Ett liv som löpande rökare?

0
145
Dagens intervaller föregicks av en påse godis som inhandlades en halvtimme före passet. Det var rent stressigt att hinna få i sig alla bitar innan klädbytet. Innan gårdagens träning åt jag en påse chips. Då skulle jag bara ta något lätt att stilla hungern med och öppnade försiktigt påsen, men en kort stund senare när jag började närma mig botten tänkte jag förvånat ”var det bara en 125g påse jag köpte?”. Nej det var 200g chips uppslukade på mindre än en kvart och om sanningen ska fram är det ingen ovanlighet. Kvällen innan var det ett brago-choklad paket som blev kvällsmat och sådär fortsätter det, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad.
 
Mitt gångna år i Malmö har slagit alla former av rekord i onyttigheter. Otaliga gånger har jag, om hungern varit påfallande, köpt på mig en påse chips eller ett paket kex som omedelbart förgås, in på sista smulan. För att inte tala om chokladkakor. Det är ännu vanligare och det spelar ingen roll om det är 200g riktigt mörk choklad med 90% kakao. Det slukas ändå, ibland flera stycken dagligen. Och nu pratar vi ändå bara snacksen…
 
Antalet gånger jag lagar mat på en vecka är nere på skrämmande 0,3. Ett par pizzor, några falafels och ett halvt dussin hamburgare per vecka brukar det bli. Och så massa läsk. För att inte prata om alla bakelser. En klasskompis jag pendlar till skolan med har fått se de mest vansinniga frukostarna det här året. För någon vecka sen räknade hon upp allt som hon flottigt sett mig sitta och tugga på. Det var vaniljdrömmar, pariserbullar, wienerbröd, kanelbullar, chokladvirvlar mm. Efter att jag blev idiotförklarad av David Pantzare för att ha valt 3kg dumlekolor som pris vid Sportviminns (det fanns priser värda tusentals kr enligt honom) var även en vanlig frukost i två veckors tid tjugo till tjugofem dumlekolor, som jag stoppat ner i alla fickor jag hade på mig.
 
Så vad göra? Tidigare försökte jag linda in sockerberoendet genom att fylla mackor eller tallrikar med marmelad och sylt. Nu är det för långt gånget för det. Jag brukar säga att det är ingen konst att äta ett glasspaket Ben & Jerrys, det svåra är att njuta av alla skedar fram till den sista. Vilket jag gör, morgon som kväll. Självklart påverkar det här min löpning…
Jag kom nästan inte till start på Lundaloppet eftersom jag föråt mig på Grand Hotells frukost och fick matkoma i tre timmar efteråt. Till helgen kom Högbys Anders Dahlström på mig med en nyköpt kanelbulle en halvtimme innan starten för Kyrkstafetten, och då skulle jag springa sträcka tre. I vintras försökte jag ha en viktminskningstävling med några vänner för att få slut på klumpedunskänslan och känna mig som en människa igen. Det gick inte. Självklart kom jag sist och gick inte ner ett skit, fastän jag försökte dubbla min träning.
 
Men så igår fick jag höra något som jag tänkte kunde va nåt. En av nittiotalets bästa cyklister ska enligt utsago ha stannat till efter tre timmars cyklande bara för att röka en cigarett. En vana han hade antar jag, kanske för att bli extra fit. Rökande idrottare har man ju hört talas om förut (och sett bilder från 70-talet på löpare som tar en cigg strax före ett tretton blankt lopp) men hur är det idag? Skulle jag kunna få ner mitt sockerberoende genom att bli kedjerökare men ändå komma undan med det? Jag vet inte…
…för jag vet att MAI:s Viktor Ekelund hatar rökare. Han blossar upp och blir våldsamt irriterad om någon malmöbor går förbi i Pildammsparken och drar just ett bloss precis innan vi ska sätta igång vårt pass. Vet liksom inte om han skulle gå med på längre vila halvvägs in i intervallserien bara för att jag ska hinna bolma lite?
 
I andra fall kan jag tänka mig att det går bättre. De uppmärksamma kunde säkert följa hur Adil Bouafif först blev nekad start i 1500m-loppet under ISM i våras, men efter långa diskussioner fick klartecken. Förmodligen hade han missat calling och jag funderade länge på vad han hade gjort i stället, tills jag kom på att han givetvis varit ute och rökt en cigg bakom Friidrottens hus för att stilla sina nerver.
 
Men jag är rädd att det ändå inte skulle gå för mig. Eftersom jag till viss del brås på min mor (som under 80-talet lär ha missat att stå på startlinjen när startskottet gick i fler lopp än vad hon hann i tid till) kommer jag med en cigg i handen med all säkerhet missa en och annan SM-calling framöver. Och när man inte tävlar för en Stockholmsklubb kan det bli svårt med dispenser, speciellt  om man för en gångs skull har turen att hamna i en A-final.
 
Så vad återstår då? Jag kanske ska vända på saken, och tänka att jag inte alls ska sluta äta onyttigheter utan snarare öka intaget. Som cyklisten gjorde med ciggen, bjuda in snasket som en del av träningen liksom. Tex springa fyrahundringar med en delicatoboll som belöning i varje serievila. Ett koncept som jag faktiskt provkörde i vintras då jag gick bort till Preem för att köpa dubbla stycksaker choklad precis före passet. Dessa hade jag sedan med mig på distansen och åt av när jag kände suget, vilket resulterade i ett pass på över två mil i mörker som jag aldrig hade orkat ge mig ut på annars. Men tänk på att inte använda er av kexchoklad som jag gjorde några veckor efter. Det blir så himla torrt att tugga på, speciellt i minusgrader när kexet blir extra frasigt.
 
Tyvärr är jag för odiciplinerad även för denna typ av belöningssystem. Snart därpå hade jag ett distanspass som istället började med att jag sprang en kilometer för att ta in på närmaste McDonalds och gå loss på en paj. En nyinflyttad malmöbo frågade på svajig svenska ”Spriiiinga till McDoonalds för att ääta haambuuurgare?”. Jag insåg lustigheten i det hela och tänkte, om det är någon som inte passar in i det svenska samhället och borde deporteras bort så är det fan jag.
 
THE END (men inte på sockerberoendet)

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här