Den osynlige löparen

Ove Haugen  

Löptur i stan, en novemberkväll i dis och småregn. Passerar Slottsskogsvallen. Den är folktom och nästan tyst. Bara ett lågt sus, som om arenan hämtade andan inför fyrtio tusen löpares ankomst den 12 maj.
Korsar sedan ett lika folktomt Axel Dahlströms torg och ger mig in mellan hyreshusen. Det flimrar blått från fönstren och folk står och röker på balkongerna. I öronsnäckorna hör jag Bob Dylan: It´s all good.

Springer ofta och gärna i sällskap med andra, men älskar även detta. Att vara en ensam skugga över asfalten. Seende. Osedd.
Tids nog står någon och ropar. Fixa detta, kom hit, gå dit, tala, skriv, få mig att skratta!
Skulle inte vilja vara utan de som ropar, men just nu glider jag omärkligt in i novemberdiset, som en katt utan tanke på om den är lycklig eller inte.
It´s all good.

november

En annan ensam löpare på väg in i novembermörkret.

 

 Dela på Facebook