Ett kvitto betyder så mycket

Gunnar Durén  

Gunnar 400

Foto: Tomas Bengtsson

Det pratas mycket nuförtiden om hälsa som livsstil. Samtidigt är en av de vanligaste frågorna till elitidrottare som hållit på några år: ”när ska du sluta”? Det är klart att i någon mening kanske man slutar med en elitsatsning när man uppnått alla sina mål, vunnit allt man kan vinna och känner att man passerat sitt max. Men det är ju inte elitsatsningen som gör hälsa till en livsstil. Det är kärleken till idrotten och sådan finns det gott om runt om i landet, inte minst inom veteranfriidrotten.

I helgen gick årets veteran-SM utomhus, i år förnämligt arrangerat av Gefle IF Friidrott! Det märks att man är vana arrangörer sedan tidigare. Smidig anmälningsadministration, liveresultatredovisning på webben, planering och genomförande enligt tidtabell, rutinerade, hjälpsamma och kunniga funktionärer.

Men låt oss först avliva några myter. Ett veteran-SM är inte några få skröpliga åldringar som hoppar jämfota och kastar boll. I år deltog nästan 600 män och kvinnor i åldrarna 35 till 93, från 176 klubbar och gjorde runt 1500 starter i alla kast-, hopp- och löpgrenar. Det spurtades, fajtades, vrålades och hejades. Det gjordes många fina resultat, sattes svenska och internationella åldersrekord och t o m ett världsrekord! (i höjd för pojkar 75). Ryggdunkar och applåder. Sportdryck och korv med bröd. Krämpor och träningstips utbyts över en fika på läktaren. Etablerade stjärnor och nybörjare möts på startlinjen och inspireras av varandra. Alla hejar fram alla, oavsett klubb. Det är vad jag kallar hälsa som livsstil!

För egen del blev veteran-SM i år sommarens säsongsavslutning innan ett par veckors löpvila och återhämtning föregår den sista tränings- och formtoppningsperioden inför veteran-VM i oktober. Så självklart ville jag ha bra formbesked för att få ett kvitto på att jag var där jag ville vara. Sista veckan inför VSM gjorde jag som vanligt: släppte upp träningen genom att minska volymen och köra några avkortade, men intensiva kvalitetspass. På tisdagen körde jag efter uppvärmning och löpskolning därför 5 x 200 m med 200 m joggvila. Känslan ska vara som en tur med en lånad sportbil: ett lätt tryck på gasen ska ge en märkbar fartökning, utan att motorvarvet rusar i höjden. När man är i form bör jag snitta cirka 30 sek på intervallerna. Idag låg snittet på höga 29. På torsdagen var det bara en lätt jogg och några gräslopp på Spånga IP med sonen, som hade Nordiska juniorlandskampen att ladda inför samma helg.

Men i Gävle blåste det. Efter några varv runt arenan, värmde jag upp med löpskolning och stegringslopp på bortre långsidan. Där var det perfekta förhållanden – för att flyga drake! Det stod klart att det inte var läge för att slå pers på 1500 meter, eftersom vi skulle passera bortre lång fyra gånger… Taktiken var istället att gå ifrån direkt från övriga fältet i M50 så att ingen skulle få nytta av att gå i rygg på mig, men inte så fort att jag skulle ”dö” efter två varv. Så blev det. Avståndet ökade efter hand och jag vann på en efter omständigheterna hygglig tid: 4.20,46, som faktiskt också var nytt mästerskapsrekord.

Väderförhållandena var ungefär desamma på söndagen, med ganska tuffa vindar. Ville dock väldigt gärna springa riktigt fort på 400 meter. Dels ville jag utmana grendominanten Ingemar Ztorm, FK Studenterna, som har ett antal svenska åldersrekord på springdistanserna och aldrig (?!) besegrats på ett VSM på 400 m, dels ville jag ge mig själv det nämnda kvittot på att sommarträningen gett resultat. Fick till en för mig bra start ur startblocken och gick hyfsat genom första kurvan. På bortre lång blåste det hårt och jag satsade friskt för att om möjligt knäcka Ingemar och de övriga konkurrenterna. In i andra kurvan var jag redan syrig i benen (försökte tänka att det var positivt för att det betydde att det gick fort, men benen skrek högljutt att det var jobbigt ;-P). In på upploppet flöt jag lättare tack vare medvinden. Men det kändes som att armar och ben fladdrade åt alla håll (fast från läktaren såg det ”stabilt” ut!) och jag var tacksam när rakan var slut och jag kunde fälla mig över mållinjen som segrare. Det tog någon minut innan jag återhämtat mig så pass att jag kunde konstatera att tiden var 55,44, vilket innebar att jag utraderat det 33 år gamla svenska M50-rekordet på 400 meter! Yeyh!!

 Dela på Facebook