0,00 SEK

Du har inga produkter i varukorgen.

Hem Blogginlägg Maria Larsson Ett brons som väger tyngre än guld

Ett brons som väger tyngre än guld

I prislådan hemma i Billdal hade jag några medaljer från senior-SM. Gemensamt för samtliga var dock att de var från lagmästerskap eller stafetter, jag hade alltså ingen individuell seniormedalj. Det har jag nu!

Terräng-SM gick i helgen i Eskilstuna. Det enda jag visste om Eskilstuna är att löparkompisen Micke kommer därifrån. Efter en weekend på Vilsta Sportcentrum ligger jag fortfarande på samma kunskapsnivå med undantaget att jag nu vet att Eskilstuna kan arrangera riktigt bra mästerskap! Det räcker och blir över för mig.

Vi satsade på att ha ett ÖIS-lag med på kvinnornas 4km men sjukdom och skador gjorde att jag tyvärr blev ensam röd-blå till start. Jag hade ju dock med mig halva västkusten på startlinjen så någon hemlängtan infann sig lyckligtvis inte! Vi öppnade första halvkilometern i joggtakt. Skönt och behagligt tyckte vi allihopa men för att undvika ett tjurrus på varv två bestämde jag att det var dags för lite mer fart. Meraf gled förbi löjligt enkelt i den (enda) nerförsbacken. ”Tuff, jättetuff bana idag” tyckte Meraf efteråt. Aa, jo visst tänkte jag och undrar hur Meraf ser ut när banan är snabbsprungen…

Jag låg länge klar tvåa med en jagandes Charlotta Fougberg närmast bakom mig. En jagandes Charlotta Fougberg är inte rolig att ha bakom sig. Skräckbilder på hennes tidigare magiska avslutningar flashade förbi och Larsson försökte skaka sig fri med 800m kvar. Det kan gå, det kan gå, det går, jag är fri. Men sedan kom ett långt, segt, lerigt upplopp i motlut och flytet blev oflyt. Fougberg spurtade, Larsson tröttnade. Ett silver blev brons men ett brons är ju trots allt en medalj. Och en seniormedalj väger tungt en höst som denna!

Lite revansch, om än inte mot Charlotta, blev det på söndagen i ”min” klass K22 6km. Efter Niagarafallen under natten hade banan blivit lervälling och jag tackade arrangörerna för att de kvinnliga juniorerna fick springa ganska tidigt på söndag förmiddag och inte sist av alla (stackars män seniorer 12km…). Men ett sugande underlag hade resulterat i att de tidigare två loppen svängt om helt och hållet i ledningen på upploppet och guld hade bytts ut mot silver (eller silver mot guld om man hade disponerat loppet bättre). Därför blev det ett lugnt första varv, sedan ett snabbare andra och tredje varv för mig. Jag vann med dryga halvminuten och var ganska glad efteråt. Tänk att det egentligen är ganska enkelt: Den som kan träna bra utan avbrott springer så småningom bättre och bättre. Lätt att säga, svårt att göra!

Mina västkustkompisar presterade som vanligt oerhört bra. Och Meraf gled ifrån lika enkelt på seniorernas 8km som på halva distansen. Hon skrattade när vi hejade på henne vid sidan av banan under sista varvet och hon sade än en gång att ”Banan var ganska så tuff idag Maria” efteråt. Återigen undrade jag hur bra hon kan bli egentligen… Med all rätt kan hon vara lite kaxig, för så bra är hon. Med stor beundran pratar jag med en tjej som inte kan kallas för annat än ödmjuk. ”Maria jag väntade lite på dig när jag gick om! Jag tänkte att du kunde springa med mig lite!” Jo, men kära Meraf hade du inte studsat om mig som en blandning mellan en kalv, känguru och gasell, då hade jag absolut gjort dig sällskap en bit! Vi pratade sedan om Fredrik Skavlan som, enligt Meraf, är mycket trevlig och snäll. Det är precis vad jag skulle säga om Meraf också. Och när hon på största möjliga allvar slänger ur sig ”Maria, du är jätteduktig! Kanske kan vi träna ihop några gånger i Göteborg snart?”, då är helgen fulländad. En ny förebild seglar upp bredvid Emma Coburn och min beundran till den här nya förebilden får sig ytterligare en boost.

Jag har alltid tyckt att ödmjuka elitidrottare är lätta att tycka om. Kanske målar de om den vardagliga, lite kaxiga personen när det luktar reportrar och journalister, men jag tror faktiskt att det är äkta. Jag vill tro att det är alldeles på riktigt! Oftast handlar det om konditionsidrotter och namn som Charlotte Kalla, Johan Olsson, Lisa Nordén, Per Elofsson och Sara Sjöström. Oftast är de brutala konkurrensmördare under tävling men lugna, sansade, ödmjuka och jordnära personer i vardagsklädsel, och det väcker stor beundran hos mig. De har utvecklat en mental strömbrytare, en på-/av-knapp som kan locka fram dels Skönheten och dels Odjuret. Kombinationen Skönheten och Odjuret skriver fantastiska sagor med bländande resultat. Det är sagor som är spännande att läsa och lätta att tycka om. Under seniorernas 4 km sprang Odjuret förbi mig i nerförsbacken men under nerjoggen pratade jag med Skönheten. Meraf Bahta hamnade således på min lista över beundransvärda elitidrottare.

Om 2.5 vecka springer jag för Sverige i seniorernas 8km-lopp under terräng-NM i Finland. Därefter bär det av mot Sydafrika för höghöjdsläger. Förhoppningsvis blir det en EM-start i december, det SKA bli en EM-start i december, och sedan är det dags för del 2 på höghöjdslägret, återigen till Sydafrika. Hemma i Göteborg är jag inte förrän i mitten på januari, då för att förhoppningsvis plugga till läkare på Göteborgs universitet. Nu väntar dock 4*8min tröskel i Slottsskogen. Dags att skriva sagor!

IMG_0495.JPG

3 KOMMENTARER

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

AKTUELLT NUMMER

Nytt nummer på gång..

0
Nytt nummer på väg in i tryckpressen, du kan få det i brevlådan... Mycket läsning, mycket inspiration och äventyr... ta chansen..

FÖLJ OSS

8,662FansLike
6,714FollowersFollow
- Annons -

BLOGGAR

Lopp, flås och kallduschar

0
Efter en period av golöpning gjorde jag så ett litet ryck och anmälde mig till två 5k-lopp: Spring 5000 i Spånga och Höstruset i...

En helg att minnas….

- Annons-

PODCAST

X
X