I nya Spring är det ett stort jobb om maratonutvecklingen i Sverige sedan 1980-talet, rubriken på artikeln är – Var det bättre förr? Artikeln kom till efter att en läsare, Emil Nilsson, undrade om det inte var ovanligt bra maratonresultat numera – när vi kollade på 2000-talet så stämde det, men inte alls när vi tittade längre tillbaka. Vi har grävt i maratonstatistik men även i Lidingöloppets resultat. Jag vill inte avslöja för mycket, men i en del av statistiken så kom inte resultaten från helgen Stockholm Marathon med – därför bjuder jag på den här, uppdaterad. Det är rekord när det gäller svenska tjejer som springer på sub 3 timmar och det är bästa året för killar som springer på sub 2.50 sedan 1995, kul! Men kolla hur grymma de var i mitten av 1980-talet? Helt galet.
Vill ni läsa mer, testa en utgåva för 50:-, https://springlfa.se/losnummer/ Måste beställas innan kl.23.59 den 6 juni.
Detta hamnar på min blogg för i helgen kunde jag också konstatera att det var bättre förr, haha. Jag har alltid haft koll på mitt VARFÖR: tider, rekord, poäng – jag gillar statistik och gillar att det jag håller på med går att mätas. Att som femkampare samla poäng och att som löpare springa snabbare och snabbare har varit en drivkraft, mycket större än segrar och medaljer.
I söndags sprang jag ett lopp som jag verkligen gillar, jag har gjort bra lopp där flera gånger, bra tider som resulterat i ett antal segrar, minst fyra. Känslan när man startar ett sådant lopp är oftast positiv, denna gången var jag dock tveksam – min höft som tillsammans med piriformis tagit bort mycket av löparglädjen smärtade så jag kunde knappt värma upp. Men, det släppte och adrenalinet växte fram. Första 4 km av de 7,3 kändes det som i gamla goda tider, det där flowet man tränar för. Naturligtvis gick det mycket långsammare – men känslan räcker långt numera. Vid 4,5 km var det en utförslöpa och jag kände mig helt opåverkad och tryckte på, mina muskler springer dock aldrig fort numera och vips brast något i baksidan, inget alvarligt men jag fick sakta ner och jogga de sista 3 km. Surt, andra loppet på 2 veckor som jag har fått bryta eller som nu jogga i mål.
När jag kom hem började jag fundera, är det dags att sluta? Att fokusera på att arrangera tävlingar, har ju runt 15 lopp per år som jag driver. Och att kanske coacha fler individer, helt enkelt sluta att tävla. Låter ju dramatiskt men det är en tanke som legat och grott ett tag, efter Hildesborgsloppet tittade jag i min träningsdagbok, nördigt jag vet, men detta är det jag har att jämföra mig med:
1999 – 26.42 (5:a)
2003 – 26.22 (3:a)
2004 – 26.38 (placering?)
2005 – 25.46 (placering?)
2006 – 26.05 (3:a)
2007 – 25.53 (placering?)
2009 – 25.45 (1:a)
2010 – 26.13 (3:a)
2011 – 25.49 (1:a)
2012 – 26.32 (4:a, joggade sista 1500m, ont)
2013 – 26.25 (4:a, ont)
2014 – 26.47 (1:a – lite längre bana i år och framåt)
2015 – 26.21 (1:a)
2016 – 29.13 (8:a, smärta)
2017 – 27.55 (9:a)
2018 – 29.00 (6:a)
2019 – 28.43 (3:a)
2023 – 30.27 (19:e)
Årets 30.27 hade förmodligen blivit 60 till 90 sekunder snabbare om jag kunnat fortsätta springa, men ändå? Att tappa så många minuter, usch. Min historik är att när jag var M50 satte jag svenska rekord, vann många lopp, och tillhörde de bästa i världen i min åldersklass. Det året jag fyllde 53 förändrades det på grund av skada som gör att jag inte kan köra fartträning längre. M55 klassen blev en bra skånsk nivå, vann alla lopp utom två under fem år, typ minst 12 lopp per år. I år är jag yngst i M60 och är plötsligt inte ens bäst i klubben? Vilket ras, haha…
Kan jag hittat något annat varför? Min brorsa drivs av att samla på individuella medaljer, SM framför allt – han vill upp till 100. Jag summerade mina medaljer, kom fram till att jag redan har 100, där försvann ett varför till, haha. DM medaljerna har jag inte hundra koll på, räknade bara de jag hittade i en kartong :)
Kan det svänga? En föreläsare sa en gång, alla tror att det ska vända, han pratade om trender – men vi är inte födda i en U-sväng var hans slutsats. Förmodligen är det så, jag har ju många vänner genom åren som har slutat och aldrig kommit tillbaka, men det finns några få som verkligen har lyckats. Att tänka om, träna annorlunda, läs styrka :) Är det lösningen? Jag har sett fram mot VM i Göteborg nästa år, som en kul grej. Ska jag tänka om? Jag är rådvill – vet bara att jag måste hitta mitt VARFÖR? Why do I run? Eller, springa kommer jag alltid att göra, men tävla?
Jag vet att jag älskar att stå på startlinjen, pulsen, förväntningarna – men det är över ett år sedan jag sprang ett lopp och kände wow… kanske kommer det igen? Vågar jag sluta? På onsdag tävlar jag igen… vem vet, kanske får jag svaret då?
