Nyligen var jag på Stockholms Stadion för reportage med långlöparraketen Carolina Wikström. Förnuftet sa en sak, men som vanligt kunde jag inte hålla mig och som vanligt blev det riktigt, riktigt kämpigt. Vill ni läsa mer om mötet med Carolina Wikström, så teckna en prenumeration nu. Den 6 december står hon på startlinjen i årets spännande elitversion av Valencia Marathon. Målsättningen är OS-kval.
Det är alltid lika spännande och ofta lika dumdristigt. Men det kittlar ju varje gång och det är svårt att tacka nej. ”Klart du ska vara med på passet, jag kan anpassa åt dig så att du kör delar av det som de andra kör”, säger coach Christian Mundt. Hmm, muttrar jag till svar. Vi får se, men tack för vänligheten.
Jag börjar kunna vägsträckan mellan Krokek, utanför Norrköping, till Stockholms Stadion. Det har blivit många resor just dit under årens lopp. Otaliga intervjuer har gjorts på den mytomspunna arenan. Bland annat med Kenenisa Bekele, som jag knappt hörde vad han sa. På alla frågor om hur han tränade, så svarade han: ”Jag gör som coach vill”. En riktig ”happening” hade jag med min stora barndomsidol Sebastian Coe. Jag hade ”jagat” Coe en hel dag och till sist fick jag närkontakt på VIP-läktaren mitt under DN-galan. En nitisk vakt ville kasta ut mig direkt. Men Sebastian förklarade med ett leende att det kunde han göra själv om jag blev för jobbig. Seb följde villigt med ut bakom läktaren och det blev en kanonintervju. En annan gång följde jag en likblek Johan Engberg, sedan många år sportchef i IF Göta i Karlstad, när han som 18-årigt löfte ställdes mot världseliten på 100 meter. Stadion kokade när Maurice Greene, OS-guldmedaljör från OS i Sydney 2000, vann loppet. Den lovande Finspångskillen var en bit efter. Intervjun med en supertrevlig Sanna Kallur är ett annat bestående minne. Hon tog sig tid och det är alltid skönt att som journalist slippa känslan av att intervjuoffret helst skulle vilja vara någon annanstans. Sedan är det svårt att toppa en härligt lättsam Usain Bolt, men det var i ärlighetens namn inte på Stadion utan på ett hotell i Stockholm.
Tillbaka till verkligheten. Nu anländer jag en grådassig novembermorgon. Den gamla järngrinden står på vid gavel och det är bara att kliva in på den mytomspunna arenan. Jag är helt själv och jag funderar en stund på all stor idrott som har ägt rum här. Vilka prestationer och vilka uppoffringar som legat bakom.
Jag joggar två varv, fortfarande helt själv, innan gänget jag ska möta dyker upp. Det är Victor Smångs, som sin första riktiga säsong redan har gjort så pass bra som 14.46 på 5 000 meter och 30.29 på 10 000 meter. Det är Sanna Mustonen som nu gör en maratonsatsning som ska landa under 2.30. Det är Martin Öhman som vann SM-guld i maraton 2017 och har 2.21 som personligt rekord på de klasiska 42 195 meterna. Det är förstås också dagens huvudperson Carolina Wikström, med uttalad ambition att nå världseliten på maraton och som snart gör en hyperintressant start i Valencia Marathon 6 december. Lägg till Mikael Grip, över 50 bast, motionär med målsättning att springa under 20 minuter på fem kilometer och under 40 minuter på milen så länge det går.
Ni fattar. Det är ju kört från början. Men uppvärmningen går ändå bra. Vi joggar fyra kilometer utanför Stockholms Stadion i även för mig behagligt tempo. Kanske ändå…
Det är dags för den första 2000-ingen av fem. Jag ställer mig strategiskt längst bak. ”Bra, nu får du ta kön”, uppmanar coach Mundt.
Det blir verkligen en chockstart. Jag får ta i rätt rejält för att inte bli avhängd efter två meter. Jag hinner tänka: ”Jäklar vilken skillnad det är”. Under några sekunder får jag uppleva flytet och det känns rätt fint. En njutning som snart övergår i ren smärta och andfåddhet. Farten ligger någonstans runt 3.20 min per kilometer. Det är snabbt för mig. Efter 600 meter packar jag ihop och låter de andra flyta iväg. Men jag bryter inte. Jag trampar på och fullföljer 2000-ingen i sakta mak. Istället tar jag fram kameran och börjar jobba. Det känns bra. Men efter en stund vill jag ändå göra något slags pass. Så jag kör två gånger 2000 till i hygglig och mer jämn fart för att vara mig. ”Bra kämpat. Försök att hålla tekniken så du får kraften och farten mer framåt”, instruerar coach Mundt.
Carolina och kompani kör 5×2000 + 5×1000 + 5×500 lika med 17,5 km kvalité på bana. Ett galet hårt pass sett utifrån, förklaringen kommer i nästa Magasin Spring. Allting är inte alltid vad det ser ut att vara….
När jag står bredvid tycker jag inte att det ser ut att gå jättefort när Martin, Sanna, Victor och Carolina springer förbi. Men det är lätt att lura sig, det är jag ett levande bevis på.
Klart du vill ha nästa nummer av Magasin Spring. Teckna dig här!
