Den ofrivillige löparen

Ove Haugen  

Ibland drabbas jag av det fenomen författaren Haruki Murakami kallar ”runners blues”. Det inträder efter en utmaning man har tränat länge för och som man sedan har lyckats fullfölja. Nu senast gäller det Lidingöloppet, och det har lett till att höstens löppass inte har blivit lika lustfyllda som de brukar vara.

Särskilt har det gått ut över långpassen. Milen känns det som om man klämmer lätt och snabbt, men efter ett tremilslopp i backig terräng tar det piskande överjaget sig rätten att slappna av. ”Lugna dig nu! Tio kilometer räcker. Du har ändå inga långlopp inbokade med det första.”

Alltså har höstens fråga för min del varit vad jag ska göra för att åter komma upp i de långa distanserna.
Nåja, det har funnits ett par övriga frågor också. Jag säger inte att mina långpass är viktigare än läget i Grekand, men höstens löparfråga har handlat om långpassen.

Svaret dök hursomhelst upp helt oväntat. Det började med vad som var tänkt som ett helt vanligt kortdistanspass:
– Jag tar en snabbrunda, sa jag till sambon och barnen. Jag är hemma i god tid innan Rapport.
Sedan knöt jag skorna och kutade iväg på cykelbanan söderut mot Särö. En flack, lätt bana där jag hade för avsikt att vända och springa tillbaka samma väg efter max fem kilometer.
Efter de fem kilometrarna fick jag dock idén att avvika från cykelbanan och springa hem bland hyreshusen i Högsbo. En avtagsväg här, en avtagsväg där, en liten gångväg mellan husen, och plötsligt hade jag inte längre koll på var jag befann mig. Det började skymma, det var disigt och jag var ovan med att vistas i området.

Plötsligt såg jag en skylt: Grimmered. Jaha, åt vilket håll ska jag nu då? Åt höger kanske?
Sedan såg jag ytterligare skyltar: Påvelund, Långedrag, Hagen. Det var villavägar med kringelikrokar och återvändgränder. Jag var en vilsen löpare som försvann allt längre in i novemberskymningen, och innan jag slutligen hittade ett spårvagnsspår som jag med säkerhet visste skulle leda mig mot stan stod det drygt 15 kilometer på min löparklocka.

Jag följde spåret, kom efter ett tag till Slottsskogen, och när jag till sist sprang in genom porten där hemma stannade klockan på 21,2 kilometer. Det hade blivit en halvmara i höstmörker. Helt oplanerat. Utan vätskebälte och utan vinkande, jublande folkmassor när man passerade Slottsskogsvallen. Men kul, trots allt. Benen höll, flåset var bra och inför nästa långpass kommer det troligen inte att kännas särskilt motigt.

Jag kan med andra ord varmt rekommendera den här metoden för alla som vill som vill ha nya vyer och dessutom få lite längd på sina pass. Lämna gps:en hemma, om du har någon. Ta av på en väg eller en stig där du inte brukar ta av. Se vart den leder.

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse”, skrev årets nobelpristagare i litteratur.
Han borde ha skrivit en handbok för löpare.

 vilsenlopare
”…en vilsen löpare som försvann allt längre in i novemberskymningen.”

P.S. Hur gör du när löplusten saknas? Vilka trix använder du för att komma över “runners blues”? Tipsa gärna.

 Dela på Facebook