Hem Blogginlägg Elmar Engholm Förbundshumor och fyra minuters ös

Förbundshumor och fyra minuters ös

3

Ingenting speciellt som har hänt nu i veckan. Lite mer skola som vanligt och en hård träningsvecka utan tävling i helgen. Fixade ett bra banpass i tisdags och idag blev 10 lätta kilometrar på Alter-G (ett löpband som avlastar kroppsvikt).

Istället har jag gjort två stycken observationer i veckan:

1. Man kan pressa sig otroligt hårt på bara 4 minuter. Var helt utpumpad efter loppet i lördags och var fortfarande slut på söndagen. Och allt utav ”bara” 4 minuters stenhård löpning. Kroppen är fascinerande!

2. Hittade i veckan ett riktigt guldkorn på Svenska Friidrottsförbundets hemsida. Det visar sig att förbundet har vissa ”råd” till unga svenskar friidrottare som vill försöka kombinera studier med elitsatsning:

”Under senare år har ett antal aktiva valt att förlägga sin idrotts- och studiesatsning till USA. Vanligtvis är studier i USA fördelaktiga ur ekonomisk aspekt. Engelskan som språk, miljöombytet och vistelsen i en ny kultur upplevs dessutom förmodligen givande för de flesta.”

Det börjar ju ganska så lovande, men precis som när Oakland Raiders spelar football går det ganska snabbt utför:

”De vanligt förekommande problemen för svenska friidrottare är av två skilda slag. Det ena är att studierna ej alltid ger behörighet inom yrkeslivet i vårt land.”

Det här får gärna någon som vet mer än jag kommentera, men jag har aldrig hört att någon har haft problem med arbetsgivare eller universitet i Sverige efter avslutad examen i USA. Om något känns det ju som att i en allt mer globaliserad värld är perfekta engelskakunskaper samt examen från ett annat land ett stort plus i kanten. De flesta instutitioner i Sverige verkar ju även ha partner-universitet i USA (i mitt fall är Linköping partner-universitet till New Mexico) och där är det iallfall inte några somhelst problem att få behörighet. Varför ska vi svenskar vara så märkvärdiga och tro att vår inhemska utbildning är så jävla mycket bättre än den utomlands?

Det andra är att den aktive ofta avkrävs toppform och en omfattande tävlingsinsats under tidig vår. Många aktiva, i synnerhet de som ej tillhör den internationella eliten, får därför stora problem med att vara i form under den svenska och europeiska tävlingssäsongen, vilket för de flesta friidrottare är säsongens huvudmål.”

Här har vi ett annat tecken på den svenska hybrisen. Varför tror de (förbundet) att alla vill satsa på den svenska/europeiska säsongen? Jag känner på något sätt att jag hellre är i form på NCAA-mästerskapen framför 10,000 fans på Hayward Field än inför ett halvtomt Studenternas IP på Folksam Challenge.

”Ytterligare en nackdel för elitfriidrottare är att det i vissa grenar kan råda brist på tävlingar med en godtagbar konkurens i USA. […] Från Svenska Friidrottsförbundets sida vill vi därför rekommendera att de aktiva tar i övervägande att förena sin studiesatsning med friidrottsträning i vårt land i stället för i USA. I Sverige har vi en kompetent tränarkår och genom våra inomhushallar kan vi erbjuda goda träningsmiljöer året runt.”

Här når artikeln klimax i svensk hybris. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Vi lämnar den första meningen till sist. Visst, vi har säkert massvis med kompetenta tränare runt om i landet, det tänker jag inte ge mig in på. Men, det finns många, många fler lika kompetenta (eller mer kompetenta) tränare i USA. Det är liksom inte en slump att USA är världens bästa friidrottsland. Och inomhushallar, det låter gulligt. Gissa vad, i USA kan du åka till ett ställe som faktiskt är VARMT OCH SOLIGT mitt i vintern! Det låter förstås som en myt för den som har växt upp på oplogade cykelvägar och elljusspår någonstans i Svea Rike, men sådana ställen är inte helt ovanliga i USA. T.ex. kan du välja och vraka mellan säkert 500 universitet med friidrottsprogram i sydöstra, sydliga, och sydvästra USA där du kan köra shorts och bar överkropp i januari. Och om det verkligen kniper, då är friidrottshallar inte unikt för Sverige. Jag har ingen siffra, men det finns tillräckligt med hallar i USA kan jag lova. Där jag bor kör vi utomhus året runt i strålande sol, men om man verkligen känner för det har vi 6 banor doserad Mondo tillgängligt. Det är annat än en proppfull Sätrahall på torsdagskvällar!

Jag nämnde att vi skulle komma tillbaka till den första meningen igen. Den tål att upprepas:

”Ytterligare en nackdel för elitfriidrottare är att det i vissa grenar kan råda brist på tävlingar med en godtagbar konkurens i USA.”

Va?!?! Var har de här tomtarna spenderat de senaste åren till? Dålig konkurens? Jag har varit på en del tävlingar här i USA, jag tror 9/10 av de tävlingarna har varit klart bättre än SM någonsin varit. Den som tvivlar på mig får gärna ta en titt på NCAA-topplistan för årets inomhussäsong och berätta för mig om du tycker att det är lite klen konkurrens: NCAA D1 Toplist  Och glöm då för all del inte att det där bara är en division. Finns gott om konkurrens i divison 2 och 3 också! För närmare studier tänkte jag att vi jämför kvalgränserna mellan inomhus-EM som går i vinter i Prag, och NCAA-mästerskapen som går av stapeln i mars i Arkansas (till NCAA-mästerkskapen går de 16 högst rankade i varje gren när kvaltiden går ut. Gränserna som anges här är aktuella för 19 februari, 2015 men förbättras fram tills sista februari i takt med att 16:e resultat förbättras. Jag använder herrarnas kvalgränser i exemplet för att, ja, jag är man, deal with it!):

60m:    EM – 6.73     NCAA – 6.65

400m:  EM – 47.40  NCAA – 46.59

800m: EM – 1.48,50  NCAA – 1.48,52

1500m: EM – 3.44,00 NCAA – 3.40,44 (konverterat från 1 mile [3.58,45] med MileSplit.us konvertering)

3000m: EM – 7.58,00 NCAA – 7.55,24

60m H:  EM – 7.80     NCAA – 7.81

Höjd:     EM – 2.24     NCAA – 2.18

Stav:      EM – 5.55     NCAA – 5.40

Längd:  EM – 7.80     NCAA – 7.66

Tresteg: EM – 16.40  NCAA – 15.87

Kula:     EM – 19.50   NCAA – 19.32

Fotnot: Sjukamp samt 4x400m har ingen kvalgräns utan där är det inbjudan som gäller. NCAA har också 200m, 5000m, viktkastning och distance medley relay vilket inte finns på EM-programmet. Tål att nämnas att 16 tid på 4x400m just nu är 3.08,36 alltså drygt en sekund från det svenska rekordet på sträckan.

Vad har vi då lärt oss? EM gränserna ”vinner” 7 – 4 mot NCAA gränserna, men då ska vi komma ihåg att NCAA gränserna kommer att förbättras. NCAA kan mycket väl ”vinna” när de slutliga gränserna är fastställda. Det räcker med en hundradel på korta häcken och två hundradelar på 800m för att NCAA ska ”passera” Europa. Europa verkar ha ”övertaget” i teknikgrenarna medan löpningen är outstanding i USA (och detta är ju en löpningssida, så det är ju det vi bryr oss om, eller hur?). Det som är slående är dock bredden i USA. Om man studerar listorna djupt inser man snabbt hur många bra idrottare det finns ”over there”. Konkurrensen i Sverige är skrattretande i jämförelse med den amerikanska konkurrensen, och ute i Europa är bredden antagligen sämre än den är i USA. Så vilka roliga piller som förbundet har tagit för att komma till slutsatsen att konkurensen i USA inte är ”godtagbar” lämnar jag till läsarens fantasi.

Till sista vill jag bara kommentera den första ”rekomendationen” som förbundet ger då den är direkt missledande och skadlig:

”1. Överväg att först studera vid svensk högskola något år så att Du är mera klar över åt vilket håll utbildningen tar vägen. Du kommer ändå att fullt ut kunna nyttja möjligheterna i USA där Du i normala fall högst kan studera under fyra år vilket ska ha skett före det Du fyllt 25 år.”

Detta är falskt. I många fall betyder tidigare studier på svensk högskola/universitet att man INTE kan utnyttja alla fyra år på en amerikansk skola. Dessutom kan man tvingas avstå en hel säsong eller ett helt år om man har otur. Alltså, vill man åka till USA så bör man göra det så snart man bara kan efter gymnasiet. Dessutom är det lättare att känna sig fram åt vilket håll man vill studera i USA i jämförelse med Sverige. Vill man byta inriktning talar man bara med en studievägledare och man behöver inte bestämma inriktning förrens efter två år. I Sverige måste man tydligen söka helt nytt program för att byta inriktning som jag förstår det.

För att sammanfatta har förbundet återigen trumfat sig själva i okunskap om den amerikanska universitetsidrotten (tidigare bjöd någon på denna pärla: Länk). På något sätt känns det som att någon måste ha något personligt mot att friidrottare söker sig till USA för att utbilda sig och friidrotta. Jag, som har en del erfarenhet av det nämnda kan gå i god för att studier och elitsatsning i USA är det absolut bästa du kan göra för både din idrottsliga och civila karriär, såvida du inte är så bra att du kan satsa på heltid hemma. Jag anser att förbundet gör sig själva en otjänst genom att systematiskt avråda sina aktiva från att åka till USA (finns fler exempel än det nu beskrivna). NCAA är en fantastisk språngbräda för den som vill ta steget från lovande junior till framstående senior. Goda träningsmöjligheter och fantastiska tävlingstillfällen stimulerar till utveckling och den amerikanska mentaliteten gör att man verkligen vågar tro på att man kan lyckas (i kontrast mot den svenska ”jantelagen”). Så vill man åka till USA så ska man absolut ta chansen! Det kommer vara det bästa du har gjort!

På återläsande!

 

Föregående artikelFrån ingenstans till tvåa på Ultravasan
Nästa artikelSub40. Med barnvagn
Breaking four Namn: Elmar Engholm. Född: 1992. Bor: Stockholm Familj: Mamma, pappa och syster Jobb: Kredithandläggare och statistiker på S & A Sverige AB Klubb: Hässelby SK. Tränare: Ett exklusivt samarbete mellan Johan Engholm och Elmar Engholm Meriter: 20+ SM-medaljer på olika nivåer, flera internationella senior- och juniormästerskap samt NCAA mästerskap, 3:a med HSK i juniorklassen i Europacupen i terräng, brons i lag och 6:a individuellt i M22-klassen på EM i terräng och Finnkampsvinnare 2016 & 2017. Favoritsträcka: 1500 m Personliga rekord: 800 m: 1.48,19, 1500 m: 3.39,75, Engelsk mil: 3:58,74, 3000 m hinder: 8.37,44, 3000 m: 8:04,44. Vill med löpningen: Slå rekord, vinna mästerskap och ha kul. Ser fram emot: Finnkampens efterfest

3 KOMMENTARER

  1. Jag ska vara ärlig och säga att för att bespara energi på att bli förbannad så slutade jag läsa vid "…I Sverige har vi en kompetent tränarkår och genom våra inomhushallar kan vi erbjuda goda träningsmiljöer året runt…" Jajemän! NOT! Och då menar jag främst inomhushallar. Ska jag träna inomhus så är Falun (Fantastisk anläggning) närmaste ort. Det är 90 km dit. Bara där når ju hybrisen sin fulla kapacitet. SFIF borde veta vid det här lagret att "alla" bor inte i 040 eller 08 området eller har samma möjligheter till studier. Grova generaliseringar.

  2. Elmar, intressant artikel! Jag var i Eugene, Oregon förra sommaren med min son Wille och vi träffade några amerikanska representanter för skolor. Jag är helt övertygad om att träningen och utbildningen är bra "over there" och att man mänskligt och karriärmässigt har mycket att vinna. Jag är dock inte helt övertygad om att detsamma gäller idrottsmässigt. Därför är det extra intressant att följa din utveckling i USA. Det vore också intressant att höra om några tidigare svenska "storlöpare" som utvecklats i USA.

  3. Elmar, intressant artikel! Jag var i Eugene, Oregon förra sommaren med min son Wille och vi träffade några amerikanska representanter för skolor. Jag är helt övertygad om att träningen och utbildningen är bra "over there" och att man mänskligt och karriärmässigt har mycket att vinna. Jag är dock inte helt övertygad om att detsamma gäller idrottsmässigt. Därför är det extra intressant att följa din utveckling i USA. Det vore också intressant att höra om några tidigare svenska "storlöpare" som utvecklats i USA.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Exit mobile version
X
X