En halvmara på händerna

Ove Haugen  

Man kan surfa på en framgångsvåg där allt känns perfekt, men alltid – till dess att liemannen knackar på – kommer någon att stå där och sprida verklighetens kräkfläckar på det glättade fyrfärgstrycket.”

Jag hade knappt hunnit skriva meningen ovan förrän jag surfade – det vill säga sprang – på den där vågen under en runda i Änggårdsbergen. Ordet ”trötthet” var ett påhitt av dödgrävare och den där sångaren Ola utan efternamn var en stor filosof: Det enda nödvändiga ordet i min vokabulär var ”Unstoppable”.

Åtminstone tills den där lilla tuvan (eller roten? eller stenen?) som välter det stora lasset kom i vägen. Jag flog bokstavligen talat ett par meter och landade sedan med en duns på den hårdtrampade stigen.
Under bråkdelen av en sekund såg jag Göteborgsvarv, Midnattslopp och Lidingölopp dra sin kos med en ursäktande axelryckning: ”Tack för visat intresse. Synd det där med knät. Du kan väl återkomma en annan gång, ett annat år … i ett annat liv?”

Det var dock inte så illa. Lite blodvite, men rörligheten verkade vara intakt, så jag sprang vidare i ett mer moderat tempo. Inte förrän vid läggdags började höger handled göra ont, och följande morgon behövdes hjälp av barnen för att mjölkkartongen skulle kunna öppnas.

Illa! sa jag till mig själv. Men jag är inte den typ av hypokondriker som undviker läkare av rädsla för att mina farhågor ska stämma, utan snarare den som hör läkaren säga: ”Nej, inte du nu igen!” Alltså bestod nu en del av den framförliggande dagen av besök på akuten med efterföljande röntgen och slutligen doktorns torra konstaterande: ”Det är inget fel på din handled – eller åtminstone inga frakturer. Gå i frid.”

I någon mening blev jag besviken. Jag hade ju fått så mycket medlidande – av barnen, av sambon, av kolleger och andra löpare. Jag hade trott mig kunna spe på medlidandet med gips eller i alla fall ett rejält bandage runt handleden, ett synligt bevis på att det var synd om mig, men nu: ingenting! Jag var en usel simulant som fått veta att om jag använde handen så mycket som möjligt, så skulle jag nog se att det snart blev bra igen.

Han hade dessutom rätt, doktorsjäveln! Det gick ett par dagar och sedan var allt ungefär som vanligt.

Men eftersom jag nu har framställt mig själv som den ynkliga figur jag är, så ska jag be att få moderera det hela en aning. En återkommande fråga från flera som tyckte synd om mig var nämligen:
– Hur ska det nu gå med Göteborgsvarvet?
Vad menade de? Jag har hittills till godo att se någon springa en halvmara på händerna. Inte ens i min djupaste svacka av självmedlidande hade det föresvävat mig att en skadad handled skulle hindra mig från att springa.

Det här måste vara det slutgiltiga beviset på att jag har blivit en ”riktig” löpare, tänkte jag. Behovet att springa har blivit starkare än ursäkterna för att låta bli.

Så Göteborgsvarv, här kommer jag! Formen är på topp och om mindre än en vecka står jag i startfältet. Om jag nu inte drabbas av något som VERKLIGEN hindrar mig från att vara med. Typ halsfluss, lunginflammation, tuberkulos, tyfus eller syfilis i tredje stadiet.
Möjligheterna är obegränsade.

halvmarapahanderna

Drabbas du av hypokondri innan lopp? Berätta gärna.

 Dela på Facebook