Ett avslut

Alla vet vid det här laget vad som hände med min hälsa i juni 2015. Sedan dagen jag svullnade upp med vätskeansamlingar i benen och ansiktet, ömmande muskler, en fruktansvärd trötthet osv. har jag kämpat för att hitta tillbaka till känslan av att kunna springa ett distanspass där jag bara glider fram utan ansträngning. Tyvärr har jag inte haft något sådant pass på snart ett år. Sanningen är istället den att jag har tagit ett steg fram och sedan två steg bakåt. I höstas sprang jag terräng-SM och NM- i terräng med hyfsade resultat och början på maratonträningen mot Sevilla gick också bra, där jag bland annat sprang en snabbdistans på 29.57 en onsdag morgon innan jobbet. Det blev dock för tufft igen och under träningslägret i Sydafrika blev jag mer och mer sliten och känslan på flera av passen var fruktansvärt jobbig, där jag till och med hade ångest inför lätta distanspass i 4.20 fart. När jag kom hem från Sydafrika sprang jag ett 10 km motionslopp i Köpenhamn på 31.18. Det är den sämsta miltiden jag har gjort på fem år (har elitsatsat i drygt sex år) och det berodde på överträning i kombination med näringsbrist.

Jag kan konstatera att jag gärna vill påtala för alla att jag är tillbaka och på gång igen men så fort jag skruvar upp träningen och kör lite hårdare så blir jag direkt otroligt sliten i kroppen och sedan i juni har jag känt att något är ”fel” i kroppen. Jag känner inte igen min kropp och hur den reagerar på träning, mat, sömn etc. Passen är mycket tyngre, mitt allmäntillstånd är påverkat vilket visar sig i att jag alltid är trött, jag har humörsvängningar, inte har haft någon sexualdrift sedan juni, jag kissar sjukligt ofta, jag har ändrade sovvanor och nu är jag inne i en period då jag är konstant hungrig. I perioder har jag varit uppe och ätit en till två gånger per natt. Jag har dessutom tappat håret på benen och nu påminner mina ben snarare om en pensionärs än en elitlöpares. Alla träningspass har varit tyngre än innan jag blev sjuk men framförallt eftermiddagspassen. Specialisten i endokrinologi (specialist på hormoner och hur de påverkar kroppen), som jag har träffat, konstaterar att detta med största sannolikhet beror på att mina testosteronnivåer har varit i princip noll på eftermiddagarna. Testosteronnivåerna är nämligen som högst under morgonen och sjunker sedan under dagen. Inte undra på att jag har varit så trött i musklerna på eftermiddagarna och att det har känts hemskt ansträngande under lätta distanspass. Det förklarar varför jag har sprungit mycket bättre på morgon- än eftermiddagspassen och varför jag har lagt mina kvalitetspass på morgonen istället för på kvällen. När jag tog prover direkt efter träningslägret i Sydafrika hade jag 2,8 i testosteronvärde på morgonen. Jag vågar inte tänka på vilka värden jag hade på eftermiddagarna. Då skall man ha i åtanke att över 12 är ett normalt testosteronvärde på morgonen.

Jag har tänkt mycket sista månaderna och har nu kommit fram till att det här inte håller längre. Jag måste ta tag i det här för min hälsa blir inte bättre. I perioder tycker jag att jag börjar känna mig lite piggare och sen går det någon vecka och sen mår jag sämre igen. Jag har läst en del om överträning och haft ett längre telefonsamtal med självaste Per Elofsson. Jakob Hård var snäll och hjälpte mig att förmedla denna kontakt. Mina symtom påminner i vissa drag om de symtom Per Elofsson hade och han var, som ni redan vet, tvungen att avsluta sin karriär på grund av att kroppen var slutkörd. Det finns dock en stor skillnad mellan Pers värden och mina och det är att jag har fått testosteronbrist till följd av överträningen men det fick aldrig Per. Trots enorma idrottsliga framgångar är Per ödmjuk som få och tog sig tid att berätta om sina symtom och hur han hanterade denna tuffa situation.

Tyvärr måste jag, mot min vilja, meddela att jag kommer ta en paus med min elitsatsning på obestämd tid. Jag har kört min kropp i botten och nu får jag betala för det. Jag är övertygad om att överträningen har byggts upp över flera år och att min träning med två pass om dagen, ett heltidsarbete som enhetschef samt ett inrutat liv i övrigt tillslut har tagit ut sin rätt. Hur mycket vilja jag än har så kan jag aldrig vinna den här matchen med viljestyrka. Min vilja har istället blivit min fiende. Jag kommer därför att ta ett uppehåll som sträcker sig under hela 2016 oavsett om jag känner mig återhämtad tidigare så är det ett så långt tidsperspektiv som jag måste ha. Det är ytterst tveksamt om jag någonsin kommer tillbaka. Det går inte att stressa fram något utan jag måste ta de här signalerna på största allvar och låta kroppen få återhämta sig helt. Det är hemskt tråkigt att skriva det här men jag har haft det här i mitt huvud ganska länge nu och på något vis har jag införlivats med att det är så det måste bli.

Jag vill avsluta mitt blogginlägg med att skriva vilka lärdomar andra löpare och egentligen alla elitidrottare borde dra av mina hälsoproblem.

Jag anser att alla som tränar hårt borde ta regelbundna blodprover där man undersöker testosteronvärden, sköldkörtelvärden, hb, mineraler- och vitaminbalanser etc. Genom att ha blivit testad vet du vilka värden som är normala för just dig och du har värden att jämföra med i händelse av överträningssymtom. Att utgå ifrån normala referensvärden är inte tillförlitligt eftersom variationen mellan olika individer kan vara stor och redan vid små förändringar så kan den idrottsliga prestationen påverkas kraftigt. Det finns väldigt lite forskning inom området överträning, symtom på överträning och hur det skall behandlas. Svensk sjukvård bygger på att man antingen är sjuk eller frisk. Ligger man inom referensvärdena så kan man inte räkna med att få hjälp av sjukvården. Jag har läst om flera svenska toppidrottare som har varit övertränade men där samtliga värden har varit ”normala”. Det innebär att man inte kan utgå ifrån att man inte är övertränad för att man har ”normala” värden, utan det har visat sig vara mer komplicerat än så.     

Uhrbom tog upp i intervjun i tidningen Spring att han upplever att han och jag drivs av ett visst tvång i vår träning, och där har Uhrbom rätt. Jag har hela tiden drivits av att mer är bättre och har haft ångest om jag inte tränat två pass om dagen. Att se till att hitta en tränings- och livsbalans är A och O men inte det lättaste. Här har tränare en viktig funktion att upptäcka detta och hjälpa till att förhindra att individer utvecklar tvång gällande träningen och/eller kosten. Min tränare under alla dessa år, Daniel Ekman, har verkligen gjort allt för att jag inte skall mixtra med kosten eller träna för mycket. Tyvärr har jag alltför ofta lagt till extrapass och kört hårdare än vad som var Ekmans upplägg. En bättre och mer engagerad tränare än Daniel Ekman finns inte. Jag är väldigt tacksam över all hjälp jag har fått av Ekman och över allt vi har fått uppleva tillsammans.  

Är det något idrottsgymnasium eller liknande som vill att jag kommer och berätta om mina erfarenheter, vilka minor jag gick på, och vad jag tycker är viktigt att arbeta med för att undvika att duktiga, ambitiösa ungdomar och andra elitidrottare, inte hamnar i där jag har hamnat, så gör jag gärna det.

Mina sköldkörtelvärden har varit låga men har normaliserats i samband med att jag har gått upp tre-fyra kilo. Mina testosteronvärden är fortsatt låga, även om de har stigit något. Idag ligger jag på 5.2 och det normala är att man ligger över 12. När jag var nere som lägst (lägsta testresultatet, som kan ha varit ännu lägre) så hade jag 2.8. Kvinnor har testosteronnivåer som vanligtvis ligger mellan 0,2-3,0 så det ger perspektiv på hur långt under isen jag är och har varit. Med anledning av mina dåliga värden har jag varit på diverse olika undersökningar men hade jag inte haft så dåliga värden som jag har så är det inte säkert att jag hade fått den hjälp jag får. Ingen av undersökningarna har visat tecken på någon hormonssjukdom och specialisten jag har träffat drar därför slutsatsen att min testosteronbrist beror på överträning i kombination med näringsbrist. Innan mig hade specialisten aldrig träffat någon patient som har fått testosteronbrist av för mycket träning och säger att det jag har sysslat med är en form av missbruk. Framöver får jag inte köra någon högintensiv träning eller några långpass. Hon poängterar betydelsen av att jag försöker hitta andra perspektiv i livet nu när vi har kommit överens om att det är 60 minuter lätt distans (max 130 i puls) om dagen som gäller framöver. Jag har också fått ok att köra lätt styrketräning på gym tre dagar i veckan men att det måste vara väldigt lugnt eftersom jag har så lite testosteron att bygga muskler med. Samtidigt kan styrketräning stimulera tillverkning av testosteron så det är inte fel att lägga in lite lätt styrketräning på gym. Utöver detta skall jag försöka hitta andra perspektiv i livet. På något sätt känns det som att jag har levt i en ”bubbla” de sista sex-sju åren där fokus bara har varit träna, jobba, äta och sova. Förhoppningsvis blir jag snart lite piggare och sugen på att börja hitta på andra saker.

Jag hoppas att friidrottsförbundet tillsammans med andra idrottsförbund avsätter mer resurser för att möjliggöra mer forskning inom området för att kunna förebygga och behandla överträning.

Jag har fått uppleva otroligt många roliga tillfällen under min tid som elitlöpare och jag ångrar absolut inte att jag investerade drygt sex år på min elitsatsning. När jag började hade jag målsättningen att springa en mil under 30 minuter. Det har jag lyckats med så målet med min elitsatsning har uppnåtts. Sen har målsättningen reviderats under åren och det är klart att jag hade velat uppnå mer än sub 30 minuter.

Jag hoppas att mina löparvänner runt om i Sverige lär sig något av mina misstag. Lycka till med era satsningar framöver! Träna smartast och inte mest och hårdast!

Titta gärna på länken nedan där Per Elofsson sammanfattar sin karriär och varför karriären avslutades.

https://www.youtube.com/watch?v=ipXOKxf6wB4