Dirty Harry på språng

Ove Haugen  

Vi springer förbi varandra på en smal stig ”in the middle of nowhere”.  Han är inte exceptionellt snabb, men uppenbart målmedveten – det ser jag på utrustningen. På en gata i stan hade jag knappt lagt märke till honom, men nu är vi två män utlämnade till naturen, och vi är där med ett gemensamt intresse. Alltså säger jag hej.
Ingen reaktion. Det är som att möta Dirty Harry i kompressionskläder.
Jag blir dock inte förvånad utan snarare road. Det nollställda ansiktet ger upphov till ett slags ofrivillig komik som man ibland får ta del av om man löptränar regelbundet.  Han tillhör inte majoriteten av de målmedvetna, men i regel brukar han – det vill säga hans typ – susa förbi någon gång under en vanlig runda. Han är lätt igenkännbar: förutom den proffsiga utrustningen ser det ut som om senaste gången han log var när hans mamma gav honom en magprutt på skötbordet.

dirtyharry
Dirty Harry UTAN kompressionskläder.

Missförstå inte. Jag är inte en sådan som på liv och död ska heja glatt på varenda löpare jag råkar möta. En vårkväll i Slottsskogen innan Göteborgsvarvet skulle ett sådant beteende uppfattas som tvångsmässigt och leda till att man blev omhändertagen.
Men ändå, ett öppet ansikte, en vänlig blick och ibland ett litet nick – det funkar lika bra som sportdryck. Och springer man i skogen där man möter andra löpare lika sällan som man möter en älg kan det dessutom vara trevligt att säga hej. Till löparen alltså. Älgen bryr sig inte.

Men låt mig upprepa – jag förespråkar INTE en omvandling av löpningen till något slags mysigt kaffeslabberas (kafferep på norska). Jag vill bara påpeka faran med att springa med alltför stela ansiktsmuskler. Inte bara humöret utan även resultaten blir sannolikt bättre om man är mindre självhögtidlig.  Löpningen kan vara som ett slags zenmeditation, och i zenmeditationen handlar det inte om att gå in i någon slags världsfrämmande trance. Tvärtom öppnar man sig för nuet, för världen omkring sig, och blir ett med den. Tankarna far förbi som moln på himlen, blicken riktar sig utåt, inte inåt (eller rättare sagt: skillnaden mellan inåt och utåt upphör att existera) och vid en sådan sammansmältning kan tempot höjas utan att man slåss mot mig själv. Andningen hamnar i synk med omvärlden.

Eller, för att säga det på ett mindre vidlyftigt sätt: Jag tror inte att man behöver ha en pinne i röven för att springa fort. Jag tror tvärtom att man springer fortare om man tar ut den.

Nu kan jag förstås ha fel. Jag är bara en medelålders motionär och allt bottnar kanhända  i en svag självkänsla som får mig att tro att vissa tittar igenom mig som hade jag ätit osynlighetsserum. I så fall ber jag om överseende.
Dock är jag övertygad om att riktigt duktiga idrottare i regel har en vänlig och öppen attityd. Det handlar kort sagt om att vara så trygg i sig själv att man inte behöver vara stroppig. Som den där killen jag och min vän Kompessions-Pelle mötte då vi med stor möda försökte ta oss igenom ett långpass (jag har nämt honom tidigare, men upprepar mig gärna). Han närmade sig från ingenstans i hög fart, men trots tempot gav han oss ett ögonblicks uppmärksamhet:
– Tjenare grabbar, kul med långpass!
– Lätt för dig att säga, sa Pelle skämtsamt, varpå den lättfotade mannen skrattade, vinkade och försvann bakom nästa krök.
Det var Mustafa ”Musse” Mohamed. Han var utan tvekan i synk med omgivningarna, och hans hälsning var allt som behövdes för att ge oss ny energi.
Låt oss lyfta på löparkepsen.

Musse_3
”Tjänare grabbar, kul med långpass!”

 Dela på Facebook