Sett från ett perspektiv är det att arbeta på ett gym en våt dröm för en tränings, idrotts och friidrottsnörd som jag är. Jag får vara på en plats tillsammans med (mer eller mindre) likasinnade där jag kan utbyta träningsidéer, svara på träningsrelaterade frågor som tvingar mig att tänka igenom min träningsfilosofi ännu ett varv och får dessutom träning på att inspirera och motivera andra träningsintresserade. Mötet med motionärerna leder inte sällan till personliga samtal om både träning och Det Andra Livet. Det är dessutom en inspirerande miljö att hitta på och öva in nya övningar för kommande gruppass, övningar som även jag som friidrottare har nytta av (lägg då till bonusmöjligheterna att lyssna in vilken musik som ”gäller” idag – samma musik som spelades på Uppsalas stora danspalats Flustret på nyårsafton, vilket indikerar att så är fallet). Men som mycket här i livet, är allt detta ett tveeggat svärd. Från ett annat perspektiv är ovanstående som riskmiljö för mig. Jag har inga problem att träna mycket och hårt. Motivationen och den mentala förmågan att göra detta har jag haft med mig sedan jag som 14-åring upptäckte vikterna och sedermera spikskorna. Det är snarare det som har gjort mig till en hyfsat kompetent löpare än en grundtalang. Men det är också den egenskapen – i kombination av en suboptimalt överrörlig kropp- som har gjort att jag då och då har kört i diket (eller snarare in i ett träd kanske) på vägen mot bättre tider.
Att arbeta på ett gym är därvidlag en underbar men farlig miljö för mig. Och nu på loven när jag jobbar i princip dagligen där är den extra vådlig. Det är inte bara en plats med oändliga träningsmöjligheter, det är också en plats där både inspirationen, drömmarna och identifieringen med att vara en idrottare växer, ibland till osunda nivåer. För det första så ligger det gym jag har jobbat på 9 km bort från där jag bor, vilket förstås frestar till dagliga dubbelt transportjogg, något som min fot inte klarar för tillfället. Väl på gymmet står crosstrainern och lockar mig med att smyga in ett extra distanspass innan jag drar hemåt när arbetsdagen är slut. På mina dagliga gruppass med mina motionärer (löpstyrka, core och allmän styrka) – är det svårt att inte dras med i deras entusiasm och tillsammans med dessa trycka på rejält dessa pass. Vidare finns det en myriad av bollar och vikter att leka med när jag är så kallad tillgänglig instruktör (något som min arbetsgivare uppmanar oss instruktörer att göra ska tilläggas). Kort sagt, min arbetsplats får mellan terminerna på psykologprogrammet (då jag jobbar i princip heltid) en viss karaktär av att vara på ett mycket inspirerande träningsläger. Och är det någon gång man som idrottare måste passa sig så är det just på träningsläger. Det är så lätt att gå över gränsen. Och i klassiska manér inledde jag detta ”kvasi-träningsläger” med att oreflekterat bomba kroppen med träning. Och lika klassiskt så fungerade det perfekt i början. Jag tror till och med att kroppen hann svara på träningen innan symptomen kom smygande. Lite mer trött än jag borde vara, stelare och stelare muskler, lätt nedstämdhet och en antydan till ömhet i min gamla fotskada – en skada som inte gjort sig påmind på tre månader.
Något har jag i alla fall lärt mig. För rädslan jag kände när dessa svaga men signifikanta signaler kom under mitt medvetande, var iskall och knivskarp. VARNING! STOPP! HALT! LYSTRING! Tre dagar löpvila. Rejält överintag av mat. Reviderade träningsprogram. Bort med det tunga, in med det lätta. För det är det som är nyckeln för mig, att kunna fortsätta träna trots att kroppen behöver mer återhämtning. Att bara ”träna mindre” har sällan fungerat för mig, det gör bara att träningsabstinensen högre och med högre risk för återgång till för mycket hård träning. Lösningen är helt enkelt att fortsätta träna mina timmar men anpassa nivån och intensiviteten på träningen. Crosstrainer istället för löpning. Bara köra ”viloövningarna” på mina gruppass. Ligga på mattan och spänna rumpan istället för löpstyrka. Och inte minst återgå till mina numera älskade yogabollar. Pröva nya sätt att sitta, ligga och stå på dem. Utmana de system i kroppen som är eftersatta. Leka med tanken att jag ska bli gymnast. Låta tanken och självbilden om den hårt tränande friidrottaren vila för en stund. Mina bollar räddar mig.
Nu är lovet över och ”träningslägret” byts ut mot beteendeanalyser och vidmakthållandeplaner för mina klienter. Det gör mig lugnare för detta ger mig möjligheten att inte ha möjligheterna att gå över gränsen. Och jag tror faktiskt jag klarade mig den här gången också, det är i alla fall så det känns i kropp och själ Det firar vi med ett tröskelpass på crossen. Allt gott med andra ord.
