En form av rytm

Gunnar Durén  

Gunnar trummar

En välbekant känsla börjar sätta sig i kroppen. Muskler och leder är i balans och nästan helt fria från känningar och skavanker. Steget blir allt lättare och driver gärna upp tempot. Andningen är avspänd och återhämtningen snabb efter senaste uppförsbacken. I sinnet finns ett beslutsamt fokus på rörelsen. Kanske bidrar solljuset, temperaturen, fågelkvittret och de knoppande träden? Man kan kalla det vårkänslor. Jag kallar det gryende form.

Det är snart dags för säsongsavslutning: veteran-EM inomhus, i år 22-28 mars i Torun i Polen. EM och VM går varje år, men turas om att hållas utomhus respektive inomhus. De internationella inomhus­mästerskapen går i princip alltid vid samma tidpunkt, i slutet av mars/början av april. Efter några år som deltagare på veteranmästerskapen har jag nu börjat komma in i en årsrytm även för inomhussäsongen, där träningsupplägg, pulsering och tävlingar återkommer i ett liknande mönster år från år. För mig funkar det. Igenkänningen i upplägget av de sista veckorna inför ett mästerskap bidrar till min fokusering, min känsla av att vara på väg mot ett viktigt mål.

Rytm är en viktig del för välbefinnandet för mig i stort och smått. Jag spelar också trummor, något jag började med spontant som 3-4-åring och aldrig riktigt har slutat med. Att trumma är tillfredsställande på ett helt annat plan än löpningen. De mest magiska ögonblicken uppstår tillsammans med andra, i ett band, orkester eller ensemble. Där finns det sociala samarbetet, det rent teoretiska upplägget med tonarter, tempon, verser, refränger, komp, stämmor, solon och mindre improvisationer. I det praktiska är ju dock alla individer, som tar med sin egen musikalitet, våra känslor och inspirationer. Och vissa gånger uppstår det ren magi. Det är som en dans med flera människor inblandade. Det går inte att sätta fingret på exakt vad det är som händer, men på något sätt svänger det, harmoniserar och lyfts till en högre nivå. När det händer ler man förundrat mot varandra, ryser och vill aldrig att det ska ta slut.

Jag trummar även när jag s a s inte trummar. Det vet alla som lever i min närhet. Jag trummar omedvetet, spontant, när jag sitter, när jag går, när jag väntar på bussen, när jag står i matkön. Jag trummar på tallriken i köket, på vardagsrumssoffan och på skrivbordet på jobbet. Otakt är lika med obehag för mig. Människor upplever musik olika, men jag har ofta fascinerats av det fåtal människor som uppenbarligen njuter av musik, men dansar eller klappar helt ur takt och undrat över hur de upplever den.

Så givetvis trummar jag även när jag springer. Stegfrekvensen är viktig för att det ska kännas rätt. På egen hand brukar den hamna kring 175 steg/minut. När jag springer med andra glider jag dock lätt in i deras kadens. Det känns helt enkelt mest bekvämt att springa i takt med mitt sällskap och jag tar gärna ett par korrigerande extrasteg om vi skulle komma i otakt pga något hinder. Andningen är också väldigt viktig. Jag har några ”andningsväxlar” som jag brukar falla in i under löppassen. Riktigt lugn distans springer jag sex steg på varje in- respektive utandning. I min normala distansfart andas jag dock in under fyra steg och ut på fem. På min b-fart eller ”norska tröskel” brukar andningsfrekvensen hamna på 4 in/4 ut och ev. 3 in/4 ut beroende på kupering, underlag, vind eller helt enkelt hur fort jag springer. Ofta springer jag tyvärr lite för fort, men där kan andningsrytmen ibland vara en väg tillbaka in i rätt fart. 3 in/3 ut brukar jag hamna i på långintervaller. 2 in/2 ut är normalt sett reserverad för tävlingar. Då hinner jag förstås oftast inte tänka på rytmen, även om den finns där.

Rytm finns även i det stora, med långsamma slag. Jag har ganska fasta mönster för vilka veckodagar jag genomför olika slags träningspass och ändrar helst inte på det om jag inte måste. Det finns ibland även en ”rytm” inom ett träningspass. För min del brukar tider/farter vara ganska jämna. De undantag som förekommer är att jag oftast springer den första och sista intervallen snabbast samt den andra och den näst sista långsammast. Även om jag har fasta träningsdagar är det faktiskt rätt sällan som enskilda träningspass återkommer i exakt samma form. Jag brukar undvika att titta bakåt före ett träningspass, men när jag efteråt läser i träningsdagboken är det många gånger bara tiondelar som skiljer mellan passen, t o m mellan de enskilda intervallerna. Hur det går till vet jag faktiskt inte. De nyanserna är så oerhört närliggande – inte minst givet komplexiteten i det man gör och alla samverkande kroppsliga och yttre förutsättningar – att jag bara kan konstatera vilken oerhört finstämd organism den mänskliga kroppen är.

Det lär vara hypothalamus som är vår biologiska klocka. Kanske är den ovanligt högljudd i min hjärna? Jag äter, sover och tränar rytmiskt och regelbundet. Att springa ett internationellt mästerskap inomhus i mars varje år är också en slags rytm, eller i alla fall en tradition. I fjol innebar den två guldmedaljer. Det är en tradition som jag ogärna bryter. Man vill ju inte komma ur rytmen liksom.

 Dela på Facebook