Den största löpardagen

Tävlingsrapporter  

Sveriges bästa placering i friidrotts-VM bärgades av Gunnar Durén i ett uppvisningslopp på 800 meter. Här skriver han om sitt livs hittills största löparupplevelse.
duren7
Så grydde då äntligen den där dagen, som en löftesrik julaftonsmorgon, full av pirr i kropp och mage och tankar på vad som skulle komma. Allt var planerat, landslagsdräkten framlagd och säkerhetsnålad med den episka nummerlappen: DURÉN – BEIJING 2015. Spikskor och flats i påsen.

Den sedvanliga havregrynsfrukosten ersattes dock denna gång av den rikliga internationella hotellbuffén, som bjöd på french toast, scrambled eggs, bacon, körsbärstomater, sallad, melon- och bananbitar, juice, yoghurt och kaffe. Än var det många timmar kvar till urladdning, så det var viktigt att fylla på med bra energi.

Vi promenerade den halva kilometern bort till Fågelboet i varje-dags-vädret: 30 grader varmt och lätt bris, korsade kaotiska Beichen road, som vanligt med viss risk för påkörning av en högersvängande buss eller taxi, rundade stadionområdet på grund av den pågående 50-km-tävlingen i gång och fann sedan vår plats på läktarens Athletes’ Stand strax bakom sprintstarten. Förmiddagen präglades av herrarnas tiokamp och försöken på kort och lång stafett. Då och då återkom tankarna på hur det skulle bli att marschera in på den jättelika arenan genom gången inifrån callroom 2 och beträda de hårda, snabba Mondo-banorna…

Efter att ha tittat på korta stafett-försöken tog vi tiominuterspromenaden till de aktivas hotell North Star Continental Grand, som serverade gratis lunch till alla deltagare. Alltid buffé med flera olika sorters varmrätter med kyckling, kött, fisk och vegetariskt innehåll – grönsaker, sallader, frukt, drycker och efterrätter. Vi frågade aldrig, men tydligen serverades bara alkoholhaltiga drycker till icke-deltagare…

Visst händer det att man ser kändisar ute på stan ibland när man äter lunch. Men denna matsal var något alldeles extra. Vid olika tillfällen under luncher och middagar satt vi helt nära stjärnor som Kejelcha, Kiprop, Ayana, Dibaba, Malachowski, van Niekerk, bröderna Borlée, Thiam, Sum och delade bord med Gebrhiwet och några andra etiopiska löparcelebriteter. Man fick skärpa sig för att inte bli alldeles starstruck! Samtidigt var det på sitt sätt en hjälp att lugna tävlingsnerverna och tona ner betydelsen av sin egen medverkan. Det eventuella tryck jag kände måste ju vara en fis i rymden jämfört med de förväntningar som de stora stjärnorna ständigt bar på sina axlar. Världens förväntningar på prestationer, medaljer och rekord vid de mest avgörande tillfällena.
duren4
Men ändå, spänningen ökade och handsvetten tilltog för varje timme som gick. Efter en kort vilostund på hotellet var det dags att dra på sig tävlingsdräkten och kolla utrustningen före avmarsch till stadion. Spelade några pepp-låtar för att komma i stämning och testade ståpälsnivån – jodå, den var redan hög!

Hade bestämt att vara på uppvärmningsarenan klockan 16. First calling för vårt lopp var nämligen 17.05, second calling 17.10 och last calling 17.13. Därefter var det point-of-no-return in mot tävlingsstart. Bestämde mig för att göra så som jag alltid brukar göra före tävling. Rutiner lugnar och fokuserar, när fjärilarna flyger högt och fort i mellangärdet.

Jag började jogga upp på gräset i ensamhet. Brukar helst inte vilja prata särskilt mycket, utan vill äga tankebanorna helt själv, vara i nuet. Denna gång var det bara det att Blanka Vlasic promenerade uppför trappan och att kanadensiske tiokamparen (och blivande silvermedaljören) Damian Warner satt i det kanadensiska tältet och pratade med sin landsman och min M50-medtävlare Paul Osland.

Ödmjuke Damien tog artigt i hand när vi hälsade och presenterade sig. ”Gunnar, nice meeting you”, svarade jag och svalde lite. Under uppvärmningen spred vi veteraner ut oss på området och körde våra egna invanda rutiner. Under uppjoggen mötte jag bland annat Barshim (som körde ett dagen före-pass), Tjicherova och Obergföll, som körde smidighet på gräset.

Jag körde mina vanliga löpskolningsövningar och sedan ett antal stegringslopp, på slutet ett par stycken i spikes – mina blåglänsande nya, som jag köpt speciellt för detta tillfälle – allt för att säkerställa tilltron till greppet på de stenhårda banorna. Klockan 17.00 och third calling för 400 m masters women. Dags för sista toabesöket, en bit in i parallellgången mellan first och second call-room. Av en händelse kom samtidigt (blivande) världsmästaren Ashton Eaton och Damien Warner in på toan och förde en kort diskussion om de skulle ta en dusch nu eller bara ett isbad före avslutningen på tävlingen. Som att kliva in i en Hollywood-film à la ”Den siste actionhjälten” – helt surrealistiskt!

Ute igen hörde jag first calling för herrarna. Hade inget kvar att göra, så jag klev in i callroom 1. Där fick jag lämna ifrån mig ackrediteringskortet, fick nummerlapparna synade och spikskorna kontrollerade. Den karaktäristiskt rastlösa tystnaden började lägra sig över rummet. Flackande blickar och nervösa leenden, samma oro, trots att vi alla var medelålders män, många av oss med inflytelserika poster i yrkeslivet till vardags. Inför Gud, Kärleken och Tävlingen är vi alla lika… Någon hade lite ovanliga rutiner: tejpade tårna och kavlade låren med medhavd specialrulle som såg ut som en cykelpump.

Efter några minuter följde avmarsch till uppmuntrande applåder från de unga funktionärerna och sedan promenad i tystnad genom den Mondo-belagda långa korridoren. I slutet öppnade sig callroom 2, med startblock och banor för stegringslopp. Vi fick ett eget sittbås med platser numrerade efter våra bannummer och sedan självhäftande klisterlappar med samma nummer. Jag fick nummer 6. Hann ta 4–5 stegringslopp och sätta mig ner några sekunder innan det plötsligt var dags för inmarsch på stadion. Vi ställde upp i startordning, ledda av en ung kvinna med grenskylten: ”800 m masters men”. Det var vi.
duren10
Efter ett kort stopp för att invänta slutet på damernas lopp gick vi sedan in genom gången in i det jättelika Fågelboet. Så stort och så mycket folk! Jag sträckte ut i en löpning bort mot starten för att få utlopp för energin.
duren1
Loppet var som en dröm jag redan haft i huvudet. Startlistan kom upp på stora skärmen. Vi presenterades med namn och meritlista en i taget och fick hälsa in i kameran till alla miljoner (miljarder?!) tittare i världen och till den månghövdade publiken.

”On your marks…” Pang! Och där var vi iväg. ”Tänk inte – bara spring!”, hade Karin hjälpt mig att pränta in. Det gick ganska fort första 200 meter, cirka 28,5 och jag hittade en säker plats i mitten av fältet. Kinesen var förvånansvärt långt framme. Plötsligt bröt han sig ut precis framför LeBourne, vars rygg jag var strax bakom. LeBourne snubblade nästan omkull, men höll sig på benen.
Fram mot varvning avancerade Osland framför oss. Heath, som ledde, ökade snabbt. LeBourne tappade mark, men störtade efter. Jag hängde med bakom Sherar och Osland.
På bortre lång tröttnade Osland och jag passerade, men tappade något mot Sherar. Men in i kurvan sa jag till mig själv: ”om du någon gång ska springa, så är det fanimej nu!! Kör! Det är 200 kvar! Du kan ta dem!”

Jag ökade trycket, men märkte att även Cook var på väg fram. Då la jag i nästa växel, lämnade Cook och närmade mig Sherar decimeter för decimeter. ”Du har gjort det förr – gör det igen!” Gled sakta förbi Sherar och närmade mig till min förvåning även LeBourne. På de sista meterna passerade jag honom och fällde mig in över mållinjen som 2:a efter Heath. Puh!
duren3
High-fives och sedan oväntat chansen till ett ärevarv. Det var helt fantastisk! Jag bara sprang iväg, vinkade, kastade slängkyssar och hjärtan och överallt jublade publiken tillbaka. Kanske jublade de mest åt kinesen, men jag och alla löpare kände oss i alla fall väldigt älskade och vi älskade publiken tillbaka.
duren8
Heath fick ensam motta blommor av Lord Coe på prispodiet, men alla fick vi präglade glasplaketter i prisceremonirummet efteråt. SVT ”sov” i mixed zone, men Aftonbladet var där och jag fick ge intervju. Och efter denna galaföreställning sitta bredvid min älskade och följa resten av VM-kvällen i Fågelboet i Beijing. Sannerligen den största löpardagen i mitt liv.
Tack till René Pedersen och dansk tv för filmen som ni kan se här nedan.

Aftonbladetartikeln: http://www.aftonbladet.se/sportbladet/friidrott/article21328664.ab

 Dela på Facebook