Elmar Engholm satsar vidare mot toppen. Nu kan ni följa honom i nya bloggen Breaking Four. Här kan ni läsa intervjun med Elmar som gjordes efter hans succé på terräng-EM.
För många kanske Elmar Engholms suveräna insats på terräng-EM, där han slutade sexa i U 23-klassen och starkt bidrog till det svenska lagbronset, är i det närmaste sensationell. Vad tycker han själv?
– Ja och nej. Jag har tränat väldigt kontinuerligt och bra i princip ostört sedan jag var skadad vintern 2013 men har väl tyvärr inte riktigt fått till det på tävling. I höst har jag ökat mängden lite och sprungit bättre och bättre för varje lopp borta i USA men inte fått till någon fullträff. På NCAA-mästerskapen (Amerikanska studentmästerskapen) i slutet av november fick jag skon avtrampad efter 1 500 m och fick stanna och sätta på den igen vilket ledde till att jag fick jaga från de bakre delarna av en 250 man stor klunga. Att jag lyckades springa upp mig till 78:e plats tydde ändå på bra form. Kände mig dock väldigt sliten efter det loppet och sista veckan inför EM var det väl inte mycket som tydde på att jag kunde leverera något vidare imponerande resultat. Så på så vis tror jag att jag överträffade i alla fall mina egna förväntningar.
Hur gjorde du för att pricka in storformen till just den här helgen?
– Jag gjorde nog allt man inte bör göra för att pricka in storformen. Den 22 november sprang jag NCAA-mästerskapen i Terra Haute, Indiana. Med vetskap att jag skulle springa EM tre veckor senare hade jag tillsammans med min amerikanska coach kommit fram till att ligga kvar på ca 110-115 km/vecka de två nästkommande veckorna för att konservera formen. Det höll i ungefär en vecka, sedan sa kroppen ifrån. Fick ta fler vilodagar och dra ner mycket på volymen för att ens ta mig igenom passen. Samtidigt så hade de flesta av mina träningskompisar säsongsvila och det var kanske inte helt lätt att övertyga sig själv att ta sig upp klockan sju på morgonen för att springa ensam. Tidig december innebar även sluttentor på Universitetet. EM veckan startade med fyra tentor och följdes av många, många timmar på flygplan. Lägg jetlag och en stundande förkylning på det så har du det perfekta receptet för ett katastrofalt lopp!
Vad hade du för taktik inför loppet i Samokov?
– Jag vaknade på söndag morgon med ganska ordentligt halsont. Hade jag sprungit individuellt är det nog inte 100 procent att jag ställt mig på startlinjen, men eftersom vi hade åkt till Bulgarien som ett lag var det aldrig riktigt ett alternativ för mig att inte starta. Blev istället en alvedon på morgonen, te och lite halstabletter så fick det bli bra. Banan dagen innan hade visat sig vara inte bara ganska knixig och smal, men även med osäkert underlag. Vissa bitar var frusen lera som bjöd på stenhårt ojämnt underlag, medan andra delar var leriga och den sista biten in mot varvning/mål var snöfylld. Det diskuterades livligt inom det svenska laget angående val av spiklängd, där de flesta verkade välja mellan 12 mm och 15 mm. Alltså var banan svårsprungen och det tedde sig som att det skulle vara klokt att vara med långt fram då det kunde vara svårt att passera mycket folk samt svårt att springa in en lucka. Dock ledde min smått tveksamma fysiska hälsa mig till att omvärdera den idéen. Istället tänkte jag avvakta i början för att se hur kroppen svarade för att eventuellt springa upp mig lite under den andra halvan av loppet, en taktik som hade visat sig vara rätt gynnsam på ”USA-touren”.
Vad var din känsla under loppet?
– Loppet startade i en extremt hög fart, och jag låg bland de absolut sista löparna när vi kom ut ur startboxarna. Hade John Kingstedt bredvid mig och ropade bestämt ca 100 m in att vi skulle ta det lugnt då det gick alltför snabbt för de flesta. Låg fortfarande hyfsat långt bak efter de första två korta varven (ca 1 km in) men hade börjat avancera så smått. Sen dröjde det inte jättelänge förens jag var uppe runt topp 15-20 tillsammans med Napoleon Solomon och Alexander Palm. I det skedet kändes det väldigt bra. Jag hade inte brukat jättemycket energi för att ta mig till den positionen och jag kände att farten var klart hanterbar. Jag hade inte jättebra koll på vad som hände längst fram, men hamnade i alla fall i någon form av andraklunga bakom de tre ryssarna och två britter som ledde fältet. I en av nerförsbackarna hamnade jag i täten av den klungan och lät egentligen bara bena jobba på och drog på så sätt ifrån andraklungan. I det skedet av loppet kändes det extremt bra. Visste att jag hade ganska bra med krafter kvar och att det inte var många kilometer kvar. Den generella känslan hela vägen varl egentligen att jag alltid kände mig relativt kontrollerad.
Passade underlaget dig?
– Som sagt varierade underlaget ganska kraftigt ute på banan och det var delar där underlaget var stenhårt och delar där det var ren bulgarisk lervälling. Spikvalet för min del landade på korta 9 mm spikar, vilket gynnade mig på de hårdare delarna men ledde till lite slirande på de lerigare delarna. Sammantaget var underlaget tufft och krävde mycket utav kroppen. Som 1 500 m löpare har man mycket ren styrka från benen samt bra driv i de korta sprintbackarna banan bjöd på. Jag har också sprungit en del hinder och är inte helt ovan med en ojämn löprytm så underlaget var nog i alla fall inte till min nackdel. Det som passade mig bättre var loppet gick på 1 300m.ö.h. och då jag bor och tränar på 1 600m.ö.h. så var det här inget problem. Jag märkte definitivt att jag andades mindre ansträngt än många andra tidigt i loppet.
Under ett av slutvarven var du till och med nära att jaga ifatt tätklungan!
– Gick ganska starkt i mitten och märkte att jag tog mig lite närmare vilket förstås var sporrande. Dock var det inte mycket att göra när ryssarna började köra ordentligt på slutvarvet.
Var det här ditt livs lopp eller kan du jämföra det med något annat du gjort?
– I terräng är det nog mitt bästa. Blev 85:a för två år sedan som förstaårsstudent i USA på NCAA-mästerskapen, vilket var väldigt bra, och jag var 78:a i år vilket också var rätt bra, men med tanke på att jag slog en av britterna som var 14:e på NCAA-mästerskapen i år var det här nog ett snäpp bättre. Svårt att jämföra med bana, men har ett 800 m lopp som ligger rätt högt på listan samt några bra mile-lopp inomhus.
Vad sa ni till varandra i laget efter EM-bronset?
– Blev en del kramar och ryggdunkar efteråt. Vi tyckte nog mest att det var rätt sjukt att ta medalj framför många starka löparnationer. Var en go känsla att gå till en prisutdelning på ett EM.
Blev det något firande?
– Vi firade i enlighet med bulgarisk sed.
Hur ser din träning ut i USA där du studerar och tränar på University of New Mexico?
– Träningen är rätt enkelspårig och under terrängsäsongen har jag legat växelvis på 135-145 km ena veckan och andra veckan på mellan 120-130 km med en vilodag. Sedan blir det förstås små förändringar när det kommer tävlingar och lite mindre träning fram mot mästerskapen. Kör två pass i veckan där det på tisdagar bjuds på banpass. Ofta kör vi 5-6 x 1 600m eller 8x1k med lite snabba stegringar eller 150-ingar efteråt. Farten beror lite på vart vi ligger i säsongen, men vilan är oftast kort, 60 till 90 sekunder. Banpass följs utav ett viktpass. Fredagar kör vi långa tempo/tröskelpass. Oftast 10 miles, alltså 16 km i ca 3.20 min/km fart. Utöver det blir det distans varje dag, dubblar tre gånger i veckan. Totalt landar jag på 9-10 löppass i veckan samt ett viktpass och ett cirkelpass.
Har du något nyckelpass i din träning som du inte vill missa?
– Under terrängsäsongen är väl det pass som återkommer mest och får ta titeln som nyckelpass våra 16 km tempopass. Vi kör i ganska hård fart på en lång platt cykelväg men försöker fokusera på att springa avslappnat och kontrollerat. Normalfallet blir att vi håller 5.30 min/mile alltså ca 3.23 min/km, men det händer att vi snittar ner mot ca 3.15 min/km genom hela passet. Ibland stegrar vi även farten genom passet och avslutar ned mot låga 3 min/km. Under bansäsongen är nyckelpasset 10x400m med en minuts vila.
Kör du någon alternativ träning?
– Vi har bra möjligheter att köra alternativt på skolan då vi har en Alter-G (Anti-gravitytreadmill), ett undervattenslöpband, en olympisk pool samt fullt gym. Trots det blir det inte supermycket alternativ träning. Så länge som jag inte har några känningar föredrar jag att springa på marken, men gillar att köra på undervattenslöpbandet ifall jag är sliten. Vattenlöpning händer också att jag kör. Försöker undvika träningscykel då jag tror cyklande för löpare är en belastning för psykvården.
Historiskt har du tävlat på många distanser. Vilken distans ser du som din huvudsträcka?
– Har som sagt provat många grejer men återkommer oftast till att 1 500m är min huvudsträcka. Det är den sträcka som jag tror bäst passar mitt temperament och min kroppsbyggnad. Gillar också 800m men har också haft OK framgång på hinder och utesluter inte att det kan bli en del hinder och kanske lite 5 000 m i framtiden. 10 000 m på bana vägrar jag och 3 000 m undviker jag som pesten.
Du har en pappa, Johan, som har varit en duktig löpare. Är det en belastning eller sporrar det att jämföras med tider som han uppnått?
– Jag tror absolut det har varit mer sporrande än en belastning. Framförallt nu när jag börjar komma närmare hans tider sporrar det mer, när man var yngre var det nog mer något man la lite åt sidan och fokuserade på hans åldersrekord i Hässelby.
Har du slagit din pappas personliga rekord på någon sträcka ännu?
– Har slagit hans tider på 800 m samt hinder.
Kommer du att tävla någonting inomhus i vinter eller är det fokus på sommaren 2015 och vad siktar du på då?
– Det blir tävlingar med mitt Universitet i vinter. Målet där är att återigen kvalificera sig för NCAA-mästerskapen på en mile och bli första svensk att springa under ”dröm-fyra” inomhus.
På sikt, har du något drömmål eller drömtid du vill uppnå?
– Jag tycker det är svårt att ha något ”slutmål” då jag har svårt att vara nöjd. Dock är det klart att man inte offrar det man ändå gör under en elitsatsning utan att vilja vara med och slåss i typ en olympisk final om ett guld. Har dock mer mål på vägen där jag först vill vinna ett NCAA-mästerskap, springa EM och VM och kunna vara med och slåss om finalplatser och medaljer, men vägen dit är lång. Tidsmässigt så vill jag först och främst komma ner mot min pappas tid, 3.39. Sedan är det bara att se vidare mot det svenska rekordet på 3.36 och efter det så vill man ju förstås som alla 1 500-meterslöpare komma ner mot den magiska gränsen 3.30.
Fotnot: Elmar var högst placerade svenska löpare i U 23-klassen vid EM i terränglöpning med en sjätte plats. I det svenska bronslaget sprang också Alexander Palm (nia), Napoleon Solomon (13:e) och John Kingstedt (34:a).
