Ett riktigt maratonlopp

0
24

I torsdags så sprang jag Danderydsloppet. Danderydsloppet är ett riktigt motionslopp. Precis så som loppen var när jag var ung. I ett riktigt motionslopp är starten alltid ute på någon gammal IP och det serveras alltid kaffe och korv i klubbstugan utav barn och föräldrar i arrangörsföreningen. På plats är det alltid folk i gamla urtvättade träningsoveraller, speciellt de äldre löparna har sina gamla klubboveraller som de haft ända sedan deras glansdagar. Riktiga motionslopp skiljer sig lite i stil och mentalitet från alla stadsjippolopp som finns! Det är den där gamla ideella föreningsmentaliteten som jag är uppvuxen med.
Tordagsmorgonen var vädret regnigt och kallt och jag försov mig, så jag missade spårvägens träning. Då var alternativen att träna själv eller springa Danderydsloppet. När det vart sol på himlen var valet lätt. Det var bara att åka ut till Danderyds IP för att springa loppet. Jag sprang loppet förra året och var väl bekant med banan och området. På plats träffade jag på Björn Ahlepil och vi gav oss iväg för att värma upp. Det blåste minst sagt storm och den fina första delen längst med vattnet skulle löpas i motvind. Innan start ser jag att den lovande junioren Wille Levay ska springa. Förra året hade Wille firat Valborg och var lite seg inför starten. I år hade Wille avstått Valborg och trodde sig kunna springa mycket bättre. Jag bestämde mig för att göra det jobbigt för Wille, som skulle kunna utgöra ett hot mot segern.
När starten gick hade jag bestämt mig för att springa fort och ryckigt, de första 3,5km, i den hårda motvinden. Men det var inte Wille som tog min rygg. Utan någon annan. Någon som jag inte visste vem det var och eftersom han låg bakom mig såg jag inte heller hur han såg ut. Varje ryck så tog han lätt ikapp luckan och Wille som hade hans rygg fick en lättare resa. Men så fort vi vände om och det blev medvind kunde jag i samband med en lång uppförsköra köra ifrån de två som följde mig. Detta med en hög jämn fart i backen. Sedan var det bara att bevaka bakåt resten av loppet. Jag var dock lite orolig att killen som hängt på var en duktig orienterare, för efter 6km på Danderydsloppet så är det 1km riktigt orienteringsterräng. Men det var snarare så att jag utökade luckan i det paritet. Så jag vann loppet före Simon Jörgensen, som visade sig vara en duktig löpare från Östersund. Wille kom trea.

Simon och jag på terranssen till klubbhuset vid Danderyds IP med våra nyvunna pokaler.
Simon och jag på terranssen till klubbhuset vid Danderyds IP med våra nyvunna pokaler.

Sedan var det dubbelpass i fredags för att ta sig an helgens utmaning. Tanken var att dubbla 6 och 18 km på springcross. Tyvärr hade de lagt 6km starten kl. 12.00 och 18km 13:50 vilket är alldeles för lång tid i mellan. De hade inte tänkt på oss som vill dubbla när de la tidsprogrammet. Så jag var tvungen att värma upp två gånger. När det gäller loppen så måste jag säga att 6:an var jobbigast. Det gick fort i början och sedan var man trött hela tiden. 18 kilometern sprang man i sitt eget tempo, lite lugnare, lite bekvämare. Sista varvet kändes det dock i backarna, det var knappt en flack meter på banan, det paritet som ändå var flackt var det motvind i, men ändå rullade sista varvet på rätt lugnt och behagligt. Det var bara det att musklerna värkte lite mer.
Värre var det efteråt, då hade man riktigt svårt att gå! Totalt 24 km upp och ner satte sina spår på baksidorna och höftböjaren. Dock gick det och genomföra dagens två timmars pass och eftermiddagsjoggen, om 50 min, tillsammans med Fintarn gick också att springa. Trotts att jag innan inte trodde jag var löpbar. Men nu skulle jag ändå nog få stryk på milen av min farmor, 85år, som tar sig fram med käpp. Jag tror varenda muskelfiber i benen är av.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här