En alldeles vanlig löptur

Ove Haugen  

En alldeles vanlig löptur. En alldeles vanlig kväll i oktober. Jag märker direkt att det flyter på rätt bra. Väljer cykelbanan ut mot Särö och närmar mig Pågens bageri, där den röda neonskylten lyser snyggt i höstmörkret. Funderar på att stanna och fota, men inser att bilden skulle bli en besvikelse jämfört det jag nu ser.

Efter Pågens tar jag av mot bostadshusen i Högsbo. Hjärtat slår sina 135 slag i minuten och jag tänker att det borde vara alla förunnade att få känna det här. Den fjäderlätta känslan när vardagliga bekymmer krymper ihop och man är en hårsmån från att flyga över asfalten.

Jag fortsätter in mellan de höga byggnaderna. Förbi upplysta fönster och livsmedelsaffärer där dagens löpsedlar ropar emot mig. Klas Ingesson död. Jag höjer farten ännu ett snäpp. Springer vidare mot Kungsladugård och Slottsskogen.

I Kungsladugårds utkant kommer jag till huset där det bodde en bekant som gick bort alldeles för tidigt. Vi var inte nära vänner, men växlade alltid några ord när vi träffades på någon gata eller i löparspåret. Ett par gemensamma rundor blev det också. På den tiden visste jag inte var han bodde, men under hans sjukdomstid föll det sig så att min fasta löprunda gick just här. Förbi huset. Förbi honom. Två-tre gånger i veckan.

Plötsligt grips jag av en tacksamhetskänsla som nästan får mig att gråta. Att jag får uppleva det här. Att jag får springa. Att kroppen fungerar.

Tacksamhet gentemot vem eller vad? frågar sig kanske skeptikern. Det är som det är. Existensen (och de snabba löparbenen) är bara resultatet av en lycklig slump. Det finns ingen allsmäktig varelse som sitter på sin tron och väljer ut favoriter.

Visst, svarar jag. Någon vrakande väljande gud tror inte heller jag på. Men låt mig vara tacksam gentemot slumpen då. Eller någon annan sorts gudomlighet. Eller vad det nu kan handla om. Vår kunskap är så bristfällig, och själva bugningen är viktigare än dess riktning. Har jag fått något utan att vara tacksam så har jag inte tillmätt min gåva dess rätta värde.

Att tacka är dessutom ett sätt att visa sin vördnad gentemot dem som inte har möjlighet att knyta på sig skorna och ge sig ut på stigar och trottoarer. När jag passerar huset i Kungsladugård sänker jag farten och gör en lätt bugning, såsom man bugar inför Buddhan. Därefter gör jag, nästan omärkligt, korstecknet. Det verkar kanske fånigt, men ändå…

Sedan närmar sig rundan sitt slut. Jag svänger in i Slottsskogen, där chansen att möta andra löpare är hundraprocentig. Ibland en liten nick. Ett leende. Ett ögonblick av samförstånd. Marken under oss och himlen över oss. En alldeles vanlig löptur. En alldeles vanlig kväll i oktober.

slottsskogen_oktober
Slottsskogen i oktober

 

 

 

 

 Dela på Facebook