0,00 SEK

Du har inga produkter i varukorgen.

Hem Blogginlägg Stafettblogg Den känslan - Köpenhamn Marathon 2014

Den känslan – Köpenhamn Marathon 2014

På söndagar har jag för vana att lägga upp planen för nästkommande vecka. Jag tar en extra 10 minuter och läser löpares race reports för att få inspiration inför kommande vecka. Här delar jag därför med mig av min race report från mitt bästa lopp 2014, Köpenhamn Marathon. Enjoy!

Köpenhamn Marathon 18/5 2014 42km in i loppet.  

”Kom igen nu, hela vägen Simon, kom igen!” Jens Andersson lägger sig jämsides i 4.05/km tempo, klädd i jeans, långärmad tröja och min ryggsäck guppandes på ryggen. Jag har precis passerat skylten ”42KM” på Köpenhamn Marathon 2014 och ser målet 195m framför mig. ”Kämpa nu sista, kom igen!” Jag ger en liten tumme upp men förmår mig inte att säga något, för det har varit en tuff resa sista 5km. Jens viker av och ger mig en dunk i ryggen när det är 100m kvar. Jag tittar upp och ser resultatklockan, känslomässigt överväldigad. Vilket jäkla lopp.

Jens Andersson peppar sista biten
Jens Andersson peppar sista biten

Helsingborg 15/1 2014 kl. 05:35.

Jag kollar på mig själv i spegeln. Uggleögon. Klockan ringde 05.17, dags för morgonlöpning. Jag hade precis lagt upp mitt stenhårda schema inför Köpenhamn Marathon med målsättning under 3.10. Jag sprang förra året på 3.13.19 men under hösten och vintern detta året hade det inte hunnits med mycket löpning. Vi får se hur det går tänkte jag. Snörade på mig skorna, sprang bort till skånegatan och mötte upp morgongänget. Jag var sen med två minuter och missade nästan löpartåget. OK time to step it up, one day at a time….

Köpenhamn Marathon 18/5 2014, innan start.

Vi var ett härligt gängs om åkte över tillsammans
Vi var ett härligt gängs om åkte över tillsammans

”Jag har pimpat den sedan förra året. Satt på ringklockan och ordnat speciell hållare till henne i kupén.” Jag och Martin Holm skrattar och kollar på varandra. ”Någon ska alltid vara värst” säger Martin och sneglar på snubben som förberedde löpvagnen med dottern i. Vi står strax bakom farthållarna för tre timmar. Men jag hade inte planerat att hänga på dem, för idag skulle det gå undan. Målet var att piska upp släktrekordet på 2.54.56. Jag visste att det skulle bli tufft, farten fanns där men kände att jag saknade ytterligare 3-4 kvalitativa långpass. Jag var lite orolig för hur mina muskler skulle reagera vid 30-35km. Men det fanns bara ett sätt att ta reda på det. SPRING! Första milen går snabbt. Inte bara fartmässigt utan psykologiskt. Kändes som att vi startade för några minuter sedan och jag har snart redan avverkat en fjärdedel av sträckan. Men jag vet att under ett maraton är det mycket i huvudet som lurar… När man är uppe i 35km, då känns varje hundring som en kilometer. Så det var bara att njuta så länge det varade. Vid 5km låg jag prick på min plan men efter 10km hade jag ökat en aning. Jag klickade in första milen på 41:08 (4:06/km) och kände mig grymt stark. Jag hakade på en klunga och avancerade långsamt, långsamt fram. Har lärt mig att aldrig stressa förbi fort under en mara utan att låta det ta sin tid. Några av löparna sniglade jag mig förbi över en 200m sträcka men det var det värt. På väg ut mot 21,1km markeringen flög jag fram. Benen kändes oförskämt lätta och publiken var i extas (ja kanske inte direkt åt mig, men stämningen var hög). Jag fortsatte att passera löpare och sprang leendes genom portalen vid halvan, passade till och med på att ge några kids ett gäng high-fives i farten strax innan. En snabb blick ner på klockan, 1:25:49 (4:04/km). Hmmm, nytt PB på halvmaran…

Springtime Helsingborg 10/5 2014 9,6km in i loppet

Sista 100m på Springtime. Foto: Expedition Foto AB
Sista 100m på Springtime. Foto: Expedition Foto AB

Nu gick det RIKTIGT fort. Jag och Andreas Berner hade plockat placering efter placering ända sedan 7km markeringing och nu när vi sprang in på sista 400m på kullagatan gick det undan. Jag släppte Andreas och skrek åt honom att köra på. Men han ökade inte. Jag låg nu ungefär 10-15m efter och vi susade fram och närmade oss Petters korvkiosk. Efter två år i sträck med något felberäknade slutspurter visste jag detta året EXAKT när jag skulle dra på. Sprinten är min starka sida och nu skulle den inträffa. Andreas slog en blick över vänster axel och sedan fram igen precis när vi kom i höjd med Åhlens. Då exploderar benen i en sprint. Känslan av fart har alltid varit det som jag går igång på med min löpning och nu nådde den en peak. Adrenalinet och känslan att springa i sprinthastighet längs ett fullsmockat Kullagatan är magisk. Jag kör och tömmer alla sista krafter och direkt efter målgång sneglar jag ner på klockan och sträcker sedan upp händerna i luften. 35:32. I efterhand i resultatlistorna kan man utläsa att jag sprang sträckan från tidsmarkeringen från ”speakerstödet” och in i mål på 4:07. Det var bara tre löpare under loppet som sprang snabbare än mig på denna sista sträckan. Dessa placerade sig som 1:a, 2:a och 4:a. Need for speed.

Köpenhamn  Marathon 18/5 2014 32km in i loppet

Strax innan hybrisen avtog. Foto: Marathon photo
Strax innan hybrisen avtog. Foto: Marathon photo

Benen börjar kännas tunga, men inte lika mycket som psyket. När jag passerar FCKs hemmaarena andra gången och ser skylten ”32KM” känns det jäkligt tungt. ”Väggen” börjar närma sig sakta men säkert. Det hade känts så lätt bara för 2km sedan. Jag sprang med en klunga som höll 4min/km tempo och jag hade seglat upp längst fram och tänkte vara hövlig och ”dra” klunga några hundra meter. Men efter några hundra meter tittade jag bakåt och då hade de släppt med 50m. Jag låg på hårt men det kändes riktigt bra. Farm tills nu.En mil kvar… EN MIL. Jag börjar redan nu räkna på vad som händer om jag sänker tempo eller till och med stannar och går. Viftar snabbt bort tankarna. En av de värsta ”väggarna” under ett maraton är ens eget psyke. Tänkte på Kenth Franssons episka lopp under gårdagens Göteborgsvarv. Kenth hade glidit in 20sek efter mig på Springtime 10KM veckan innan och hade i Göteborg dagen innan sprungit in som bästa IS Göta löpare på 1:18:04. En blytung tid. Han hade gått ut första 10km på 36:10 (alltså 20 sek från PB på 10km) och sedan hållit ihop det med stil sista 11km. Han har det starkaste psyket jag träffat inom löparkretsar. ”Tack Kenth, nu kör vi”. Slängde i mig en kvarts mun vatten och en bit banan vid vätskekontrollen och ökade sedan upp igen. ”Stanna, stanna, stanna, gå, gå, gå.” Nu var det jobbigt. Vaderna skrek och minsta felsteg tekniskt sett och jag skulle få kramp eller sträcka vaden. Jag hade 4km kvar och de sista krafterna började rinna ur. Publiken var fantastisk men snart hjälpte det inte längre. Men precis då…. Då kommer jag upp i rygg på en tjej som har en medcyklist med sig. Det måste vara en av de bättre på damsidan tänkte jag. Hon låg i ett stabilt 4.15 tempo och jag hakade på i en kilometer. Hon fick en massa hejarop och det var psykiskt härligt med någon på cykel som körde vid sidan om. Och då såg jag den.. Skylten som markerade 40km. Nu är det bara att dra på gasen igen för nu ska vi fan slå ett släktrekord.

Känslomässigt sista biten. Foto: Marathon photo
Känslomässigt sista biten. Foto: Marathon photo

 

Jag hade startat och sprang över tidsmattan vid starten 22sek efter klockan 09.30. Jag visste om att jag kunde räkna bort dessa 22sek från den officiella tiden som målklockan visade. Klockan tickade och närmade sig 2:53:30 när jag var et tiotal meter från mattan. Jag kände mig överväldigad av inramningen. Alla tidiga morgnar, grisiga intervallpass och långlöp på helgen hade kokats ner till en…endast…dag. Och ta mig fan att allting stämde på denna dag. Och i slutändan var det inte bara denna dagen som stämt. Under de senaste 4månaderna hade jag sprängt PB efter PB på olika distanser och fått en massa nya löparvänner på köpet. Köpenhamn Marathon och min tid spelade liksom inte så stor roll längre. Det var tanken på resan dit som gjorde att jag lyfte armarna i luften och skrek rakt ut när jag passerade mållinjen. Lite tjock i halsen och tårögd stod jag och andades ut när killen som jag high-fivat med när det var 100m kvar kom fram och gav mig en stor kram. Han var överlycklig och jag såg i hans ögon att han förmodligen hade upplevt samma resa och tänkte samma sak som jag. ”Vi fixade det!”. Sluttiden blev 2:53:07 och en topp-100 placering. Lyckan var total. Jag ställde mig mot ett staket och andades ut och viskade tyst.. ”Jag ska aldrig mer springa ett maraton.”

Helsingborg 19/5 2014

Jag sitter och knappar vid datorn. Mina vader hatar mig och jag har svårt att gå. Jag har fått sms, samtal och FB gratulationer om mitt lopp. Jag hade varit väldigt öppen med mitt mål och med min resa dit. Idag kändes det väldigt roligt att så många följt mig och känt sig inspirerade. Jag hade ätit konstant sedan loppet och kände mig mentalt matt. Jag tryckte i mig lite muffins till och knappade vidare. Jag satt hukad över datorskärmen och log.. Och vad var det då jag tittade på? Vilken mitt nästa maraton skulle bli….

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

AKTUELLT NUMMER

Årets sista utgåva snart till tryck!

0
Ett litet axplock om vad som väntar i nya Spring. Om en vecka trycker vi adresserna på baksidan, är din adress med? Annars är det hög tid..

FÖLJ OSS

8,658FansLike
6,714FollowersFollow
- Annons -

BLOGGAR

”Fint att få uppleva flytet några sekunder”

0
Nyligen var jag på Stockholms Stadion för reportage med långlöparraketen Carolina Wikström. Förnuftet sa en sak, men som vanligt kunde jag inte hålla mig...

Racerapport MLM Maraton

November drain

60 minuter glädje…

Träning på tv

- Annons-

PODCAST

X
X