En lycklig löpare

Ove Haugen  

Under gårdagens löprunda hejdades jag av en gubbe med rollator som frågade efter Gräfsnesgården, Folkdansringens lokal i Slottsskogen. Naturligtvis stannade jag en stund för att snacka lite och guida honom i rätt riktning. Jag känner en viss vördnad för folk som är modiga nog att tilltala oss löpare som kutar fram i vår egen lilla värld med målinriktad blick, som om inget kunde stoppa oss.
Och så var det ju upplyftande att en man med rollator ägnar sig åt folkdans. Men han kanske bara skulle titta? Vad vet jag?

Jag hann hursomhelst upp till Änggårdsbergen innan det sista eftermiddagsljuset försvann bakom horisonten. Det var så påtagligt att naturen väntade. Inte på mig – mig skiter den i – utan på vintern. Stigarna, backarna och gläntorna låg inbäddade i höstlöv för att skydda sig mot kylan, och på sjön vid Axle Mosse hade den första isen lag sig.

Jag stannade och tog en bild. Den blev inte särskilt bra, men det var fint att stå stilla ett par minuter och bara andas. Sedan sprang jag vidare upp till ljunghedarna – där man har utsikt mot Hisingen och havet – och såg ”solen brinna i martallens topp”. Eller vilket träd det nu var den brann i?

Jag gjorde ännu ett uppehåll och tog en ny bild, sämre än den förra, och medan jag stod där kom en annan löpare. Även han saktade ner och stod still under några sekunder.
– Är det inte vackert? sa han.
– Jo, det är fantastisk, sa jag, och sedan sprang vi vidare åt vart sitt håll.

Det var då jag började tänka på att det har hänt något med mig som löpare. För fyra-fem år sedan skulle jag aldrig ha stannat för att fotografera eller titta på utsikten, och att berätta för gamla gubbar var de kan dansa skulle andra, som hade mindre bråttom, fått ta sig an.

 Men nu… Den där nybörjarhetsen, när man var så oerhört taggad att man inte ens stannade för rödljus utan uppförde ett slags konstig dans på trottoaren tills det blev grönt… Den där ivern som gjorde att man nästan kissade på sig framför att ställa sig bakom ett träd och pinka… Den är borta nu.
Fortfarande siktar jag på att bli snabbare på milen. Fortfarande satsar jag på att avverka maratondistansen på en bra bit under fyra timmar. Fast samtidigt är det som om någonting har stillnat och lagt sig till rätta i mig. Jag FÅR sakta in och njuta av en vacker utsikt. Jag FÅR stanna och prata med en trevlig människa.

Mårten Klingberg, den stenhårde och rolige självplågaren som skriver krönikor i Runners World, skulle förmodligen fnysa åt det här, och säkert med all rätt. Jag följer honom på twitter och nyligen skrev han såhär: ”Folk tar skydd när jag kommer forsande, och de som inte är uppmärksamma skyfflar jag undan – man får inte vara för ängslig!”

Jag önskar honom lycka till. Vissa dagar bestämmer även jag mig för att ägna mig åt den sortens karaktärsdanande självspäkning, men det går över så fort jag får syn på en solnedgång.
Det kanske inte gör mig till en bra löpare, men det gör mig till en lycklig löpare. Det räcker för mig.

 

is
Jag stannade och tog en bild. Den blev inte särskilt bra, men det var fint att stå stilla ett par
minuter och bara andas.

sol
Jag gjorde ännu ett uppehåll och tog en ny bild, sämre än den förra

 Dela på Facebook