Grete R.I.P.

Frida Södermark  

Sitter på min balkong efter en skön morgonjogg på 14 km och irriterar mig på att det nu är gröna löv på träden som skymmer solen. Oj då glömde att ni där hemma säkert är på jobbet och inte tycker att jag har det så jobbigt. Lyssnade på radion när jag var ute och sprang. De har en tävling som heter Singel, Schwul ocder Vergeben då man ska, efter att ha ställt några frågor, gissa om en person är singel, i ett förhållande eller gay. Dessutom hörde jag att de 2 km ifrån där jag befann mig delade ut gratis baguetter, men när jag kom dit var de slut. Fast min frukost med fil, färsk mago, kiwi, nötter och cocos var inte heller äcklig.

Igår körde jag igång träningen efter urladdningen i Leipzig och kroppen kändes fräsch. Skulle väl vara lite träninsvärk i vaderna då om jag känner efter riktigt ordentligt. Vi sprang 17,5 km i skogen, kuperat, i ett skönt tempo. Grunewald har blivit grönt, luktar gott och det var härligt att glida fram i den ljumma sommarkvällen. Mina löparkompisar förundrades över att jag sprang andra halvmaran på 1:24:23 i söndags. Mitt mål för denna säsongen är 1:24. Nu tänker ni säkert att det målet kan jag sänka utan problem. Men här finns ett problem.

Jag fixar inte att springa speciellt mycket fortare än mitt marathontempo även om det är kortare distanser. Tydligen behöver jag dessutom sjukt mycket uppvärmning. Man kan väl inte springa en halvmara som uppvärmning till en halvmara? Eller kan man det? Nej det är ju galet mycket. Jag är alltid så orolig att jag ska vara trött på tävlingen om jag värmer upp för mycket. Måste komma på nåt bra här som passar mig.

Igår dog Grete Waitz. En av tidernas bästa kvinnliga långdistanslöpare. I min bokhylla här i Berlin har jag boken GRETE – en bok om löpning som gavs ut 1989. Genom den har jag fått inspiration och lärt känna denna otroliga kvinna som bland annat dagen före NYCM snörar på sig ett par skridskor och drar några varv vid Rockafeller Center. Grete tränade inte sjukt mycket, och hon tog inte allt på blodigaste allvar. Trots detta lyckades hon med sina fantastiska prestationer, respect Grete, vila i frid.

Min andra förebild, Evy Palm, lever än och visar det just nu i Mästarnas mästare. Dock kan jag inte följa programmet då man inte kan se detta streamat i utlandet. SVT gör något åt detta, bitte!

Nu blev det en lucka bland träden, lutar mig tillbaka och njuter, innan jag ska iväg och lacka en tröskel hos mannen vars lägenhet jag inreder och sedan intervallträna med triathleterna.

 Dela på Facebook