Ok, mitt tredje Stockholm Marathon är avklarat. Väl hemma på balkongen – med lår som timmerstockar och ett huvud fullt av intryck – är det dags för en uppsummering, och jag börjar för ovanlighetens skull med slutsatsen: ett lopp är mer än ett lopp.
Men ska ju till exempel ta sig dit. På tåget från Göteborg till huvudstaden hade jag väntat mig horder av nyktra resenärer med Spring/Löpning för alla i fickan på stolsryggen och Red Bull som starkast tillåtna preferens ifråga om drycker. Istället var tåget tättpackat med Iron Maiden-fans som skulle på konsert. Plus tre killar och en tjej några rader framför mig som skulle på en annan konsert – med Veronica Maggio.
Efterhand blev det svårt att avgöra om det var Maggiosupportrarna eller Maidenfansen som var mest berusade. Men de två falangerna verkade hursomhelst vara på god fot med varandra, och strax innan tåget anlände Stockholm utbrast en av Maggiosupportrarna:
– Fan, vi borde gå på Iron Maiden istället. Ni ser la vilka goa gubbar som ska dit!
Den enda på tåget som verkade vara dum nog att åka till Stockholm för att springa 42 kilometer i 30 graders värme var jag.
Efter att ha anlänt Stockholm bar det såklart iväg till expot i Kungliga Tennishallen för att hämta nummerlapp och chip, och där väntade nästa överraskning: Den före detta elitlöparen, numera författaren, Fredrik Svanfeldt stod och sålde sin nya bok, och även den föregående, som var hans debut.
– Har du läst den? frågade han, varpå jag var tvungen att peka på reklamen med recensionsklipp bakom honom. ”Blandvändare för löpningsfantaster”, stod det. Citatet, som kom från Göteborgs-Posten, var undertecknat Ove Haugen.
– Det är jag, sa jag.
Det blev ett trevligt samtal där Fredrik bland annat sa att han höll med om några av mina kritiska aspekter på boken, vilket var storsint av honom. Och att citatet han och förlaget använder är det mest berömmande är givetvis självklart. Vem skulle inte gjort samma sak?
Jag lämnade expot med ett signerat exemplar av den nya boken, som jag ser fram emot att läsa.
”Det är jag”, sa jag till Fredrik Svanfeldt.
Övernattade gjorde jag hos min svåger Bo, som också skulle springa, och eftersom han bröt benet för ett tag sen såg jag nu min chans att äntligen få en bättre tid än honom (vilket jag också fick). Det var riktigt trevligt att bo hos Bo och hans fru Kristin och deras dotter Martha, men deras granne Nina, som är läkare, skrämde mig rejält när hon beskrev hur hjärnan kunde svullna om man sprang i hettan utan att tillföra tillräckligt mycket vätska och salter. Jag såg framför mig hur hjärnsubstansen skulle krypa ut genom öronen nånstans på Västerbron.
Lyckligtvis blev det inte så. Jag bestämde mig tidigt för att strunta i tidsmålet – under fyra timmar – för att istället ta det lugnt och njuta av banan, bananerna, saltgurkorna, dryckerna, duscharna, vyerna över fjärden, och så vidare. Detta ledde till att jag – en hypokondrisk, åldrande motionär – sprang mitt skönaste maraton hittills. Jag lyckades hålla ett jämt tempo loppet igenom, och det var endast under de tre sista kilometrarna som det gjorde ont. Men hjärnan är intakt (tror jag) och min viktigaste lärdom under den här maran är att jag inte behöver vara rädd för var värmen. Respekt: ja. Rädsla: nej.
(Nu är jag förstås medveten om att det finns löpare som anser att man lika gärna kunde ha stannat hemma om man har sprungit ett maraton och inte tagit i så att man sett liemannen, och dem önskar jag all lycka och framgång i livet.)
Bo och jag, pigga och glada inför 42 km i 30 graders värme.
Annars? Nåt annat roligt som hände under min maratonhelg? Tja, tåget hem ersattes med buss i Herrljunga på grund av banarbete, och i bussen var det trängre och varmare än på maran. Det var inte roligt i sig, men så fort jag fått en sittplats stoppade jag in öronsnäckorna, blundade och lyssnade till ett podavsnitt av Björn Natthiko Lindeblad och Navid Modiri där de pratade om humor. När jag sen steg av i Göteborg spände mannen i sidosätet ögonen i mig och sa:
– Tack för trevligt resesällskap!
DET var roligt, tyckte jag.
Fredrik Svanfeldts böcker heter Dömd att springa och Fri att springa, och är utgivna av förlaget Sol.
Navid Modiris och Björn Natthiko Lindeblads podcast heter helt enkelt Björn & Navid.
