Förbisprungen av Musse

Ove Haugen  

I dag var dagen att ta sig i kragen. Första långpasset och första bloggposten efter Göteborgsvarvet.
– Du kan ju inte ha en blogg och vara så noggrann med varje ord du skriver att du uppdaterar den var fjortonde dag, sa sambon. Såna bloggar är skittråkiga.
Och hon har förstås rätt – har man ambitionen att åstadkomma litterära mästervärk varje gång man bloggar så kan man lika gärna lägga ner.

Samma sak med löpningen. Med ambitionen att varje pass, varje löpsteg, ska vara fullkomligt dröjer det inte länge förrän man åter är tillbaka i gungstolen och ser tillbaka på löpintresset som en tillfällig nyck.
Alltså ignorerade jag att jag kände mig lite seg, att jag under gårdagskvällen fick i mig ett par gin & tonic och att det fortfarande stramar lite obehagligt i en sätesmuskel sedan Varvet. På med löparkläderna. Ingen pardon.

Efter sex-sju kilometer i Skatås kändes det dock som om långpasset skulle skjutas på framtiden. Det hjälpte inte ens att springa med kompisen Pelle, som i vanliga fall är en bra hare för en man i min ålder. Han är född på sjuttiotalet och jämfört med mig kan han betraktas som en ynglig som precis har lämnat puberteten. Han ligger alltid två steg före och oavsett hur mycket mer jag tränar inför ett lopp så går han i mål på en bättre tid.

I dag behövdes alltså starkare draghjälp och efter cirka åtta kilometer kom den. Det var liksom ett smalt streck som kom susande bakom oss i spåret. Plötsligt var strecket jämsides med oss, och utan någon som helst övrig jämförelse skulle det visa vara en löpare precis som vi. Det var dessutom en hövlig löpare som tog sig tid att vända sig mot oss och hälsa. Det var Musse.
– Tjänare! Trevligt med långpass! sa han med ett brett leende.
Vi hälsade förstås tillbaka, och Pelle tillade:
– Lätt för dig att säga.
Fast han sa det på ett trevligt sätt. Pelle är aldrig otrevlig.

Musse susade hursomhelst vidare och försvann bakom nästa kurva, men under den korta sekund då han passerade så var han ju, bokstavligen talat, jämbördig med oss.
Sedan såg vi hans rygg försvinna bakom nästa kurva, och det såg så graciöst och lätt ut. Precis som en bra text ser lätt ut, tänkte jag. Det ska kännas som om den tillkommit utan minsta besvär. Den ska löpa över pappret eller dataskärmen lika otvunget som när man andas.

Jag skriver bättre när jag läser sådana texter. Jag piggnar till när jag ser sådana löpare. Mina egna steg blir lättare, tempot ökar en aning och till sist har det, mot alla odds, blivit ett långpass. Ett tidvis jobbigt långpass, men man kan som sagt inte förvänta sig att varje steg ska kännas fullkomligt – inte ens enligt motionslöparens mått.
Vad man kan göra är att titta på mästarna, låta sig inspireras av dem, bli omsprungen av dem och springa vidare.

Tack Musse!

1276682_54712110
Musse springer som en bra författare skriver.
Det ska kännas som om texten har tillkommit utan minsta besvär.

 Dela på Facebook