Extremistisk ambivalens

Ove Haugen  

Jag har alltid sett på mig själv som en person med motstridiga känslor. Ungefär som de där seriefigurerna jag minns från min barndom med en liten djävul på ena axeln och ett helgon på den andra. I politiska såväl som i religiösa frågor kan jag lyssna till den ena parten och tycka att, ja, det där var väl både rimligt och rätt, för att i nästa sekund lyssna på den andra parten och inse att just så förhåller det sig. ”All in” är helt enkelt inte min ”cup of tea”.

Ibland har jag önskat att jag vore mer bestämd. De ser så lyckliga ut, de som verkar sakna all tvivel om vart de är på väg och var de kommer ifrån. Själv har jag på sin höjd kunnat hoppas på en karriär som misslyckad fredsmäklare. ”Du har rätt, men det har du också! Ta nu varandra i handen och stäm in i We Shall Overcome!”

Min position ändrades dock när jag för några dagar sedan var ute på en av mina löprundor i Änggårdsbergen. Längst uppe på ljunghedarna passerade jag nämligen en kvinna som slog mig med hästlängder i fråga om ambivalens: Iförd full löparmundering kutade hon över hedarna MEDAN HON BLOSSADE PÅ EN CIGARETT!

Var hon en hägring? tänkte jag när hon försvunnit och endast rökmolnen låg kvar över stigen. Hur ser det egentligen ut uppe i huvudet på någon som röker och tränar SAMTIDIGT? Så fort jag hade kommit hem och duschat ställde jag min förvirrade fråga på twitter, och svaret blev att jag kanske hade mött en gothic healthare.

Gothic health? Jag var tvungen att googla och i en krönika i SvD av Isabelle Ståhl finns en definition av fenomenet: ”…en futuristisk självutnämnd subkultur av människor i svarta masker, high tech-löpartajts och androgyna, svartvita kläder prydda med bilder från digital konst och hemsidor från 90-talet.”

Okej, då vet jag. Värden är ett märkligt ställe. Men kvinnan i löparspåret var troligen ingen gothic healthare. Snarare var hon en medelålders kvinna extremt fast i sina vanor, samtidigt som hon när en lika extrem längtan efter att ändra dem. Resultat: status quo.

Men hennes motstridande beteende fyllde i alla fall en funktion: Jag, som varit kungen av ambivalens, har nu ramlat ner från min tron. Min velighet är en lycklig västanfläkt i jämförelse med den tyfon som verkar rasa i hennes inre.

Eller, som Einstein en gång sa: allt är relativt.

 

 Dela på Facebook