Dopingkontroll

Gunnar Durén  

Strax efter VVM-finalen på 800 meter, sedan jag olyckligtvis trampat Sören på lilltån, blev jag som jag tidigare nämnt eskorterad till dopingtest, det första jag varit med om. Doping är ju ett tragiskt område, precis som allt slags fusk, och man kan med fog fråga sig varför de veteranfriidrottare som dopar sig överhuvudtaget gör det? Fusk brukar uppträda när värdet av att vinna överstiger risken för och konsekvenserna av att bli ertappad. Men vad finns det då för värden av medaljer och framgångar inom veteranfriidrotten? Pengar finns det inte, kan jag säga. Prispengar finns inte, sponsorskontrakt har jag heller aldrig stött på någon veteranfriidrottare som har. Möjligen med undantag för världstjärnor som Bernard Lagat, Haile Gebreselassie, Merlene Ottey, men det är då inte i egenskap av veteraner, utan den stjärnglans de fortfarande har som aktiva på internationella galor och annat. Tvärtom kostar det en hel del i resor, utrustning, behandlingar och annat som man behöver för seriöst idrottande och tävlande, oavsett ålder. Nog för att mästerskapsmedaljer är åtråvärda, men de är nog inte gjorda av några ädlare metaller. Belöningen, i den andra vågskålen, är istället den ovärderliga känslan av att ha lyckas med en fin prestation i hård och ärlig kamp mot andra jämbördiga motståndare, spänningen av nya utmaningar och möjligheten av att stå på en prispall. I det perspektivet är dopingen faktiskt ett slags devalvering av prestationen.Visst är det på ett vis dystert att dopingtester ens ska behövas, men jag föredrar att se det positivt: att tester förekommer betyder att problemet tas på allvar och framför allt att det blir något svårare för dopare att lyckas med sitt fusk.

DSC 0230

Ovärderlig i hyllan, värdelös på pantbanken?

Så det var med nyfikenhet och intresse jag följde med funktionärerna ner i idrottshallens källare. Där fanns två dopingtestansvariga funktionärer, båda läkare, båda flerspråkiga, som förklarade hela proceduren mycket noga. Först ombads jag kissa i en mugg med uppmärkt mått på 90 ml, som var minimivolymen för ett test. Jag började med att dricka tre muggar vatten, för jag hade inte druckit några mängder inför den final jag just sprungit. De hann nog inte rinna igenom systemet, men jag lyckades i alla fall producera 1 dl urin. Puh! Första testet avklarat. Jag fick sedan välja ett av fem förseglade paket. Idrottaren får själv välja test-kit för att undanröja möjligheten av manipulerade tester eller åtminstone idrottarens nekande till ett eventuellt positivt test p g a detta. Paketets nummer noterade jag sedan på ett formulär, som jag också fick fylla i med födelsedatum och diverse andra persondata. I paketet låg två flaskor, den ena för A-testet och den andra för B-testet. Nu fick jag egenhändigt mäta upp urin i de två flaskorna, lite mer i A-flaskan än i B-flaskan. Flaskorna förseglade jag sedan med hjälp av oöppningsbara engångskorkar och stoppade sedan i varsin plastpåse, som jag också förseglade och märkte (tror jag – om jag minns rätt?). Flaskorna stoppades i lådan, som också förseglades. Sedan fick jag skriva under ett formulär, där jag intygade att proceduren genomförts på ett korrekt sätt och att jag inte manipulerat med testerna. En av kopiorna fick jag behålla, en behöll funktionärerna och en kopia, utan koppling till mina persondata, följde med testpaketet till dopinglabbet. Noggrant så det förslår.

dopingformulär

Värdepapper?

Om funktionärerna var flerspråkiga, så gällde det inte den ryss som vunnit M45-herrarnas höjdhopp. När jag gick var funktionärerna och ryssen djupt inbegripna i en charadliknande konversation för att till att börja med fylla i formuläret. De fick sjunga ”happy birthday to you…” för att förklara födelsedagsfältet. Jag erbjöd dem att hämta min landslagskollega Sergej Nikolajev, som förutom svenska pratar flytande ryska och engelska bl a, men de avböjde. Undrar just hur det gick sedan…?

 

 Dela på Facebook