmar.
Jag hade skapat en sida på facebook, ”Naturlig löpning”. Där jag delade med mig av mina löparerfarenheter och skrev träningsprogram och gav tips. Den 19:e oktober anordnade jag ett ultra evenemang 80 km terräng, på en vändbana som gick längs den vackra Blekingeleden. 10 personer kom och vi sprang i samlad trupp, några var med till första vändpunkten vid badplatsen/campingen Järnavik 20 km, andra nöjde sig med 40 km. 3 av oss sprang alla 80 km i ett behagligt och skönt tempo. Det var gryning vid starten och 9 ½ timme senare hade skymningen så smått börjat falla.
Efter 25 års erfarenhet med långdistanslöpning, och alla gropar jag fallit i, i form av skador, missbedömningar, felkalkyleringar, rehabilitering, alternativ träning. Har jag lärt mig en massa saker för att kunna fortsätta springa med glädje och njutning. Tre saker tror jag är avgörande för detta:
#1. Det viktigaste att ha en stark och fungerande bål. Den inre av våra bålmuskler M. Transversus abdominis som så ofta är eftersatt och saknar tillfredställande kontakt för optimal funktion. Här kommer andningen in som en avgörande faktor. Många, om inte de flesta, andas ofullständigt högt uppe i bröstkorgen. Och saknar den naturliga bål andningen som är det ”rätta” sättet att andas på. För mig blev detta en aha upplevelse när jag började träna yoga regelbundet. Plötsligt märkte jag att min löpteknik förbättrades avsevärt efter några månaders yogande. Där bålandningen är det viktigaste och första man lär sig, eller lär om sig, eftersom vi från födseln har en perfekt bål andning. När detta sker blir kurvaturen naturlig i kotpelaren, och musklerna kan fungera optimalt.
#2. Skor utan pronations stöd och för mjuk dämpning. Regelbunden barfota löpning några gånger i veckan, på ömsom mjuk och hårt underlag för att träna upp den naturliga stötdämpningen och proprioceptionen som redan finns i kroppen från fotsulorna till nacken.
#3. Funktionell styrketräning med en variation av tung belastning och få repetitioner, lätt belastning med många repetitioner. I alla rörelseplan och leder. Asymmetrisk balans träning och rörlighet med stretching.
Listan kan givetvis göras hur lång som helst med tekniker, funktioner och annat bra. Men jag har lärt mig att om jag börjar med dessa 3 punkterna faller resten på plats av sig självt.
Att hela tiden pressa min gräns för vad som är möjligt fysiskt och mentalt, utmanar jag mig ständigt med nya löpar projekt. 2014 blev ett år som jag spenderade många timmar på löparband för just detta ändamål. Galet, ja kanske för vissa men å andra sidan inte för andra. Den 1 januari 2015 pratade jag med en man i omklädningsrummet på gymmet jag brukar träna på. Han frågade mig hur långt jag egentligen kunde springa på ett löparband? Ja jag vet inte riktigt, svarade jag, har aldrig provat. Tror du, du kan springa i 5 timmar? Ja absolut! Jag kan nog springa i 10 timmar! Det har jag svårt att tro, svarade mannen.
Jag kunde inte släppa den utmaningen. Men samtidigt ville jag även göra något som inte bara var en egoboost för mig. Jag kontaktade barncancerfonden och förklarade läget. Att jag skulle springa i 10 timmar på ett löparband, och samtidigt samla in pengar till fonden. Eftersom jag och min familj drabbats när min syster Mia gick bort i cancer 2009, ville jag göra någon form av skillnad och osjälvisk handling av min utmaning.
Den 17:e januari stod jag redo på bandet. Laddat upp med vätska och mat för en mindre arme. Och insamlingsbössorna för barncancerfonden. Lokaltidningen BLT hade fått ett tips och gjorde ett reportage om evenemanget. Så under dagen kom det folk som skänkte pengar och peppade mig. Jag sprang 81,3 km under mina 10 timmar på bandet med några toabesök och påfyllande av vattenflaskor och lite fast energi som kokta ägg, choklad, chips, dadlar och sesamkakor. Insamlingen gav några tusen i bössorna och sms gåvor. Jag kände att detta var ju hur sjukt kul som helst. Hur långt kan jag springa på en rullande gummimatta stirrandes ut genom ett skyltfönster, med utsikt över en indisk restaurang där folk kommer och går?
Började fila på nästa bandevent. Redan den 28:e februari riggade jag upp igen på gymmet. Nu för att avverka 100 km på obestämd tid, men siktade någonstans mellan 11-13 timmar. Barncancerfonden var återigen förmånstagare för mitt stolleprov. I 12 timmar och 15 minuter sprang och gick jag på bandet. Men min fysiska och mentala gräns var inte på långa vägar nådd. Jag planerade att göra 100 mile efter sommaren, en magisk gräns för många ultralöpare, men på löparband är detta en prövning av psyket av astronomiska mått. Fysiken hade jag med råge, det var hjärnan som var den största fienden, och dem ska man hålla sig närmast har jag hört, alltså sina fiender. Nu såg jag i och för sig inte min hjärna som en fiende. Men jag behövde en strategi och taktik som höll i kanske upp till 25-26 timmar av monotont löpande och gående på en väldigt begränsad yta och icke så stimulerande omgivning.
Jag har under åren sedan min behandling för alkoholmissbruket använt olika metoder av affirmationer, mentala positiva oaser som ger och ökar min inre Qi (livsenergi). Några av mina starkaste mantran är: ”Jag är frisk, stark, uthållig och oövervinnlig av mitt sinne, jag är en krigare jag ger aldrig upp oavsett vad!”, ”Här och nu har jag allt jag behöver, just detta ögonblicket är perfekt och fulländat, ingenting kan stoppa mig, utom jag själv, jag bestämmer!”. Dessa rabblade jag för mig själv under många meditationer, både i stillhet och under timmar på bandet och i skogen, löpandes då!
Den 16 maj begav jag mig upp till Lida i Tullinge (för andra året i rad) för att springa ett riktigt tufft ultra över 89,5 kuperade km. Totalt 150 upp- och nedförsbackar räknade jag ut, med drygt 2000 meter i höjdmeter. Jag ville att det skulle vara så basic som möjligt. Så natten innan loppet övernattade jag i vindskydd med en sprakande och värmande brasa, några hundra meter från start- och målområdet. Spartansk frukost kl.05.00 med pulver kaffe med kokosfett, äggröra och 2 surdegs mackor med 1 cm tjockt lager smör på. Året innan hände en incident som jag skulle undvika i år, under loppet slog försommar värmen till helt oförberett och överraskande. Vi var en handfull som beslutade oss för att byta ner oss till den korta sträckan på 53,7 km på grund av värmen. Snöpligt, men klokt beslut summerade jag efter målgången. 6 timmar och 15 minuter tog de 3 varven för mig att avverka. Revansch nu på långa sträckan, absolut good damn it!!!
Och det gick enligt planen det året, men med en fruktansvärd smärta i varenda muskelfiber från midjan och nedåt. Sprang in på tiden 11:53 på en grymt krävande bana, kanske den tuffaste ultran under 100 km i Sverige.
Ville även utmana banan och mig själv på loppet Jättelångt 2014 igen. Den 14 juni var dagen för loppet från Grisslehamn till Norrtälje, på den vackra Roslagsleden. Lömskt dåligt markerad bitvis, en lagom utmaning! Jag fick ihop 69,5 km på löparappen, 600 meter kortare än året innan. Men en putsning av tiden, 7 timmar och 55 minuter var 26 minuter bättre än 2013. Lika bra att testa hur jag klarar maran också. Har ju ett enastående bra arrangerat lopp bara 5 mil hemifrån. Kustmaran har även blivit lite av en tradition för mig under åren, både halvmaran och fulla distansen.
Varmt och som vanligt fullt med flugor i ansiktet under 99% av loppet. Värmen och flugorna till trotts puttsade jag mitt pers med några minuter 3:32, och närmade mig familjerekordet på 3:28, (vilket innehades av lillebror Per fram till den 27:e juni 2015, då jag äntligen kom under 3:30, 3:25:50 på Kustmaran).
Mina träningsveckor flöt på riktigt bra, och jag kände att jag hade en sund balans mellan löpning, styrka, yoga och cykling. Hade även lagt in flera pass med styrkepass i skogen med släggslag, sten lyft, stock hävning, träd klättring och barfota löpning. Snittade sunda 85 km/veckan, peakade med 165 km och softade dom veckorna jag sprang 60-65 km. Fortfarande 90% LSD träning och endast 10% backlöpning och fartlek.
Upptäckte att det gick hur fint som helst att köra 2 pass om dagen några gånger i veckan. Oftast 5-7,5 km på morgonkvisten och 12-25 km på eftermiddagen/kvällen. Den största utmaningen var att vila, men gjorde ändå mitt bästa för att låta löpningen vara måndagar och fredagar. Då jag istället tog långa skogspromenader på 2-4 timmar. Började även känna mig så bekväm och övertygad med min löpträning att jag gjorde något rätt, att jag anordna löparkurser under några helger, känns så härligt att kunna dela med mej av mina erfarenheter och kunskaper i löpningens ädla konst.
4 veckor innan jag skulle ge mig på att springa 100 mile på löparbandet, sprang jag ett riktigt tufft mentalt pass på 85 km på Blekingeleden, där farten var underordnad tid på benen. Sprang mellan 7:30-19:00 med en känsla av välbehag djup inne i själen, den fysiska smärtan till trotts. Perfekt förberedelse för psyket.
Den 10 oktober kl 20:00 började jag springa på bandet. En vag känsla av att något inte var helt 100 med kroppen. Som en begynnande infektion, fast tog det mera som psykosomatiskt symptom på ansträngningen som förmodligen var lite för mycket för hjärnan att acceptera. Allt gick bra fram till kl 07.00 då jag började känna mig svag och illamående. Började kalkylera på vätska, närings- och energiintag, men det stämde. Något annat var fel, jag fick rusa till toa för tarmtömning. Och varför nöja mig med det, nej nu hade kroppen även valt att det var dags att vomera, härligt att känna att jag lever! Släpade mig alltjämt ut till bandet och tryckte igång gummimattan igen. Kl.09.00 fick jag kasta in handduken, efter att jag inte kunnat behålla varken vätska eller energi mer än några minuter efter intag. Räknade till 15 toa besök mellan 7-9. Så förnuftet vann tillslut över galenskapen. I 4 dagar låg jag utslagen tillsammans med sonen i värsta maginfluensan på år och dar. Tog mej en hel veckas vila från löpningen och valde att bara träna yoga, rodd och styrketräning. Valde med omsorg nästa datum för mitt nästa försök. Den 11 december kände jag mig starkare än stark. Och fick kompledigt från jobbet utan några som helst problem, eftersom de även var en av mina sponsorer.
Tänkte att start på morgonen var att föredra, framför kvällen. På menyn under mina 100 mile hade jag valt: pannkaksrullar med jordgubbssylt, hemgjorda energikakor på havre, kokos, smör, dadlar, chiafrön, makadamianötter, solrosfrön och cashawkärnor. Chips, ostbågar, choklad, lös kokta ägg, coca-cola, vatten, sportdryck (egen tillverkad av vatten, honung, bikarbonat, havssalt och magnesium), kaffe, ost och wienerbröd. Mitt outtalade mål var att klara 100 milen på under 24 timmar. Men räknade ändå med 25-26 timmar, med toabesök, sko-och klädbyten, stretching, vätska och energi tankning. På fötterna hade jag valt mina bekvämaste trotjänare saucony kinvara3, salomon mantra3 och altra instinct2.
Tryckte igång bandet 08:00 på torsdag morgonen och började springa till just ingenstans, förutom de vindlande gångarna i min egen hjärna, där alla universums tänkbara landskap finns. Alla mina samlade erfarenheter från långa och många påfrestande lopp och träningspass, fungerade som utmärkta motivatorer när svackorna kom. Det gick oförskämt lätt den första halvan på dygnet, bara några mildare dippar. Den första svackan som verkligen satte mig på prov kom runt 120 km, efter ca 18,5 timmars löpande. Då ville inte hjärna alls vara med längre.
Det fungerar så här, att hjärnan skapar en tanke som ger en känsla, somatiskt, och när bekvämlighetszonen har passerats med råge, kan hjärnan skapa och manifestera i stort sett vilka fysiska symptom som helst.
Benen började kännas tunga som marmor pelare på något forngrekiskt palats. Jag fick uppbringa all min mentala styrka för att övertyga kroppen vad som var verklighet och fiktion. För hjärnan kan inte skilja mellan fantasi och verklighet nämligen. Örfilar fungerar helt klart, fysisk smärta någon annan stans i/på kroppen än benmusklerna som kontraheras och slappnar av i en till synens oändlig rörelsekedja.
Musik är även ett ypperligt distraktionsmedel, i synnerhet favoritmusik. Så det blev smäktande progressiv deathmetal, heavy metal och progressiv trance. Kraften i benen började så smått komma tillbaka efter ca 15 minuter, och jag kände mig stark igen även om smärtan i ben-, höftböjar-, vad- och sätesmusklerna var till bristningsgränsen. Jag insåg att jag passerat sträckan som jag sprungit som längst först vid 126,6 km med 14,6 km, och jag som är så kass på matte! Nu började det hända som jag intalat mig själv att jag skulle undvika så långt det bara gick. Nämligen att räkna hur långt jag hade kvar, bara 34.4 km! Min taktik var att springa 75-85 minuter 10 km i taget, ett steg i sänder, för att göra löpningen hanterbar. Nästa djupa svacka kom runt 145 km efter mycket mentalt krigande, att ta kommandot över tankarna tog allt mer energi.
Trött, trött, trött så in i helvetes trött, jag började knäa, tårarna kom samtidigt som jag kände en rasande vrede stiga upp ur mitt inre. Nu tog jag till det tunga artelleriet, hade jag överlevt drygt 20 år hårt alkoholmissbruk, djupa depressioner, självmords försök, psykoterapi, mitt barns födelse, min egen födelse, 20 halvmaror, 10 maror, 20 ultralopp och träningspass mellan 70-112 km. Jag hade även börjat slarva med vätske- och energiintaget. Tror att milen från 145 till 155 km tog 135 minuter.
När vi tror att inte har den minsta tillstymmelse av krafter att uppbringa längre. Väntar det en enorm energireserv bakom den gråa slöjan av utmattning, gäller bara att fortsätta röra sig framåt. Just detta tillstånd upplevde jag exakt efter 155 km nötande på bandet.
Jag bara ökade och ökade farten, till 5 minuter/km sista 5,1 km. Kraft fanns plötsligt i överflöd, smärtan i benen klingade av och försvann. Passerade 161 km efter 24 timmar 19 minuter och 55 sekunder.
En tanke som så smått börjat spira, bara någon dag efter avklarat 161 km utmaningen, att jag skulle göra ett nytt evenemang på bandet om ett år. Denna gång ville jag flytta gränsen ytterligare för min bekvämlighetszon, 211 km alltså 5 marathon under 36 timmar. Övermod är förmodligen en löpares värsta fiende. Jag kände mig verkligen oövervinnerlig efter mina timmar på bandet. Jag kunde klara vad som helst. Men det finns alltid en gräns för vad som är hälsosamt och sunt. Redan 3 dagar efter var jag ute och sprang igen, när jag egentligen borde ha vilat mej från löpningen 2-3 veckor. Körde på 7 dagar i sträck 80 km totalt. Vilade 1 dag sedan 6 dagars löpning 78 km.
Morgonen efter sista passet vaknade jag med en lätt nypande smärta i vänster knäveck som klingade av under dagen. Min stora utmaning har alltid varit att vila tillräckligt, och återhämta mig på ett adekvat sätt. Jag har förstått att löpningen är min medicin mot depression, och att en del av mitt driv delvis beror på min bipolära natur, motsatsen till depression är ju som bekant hypo-/hypermani.
Plötsligt blev min löpning inte så självklart längre. Något jag tagit för givet att jag kunde göra hur mycket och ofta jag ville. Smärtan kom och gick men jag kunde ändå springa problemfritt när jag blivit riktigt varm i leder och muskler runt knäet. Fortsatte med min löpträning, men fick allt oftare lägga in dagar med aktiv vila då jag tog långa skogspromenader, med sporadiska jogg perioder på 5-10 minuter.
Den 4:e februari blev jag förkyld med hög feber. Sängliggande i dagarna 2. Tog mig en promenad den 3:e dagen och kände att något i vänster knä gick sönder, som om något sprack upp. Huggande smärta i knävecket och tvingad att halta 5 km tillbaka till hemmet. Dagen efter var hela vaden dubbelt så stor, och malande smärta i knävecket. Styrketränade och körde på crosstrainer 1 timme på kvällen, för att hjälpa lymfsystemet att forsla bort vätskan. Vilade nästa dag, och ringde till läkarstationen för att få knäet undersökt. Blev akuten därifrån då de misstänkte en propp. Väntrums tid 5 timmar, innan jag fick komma in och träffa en läkare som efter 5 minuters undersökning med frågestund uteslöt att det skulle vara en propp. Jag fick en remiss till ortopeden i Karlskrona följande vecka. Träningen var förpassad till gymmets crosstrainer och roddmaskin, nästan smärtfri. Undersökningen hos ortopeden slutade med en ny remiss, nu till röntgen och ultraljud av knäet. Samtidigt som jag även fick en remiss till en magnetröntgen.
Röntgen visade på vätska i knäet, och på ultraljudsundersökningen konstaterades det att jag hade en rupturerad bakercysta lateralt vänster knäveck. Detta uppstår när ledkapseln blir överbelastat, och börjar bukta ut som en bubbla. Man opererar tydligen inte detta trauma längre på grund av risk för skador på nerver och dyl som passerar knäleden.
2016 har hitintills varit ett eftertänksamt år, med mycket rehabträning och funderingar hur jag ska kunna komma tillbaka igen. Har så smått hittat en tränings volym som känns ok. Anmälde mig till Ursvik ultra 75K som i år gick den 19-20 mars, (för revansch från 2015 då jag fick ställa in på grund av en veckas influensa). Även om jag fortfarande inte var riktigt återhämtad från infektionen var jag väldigt sugen på att få uppleva ett nattlopp tidig vår. Skulle även vara med på ett inofficiellt 50 Km lopp här i Ronneby den 30:e april. Och hade redan anmält mig till Lida ultra 89,5K, ville inte bryta något som började likna en tradition. Eftersom jag varit med sedan premiären. Ville se hur kroppen klarade 3 ultralopp med bara några veckor emellan. Samma vecka som Ursvik skulle gå av stapeln drog jag på mig influensan med feber och rosslande hosta. Sängliggande i 3 dagar. Alltså samma scenario som 2015! Fick en ofrivillig vila på 6 dagar.
Kände mig fortfarande seg och hängig dagen för loppet, som skulle starta kl 00:00 på lördag natt. Körde upp till Stockholm på fredagen och tog in på hotell med bekvämt köravstånd från Ursvik. Provade en timme på bandet och en halvtimmes rodd på hotellets väl försedda gym. En halvtimme i bastun med stretching och avslappning gav en skön avslutning på passet. Det kändes ok i kropp och själ. På lördag förmiddag, efter en stadig hotellfrukost. Begav jag mig ut till Ursvik för att reka banan. Fortfarande lite små krasslig, hoppades jag ändå att 1 timmes joggande skulle få kroppen i balans, och lite yoga i någon mysig skogsdunge. Kunde inte utesluta en psykosomatisk symptom som hjärnan framkallat några gånger innan inför tuffa utmaningar. Hjärnan är specialist på att fejka sjukdom när den tror att utmaningen är oöverstiglig. Jag joggade 12 km i ett fint snöfall som förgyllde den lite gråa och kyliga förmiddagen. Verkade vara en tuff 15 km varv bana. Tillbaka på hotellet la jag mig ner och somnade tvärt. Vaknade runt 15 tiden, alltså en powernapp på 3 timmar.
Käkade en sen lunch eller tidig middag, och förpassade mig till bastun för lite stretching. Började tveka på om jag över huvud taget skulle springa alls i den nalkande kyliga natten, med tanke på hosta och snuva? Begav mig hur som helst till start efter några timmars slappande på hotellrummet. Hämtade nummerlappen och tog tacksamt emot en värmande kopp rykande hett kaffe. Starten är i en lagom njutfull uppförsbacke, hade jag tyckt med en 100% kropp. Nu var den ett bergs sluttning som hånskrattade åt mig. Kantigt och andfådd löpning/gång uppför. Beckmörker och ett mjukt snöfall gjorde att jag kände mig fullständigt desorienterad i skenet från pannlampans sken. 7-8 Km in i loppet började jag känna mig svag och illamående. Halkade omkring i lera som stelnat på ytan i kylan, men var geggig och mjuk när jag trampade igenom. Nej, detta är ingen bra ide’ alls. Jag kliver av vid varvningen. Började bli riktigt orolig när arytmin satte in. Då var det bara 2 km kvar till varvningen. Kastade in handduken efter 1 varv och 15 km. Ingen besk eftersmak i munnen, bara en känsla av lättnad och efterhands klokhet. Ett nytt försök 2017!
Blev tidigare i somras kontaktad av en kille som vill arrangera en halvmara och millopp här i Ronneby/Kallinge. Jag blev erbjuden att lägga banan och om jag var intresserad att bli loppgeneral, vilket jag gjort med glädje. Vi brottas lite med ansökan till Svenska friidrottsförbundet för att kunna bli auktoriserade som tävling. Mycket snickrande är på gång runt Ronneby halvmara.
Mina mål för 2017 är 100 mile under 24 timmar. Lida ultra 89,5 km under 10,5 timme. 60,1 km på ett 6 timmars. En 100 km ultra eller längre utomlands, helst mountian trail. Och maran på sub 3:20. Få till en fantastisk folkfest och att Runneby halvmara och milen blir den succe’ vi önskar.
Det är svårt, om inte omöjligt att inte ta med den mörka perioden av mitt liv, även om fokus är på mig som löpare, så speglas och skuggas löparen Thomas av det gäckande mörkret som alltid finns närvarande inom mig. Löpning är min livsfilosofi, allt är verkligen möjligt med de förutsättningarna och erfarenheterna jag bär med mig.
Keep on running!!!
.
