En timme innan Varvet

Ove Haugen  

En dag i början av åttiotalet satt jag på en bänk i Slottsskogen i Göteborg och tittade överseende – eller kanske snarare nedlåtande – på alla varvslöpare som sprang förbi. Jag skissade på en dikt – förmodligen samtidigt som jag blossade på en Gauloise utan filter – och i min dagbok från den tiden finns följande, inledande rader:
”De löper. Från vad? Från vem? Och vart är de på väg…”
Dikten kom senare att publiceras, och den slutar med en rad där livet beskrivs som ”förminskat till en bana med start och mål”.

Så vad hände? Hur kommer det sig att jag nu själv, om en dryg timme, springer mitt fjärde Göteborgsvarv? Jag frestas säga som komikern Thomas Petersson, då han kommenterade sin charterresa till Kanarieöarna – platsen hans föräldrar reste till och som han själv brukade förakta:
– Fasen vad det har ändrat sig där nere!

Men om jag nu ska försöka med en gnutta självinsikt, så skulle jag kanske kunna åberopa en mindre splittrad syn på det där med kropp och sinne. Eller helt enkelt en vanlig, jädra medelålderskris. Rollen som blek och tanig poet med rökhosta blir mindre rolig när det kroppsliga förfallet har blivit konkret. Man traskar uppför de samma trapporna år efter år och låter inte värre än en förkyld pudel, men plötsligt en dag liknar lätet mer en elefant med lungemfysem.

Jag var inte riktigt där i slutet av nittiotalet, då en vältränad, yngre vän bjöd mig med på en runda i Skatås, men åldringsprocessen hade i alla fall kommit så långt att jag tänkte ”Varför inte” i motsats till bara ”Varför?”.
På den tiden sände dessutom SVT ett kulturprogram som hette Nike, så jag gick till Stadium och köpte ett par skor som hette samma sak. Det kulturella alibit var säkrat och det var dags att åka till Skatås.

Det blev ett dunderfiasko. Jag tog ut mig till den grad att jag mådde dåligt i en vecka efteråt, och sedan rörde jag inte löparskorna på mer än tio år. De stod först i hallen och därefter i garderoben och gapade som två hungriga hundvalpar som krävde att få matas, men de fick obönhörligt nobben under ett helt sekel.

Vid nästa försök, under våren 2007, gick det dock bättre, och jag hade gjort min första och viktigaste lärdom som löpare: Ta det lugnt i början.
Och nu menar jag förstås inte att man ska vänta i tio år mellan varje pass. Jag menar kort och gott att man ska lyssna till sin kropp, och att kroppen dessutom, efter ytterligare tio år av förfall, blev avsevärt lättare att höra. Den knarrade bokstavligen talat som vore den en gungstol mogen för Antikvitetsrundan snarare än löprundan.

Mer om det sedan. Om en timme springer jag som sagt mitt fjärde Göteborgsvarv, och skulle jag – på väg genom Slottsskogen – passera en blek yngling med skeptisk blick och en Gauloise i mungipan, ja, då lovar jag att betrakta honom med överseende.

Lycka till alla löparvänner!

skor

Två hungriga hundvalpar

 Dela på Facebook