Jag lämnar startblocken perfekt, åtminstone samtidigt som de andra tjejerna. Halvvägs in i loppet kommer jag in i löpningen, ligger högt i steget och bara flyter. Om jag inte leder vid det laget vet jag att jag kan komma i fatt och förbi.
Ingenting är ansträngande eller jobbigt, utan det går av sig själv och kroppen är så avslappnad att kinderna ”hoppar” upp och ner när jag far fram.
Detta fick jag uppleva två gånger vid friidrotts-SM i Söderhamn i början av augusti där jag vann både 100 och 200 meter. I finalloppen var det precis så enkelt. Benen gick av sig själva, jag höll mig avslappnad med hoppande kinder, och var först i mål.
Det är en mäktig känsla att lyckas med något som man tränat för länge. Men att vinna är inte allt. Löpningen har gett mig mer än segrar – mycket lycka och vänner över hela Sverige och runtom i världen. Dessutom har jag fått åka till många platser som jag förmodligen inte hade kunnat besöka annars. Jag älskar att resa och genom löpningen får jag se mycket. Min största drivkraft är annars glädje. Jag tycker att det är otroligt roligt att springa. Löpningen är en del av min vardag och de dagar då jag inte springer är lätträknade.
Jag började med friidrott som åttaåring, tack vare min familj. Mina föräldrar sysslade med friidrott när de var yngre och även min syster var aktiv. Till en början ägnade jag mig åt de flesta grenarna, men när jag efter ett par år vann ”lilla DM”, en skoltävling på 60 meter, insåg jag att jag var snabbare än de andra i min ålder.
Efter det sprang jag mer och mer, och när jag blev lite äldre och det var dags att specialisera sig låg löpning närmast tillhands. Jag kombinerade ett tag sprint med längdhopp, men ryggproblem ledde till att jag valde att sluta hoppa, för att kunna hålla kroppen hel.
Jag spelade även fotboll som barn. Jag var alltid först fram till bollen, men väl framme visste jag inte var jag skulle göra av den. Så relativt snabbt insåg jag att bollsporter inte riktigt var min grej, utan att jag passade bättre till att springa utan någon boll i vägen.
Jag har faktiskt viss erfarenhet av att springa lite längre sträckor också. Som barn var jag en flitig deltagare i barnloppet Kalvinknatet som arrangeras i många städer i Skåne. Jag åkte runt till de olika städerna för att få springa – och vinna – så många Kalvinknat som möjligt. På den tiden fick segrarna mötas i ett 600-meterslopp på Malmö Stadion i samband med MAI-galan. Även det loppet vann jag ett år, innan jag bestämde mig för att det var sprint som gällde.
Daniella Busk
Ålder: 22 år.
Bor: Malmö.
Klubb: MAI.
Personliga rekord: 60 m inomhus: 7,54 (2014); 100 m: 11,58 (2014); 200 m: 23,61 (2015).
Meriter: SM-guld på både 100 och 200 meter vid friidrotts-SM i Söderhamn 2015. Kan med fog kalla sig Sveriges snabbaste kvinna.
Sprint handlar inte om taktik, utan det är bara att springa så fort man kan. Det gillar jag, precis som den träning som hör till. Jag springer många korta intervaller där jag precis når mjölksyratröskeln.
Jag och mina kamrater i sprintgruppen får ibland höra från andra idrottare att vi är lata och bara vilar och stretchar på träningarna. Det stämmer INTE. Vi tränar också stenhårt, men är bra på att vila mellan intervallerna.
Nu är mitt långsiktiga mål att ta mig till ett större internationellt mästerskap igen. Jag var med på friidrotts-EM i Zürich i fjol, men gick inte vidare från försöken.
Nästa år avgörs EM i Amsterdam. Då hoppas jag vara med och så bra att jag avancerar till en semifinal. Tar jag ytterligare ett steg i min utveckling och sänker mina tider, kan löpningen bli ännu roligare.
