I söndags sprang jag Berlin Halvmaraton, vilket var säsongens andra tävling tillika säsongens andra misslyckande. Till skillnad från inför ditot i Barcelona för knappt två månader sedan, då jag var helt övertygad om att ett personbästa skulle inhämtas, var förhoppningarna denna gång minst sagt grumliga. Till Barcelona kom jag med två och en halv månads bra grundträning sedan säsongsvilan i mitten av november, där framförallt ett lyckat träningsläger i Sydafrika under januari månad byggde god form och ingav självförtroende. Inför Berlin såg förberedelserna helt annorlunda ut och de trassliga veckorna började redan på kvällen efter loppet i Barcelona, då en lätt kliande känsla i halsen gjorde entré (en förkylningskänning som jag nu också använder för att förklara det då annars oförklarliga misslyckandet).
Så här har mina träningsveckor sedan Barcelona Halvmaraton sett ut:
v.7
Veckan inleddes med tre dagar lätt distansträning för att återhämta kroppen efter Barcelona. Lagom till att benen var fräscha igen bröt den nämnda förkylningen ut på riktigt. Därmed tvingades jag med halsont och snuva, men lyckligtvis utan feber, till tre dagars vila. Åter i lätt träning på söndagen, men endast 5mil löpta under veckan och inga kvalitetspass.
v.8
Mestadels en riktigt bra träningsvecka med många kilometer både löpandes och på längdskidor. En intervallbefriad inledning av veckan för att komma tillbaka efter förkylningen. Under den andra halvan två bra kvalitetspass, där lördagens intervaller dock efterföljdes av hög feber. Omgiven av flertalet sjuka personer var den andra infektionen på två veckor ett oundvikligt dystert faktum.
v.9
Den andra förkylningen var långt värre än den första. Efter fyra febersjuka dagar tvingades jag till ytterligare vila med en fortsatt trött och icke symptomfri kropp. Eftersom jag de senaste åren tillämpat varannandagsträning under säsongsvilorna var dessa sju dagar utan löpning något mina ben inte upplevt sedan i december 2012.
v.10
Äntligen tillbaka i träning igen och lite för taggad på att springa. Efter tre tuffa intervallpass tog det sista av dem knäcken på mig då jag sprang 20km i nära 3.30-snitt, inklusive 16x90s backintervaller med tillhörande ”joggvila”. På långpasset dagen efter, som jag dumt nog fullföljde, värkte och protesterade låren i vad som borde varit behaglig 4.35-fart.
v.11
En frisk men nu istället sargad, och efter sjukdomen alltför nedtränad, kropp tvingade mig till fem dagar med enbart distanslöpning. Först på lördagen var benen redo för intervaller igen och ännu en dålig vecka noterades i dagboken.
v.12
Första lyckade träningsveckan på en månad, med tre bra intervallpass, som ingav en naiv förhoppning om att trots allt kunna nå målsättningen om sub65-min i Berlin.
v.13
En mycket lätt träningsvecka med låg totaldos och endast ett lättare intervallpass som förberedelse inför söndagens halvmaraton. Kroppen kändes fräsch, men dess formstatus mycket osäker…
Lägg dessförinnan till två ganska så lugna veckor med hemresa från Sydafrika och uppladdning inför Barcelona halvmaraton och det kan konstateras att träningen sedan hemkomsten från vinterns läger varit allt annat än kontinuerlig. På nio veckor har det inte blivit fler än fjorton kvalitetspass (inklusive loppet i Barcelona) och endast ganska precis varannan vecka kan räknas som lyckad. Jag visste att det med denna uppladdning skulle krävas ett mirakel för att nå målsättningen om EM-kval i Berlin, men som min coach Rubin McRae intalade mig: ”Miracles do happen.”
Så dock inte för mig denna gång. Loppet började visserligen helt okej och fram till 8km låg jag med god känsla under det planerade 3.04-tempot. De senaste månadernas dåliga träning och uteblivna längre kvalitetspass har dock tagit på min uthållighet och redan vid 10km hade jag tappat fart och låg då istället ett par sekunder över den optimala passertiden. Resten av loppet blev likt i Barcelona en lång, plågsam och uppgiven resa in mot mål där jag fick släppa iväg löpare efter löpare som passerade bakifrån och där jag inte ens nådde tiden från 2013 då jag sprang 67.21min och nytt personbästa på samma bana. 67.24min blev det denna gång, vilket absolut inte var det jag hoppats på men samtidigt ungefär det jag objektivt hade kunnat förvänta mig. Det är ju i löpningen välkänt att att: ”Kontinuitet är nyckeln till allt!”
Samma trio som då senast det begav sig i Berlin 2013. Nu tre år äldre och endast två av oss bättre. Tack @fredrikuhrbom för bilden.
