I slutet av januari kändes formen god. Det gick förhållandesvis fort, även om mängdträningen inte var så lyckad. Marrakechresan började bra, men avslutades i misär. Efter ett grymt pass 9×300 meter med förkylning i kroppen, så började hostan från helvetet att uppenbara sig.
Det blev värre och värre för varje dag. På flyget hem fick jag be mina stolskamrater om ursäkt typ 1 000 gånger. När jag kom hem sov jag i 24 timmar och hostade så att lungorna kom upp och halkade tillbaka innan de var på väg upp igen. Det blev sängen en vecka utan hjälp från vårdcentralen förstås, där en högst otrevlig person tyckte jag skulle bädda ned mig och dricka honungsvatten. Något jag borde ha förstått utan att ringa och störa vårdcentralen. Ja, ja, inluensa, lunginflammation och allmän ebola är tydligen ingenting att bry sig om. Bara att gå och lägga sig och hålla käften.
Hittade en flaska hostmedicin med morfin i som jag halsade utan något hörbart resultat.
Det blev inte ett löpsteg på nästan fyra veckor. Men hur mycket kan man tappa? Jo, JÄTTEMYCKET.
Äntligen var det dags att snöra på sig löparskorna igen.
Sprang fem kilometer på bandet i hygglig fart och fick sådan träningsvärk att löpning dagen efter inte var aktuellt. Nåja, det blev ändå tre ganska korta pass innan intervallpasset med Tjalve förra tisdagen. Ett galet pass 24×200 meter med start var 70:e sekund, med setvila tre minuter efter 12 intervaller.
De första fyra-fem körde jag på som om ingenting hade hänt. Jag placerade mig där jag brukar vara och nådde samma tider som under fornstora dagar. Sedan tog jag mer och mer slut. Jag klarade de 12 första, men joggade närmast på slutet. Körde också några i början på andra setet, sedan stod jag över två och var med igen, stod över två och körde igen.
Maxade sista på 35 sekunder.
Fin träningsvärk även den här gången och förkyld igen. Ingen influensa den här gången, men ändå ingen löpning på några dagar.
Nu i helgen blev det ändå två pass på bandet. 2 km lugnt, 5 km snabbare och 2 km lugnt på lördagen och 3x 2 000 meter progressivt på söndagen.
På tisdag är det dags för intervallpass igen. Hoppas på bättre känsla då. Men galet vad mycket jag tappade på en kort period av sjukdom, orimligt och onödigt mycket kan jag tycka.
18 mars är det dags för halvmaraton i Polen. Behöver två veckor av fantastisk träning och inga mer sjukdomar för att klara det. Känner en viss tröst i att Kalle Berglund sprang 1 500 meter på VM, med två mils träning under januari.
