Mina förebilder Anselm LeBourne, Guy Bracken och David Heath.
Nu när löparvärlden håller andan inför dopinganklagelserna mot Salazar och hans favoritlöpare Rupp känns det som att man vill fundera över förebilder och varnande exempel. På sprintsidan har det under det senaste året skrivits nästan ovanligt många solkiga sidor i historieböckerna om dopingöverträdelser av olika allvarlighetsgrad. Powells, Gays och framför allt Gatlins återkomster till banorna fyller inte mitt hjärta med beundran, snarare melankoli, vemod och indignation. På långdistanssidan finns Rita Jeptoo-avslöjandet och det kenyanska förbundets avstängning av ett par inflytelserika marathontränare med många namnkunniga adepter i sina stall, vilket har öppnat dörren på glänt till andra rum med unken luft. Jag vet att man måste skilja på doping och doping, men jag känner att jag börjar bli väldigt trött på alla bortförklaringar, frikännanden pga juridiska teknikaliteter samt ”förmildrande omständigheter” och hänvisningar till gråzoner. Skor och kläder, träningsprogram, optimerat näringsintag, sömn, vila, massage och annan återhämtning är alla naturliga delar av träningsarsenalen för en elitlöpare. Medicinskåpet är det inte. Läkemedel är till för att behandla sjukdomar och skador. Det borde inte tillhöra de träningsrelaterade aktiviteterna att aktivt leta efter potentiellt prestationshöjande substanser som möjligen ännu inte hunnit hamna på WADAs lista över förbjudna preparat. Det borde inte heller tillhöra rutinen att manipulera fram läkarintyg från kontrakterade doktorer för att möjliggöra maximerat TUE-utnyttjande av piller och vätskor som hör hemma på apoteket. Den individuelle idrottaren har förstås alltid det slutliga ansvaret för att hålla sig fri från doping. Men om det som ligger i vågskålen inför individens beslut är ekonomiskt oberoende via pengar från sponsorer, måste man någon gång även ställa sponsorerna till svars. I detta sammanhang är det väldigt tråkigt att se att Nike belönat Gatlin med ännu ett guldkantat kontrakt. Uppenbarligen tycker de inte att han har gjort något fel. Det tycker inte Gatlin heller att han har gjort. Han tycker att han är en hjälte som ”kommit tillbaka” från, inte bara en utan två dopingavstängningar, utan så mycket som en ursäkt från hans läppar. Man kan ju tycka att det inte är Gatlins fel att han fått tillbaka möjligheten att tävla, utan systemets och reglernas. System och regler skapas av människor och organisationer och de tillämpas även av dessa. Antingen tycker man att reglerna är viktiga för sporten och i så fall måste de tillämpas, oavsett vem det är som överträder dem. Gatlin fick 8 års avstängning andra gången, som kortades ner till 4 år. Nike är dock på inte sätt skyldigt att belöna honom för att han nu gör – eller i alla fall säger sig göra – det som ALLA RENA IDROTTARE GÖR. Det finns mängder av alternativa friidrottare att stödja, som på alla sätt uppfyller både idrottsliga, moraliska och varumärkesstärkande kriterier. Så varför Gatlin? Svaret kan bara vara att Nike bryr sig mer om exponering än om fair-play och det gör mig besviken. ”Just do it” fick just en annan och betydligt mer ironisk klang.
I min förening har vi tyvärr också på förekommen anledning haft anledning att diskutera dopingproblematik. Jag är glad att kunna konstatera att Hässelby SK tagit frågan på allvar och agerat tydligt och trovärdigt internt. Under avstängning har idrottaren förstås inte något träningsbidrag från föreningen. Min personliga åsikt är att man även efter den perioden åtminstone bör ha en karens på en lika lång period innan man kan göra anspråk på träningsbidrag igen. Jag är också av åsikten att alla bör få en andra chans. Därför bör man också normalt sett vara välkommen till föreningen igen, men gå med på att underkasta sig utökade tester, ev. på egen bekostnad, och själv delta i anti-dopingaktiviteter. Det måste givetvis prövas från fall till fall; om man t ex har försett andra med dopingmedel har man förbrukat denna chans, enligt min mening. Om man har brutit på dopingreglerna en andra gång, ser jag inte hur man kan få vara medlem i en förening som trovärdigt vill ta avstånd från doping.
När det gäller att vara en förebild så anser jag vidare, med hänvisning till Salazar och Rupp, att det inte räcker med att inte åka dit i dopingtest för att vara en sådan. Jag tycker att man aktivt ska ta ställning emot företeelsen. Till det hör att låta bli att krafsa runt i medicinskåpet på jakt efter piller och salvor som kanske inte hunnit bli förbjudna. Till det hör att inte injicera vare sig vitaminer eller L-Carnithin. Till det hör att inte tjata fram recept på läkemedel mot underskott av sköldkörtelhormon via teamets läkare till dem som inte lider av det. Till det hör att inte prova hur mycket testosteronsalva man kan smörja in i huden utan att få otillåtna nivåer uppmätta vid test. Må vara att allt detta inte är formellt juridisk förbjudet om man lusläser WADAs dokument. I min bok är det långt utanför den så kallade gråzonen, långt utanför definitionen av fair-play och sportslighet. Dessutom är det inte svårt att låta bli. Lås medicinskåpet och ge nyckeln till en läkare, gärna flera oberoende, utanför teamet.
Bland mina ännu osolkade förebilder väljer jag för dagen istället några av mina jämnåriga motståndare på löparbanorna:
- Anselm LeBourne, USA, 56 år. Har slagit sex åldersvärldsrekord i M55 bara i år, bl a 2:02.16 på 800 m utomhus och 4:13.77 på 1500 m inomhus. Mångfaldig världsmästare.
- Guy Bracken, Storbritannien, 54 år. Seglade hem guldet i årets IVEM på 3000 m på 8:52.38. Gjorde 4.11 på 1500 m i brittiska mästerskapen och har i år sprungit 5000m på 15:26!
- David Heath, Storbritannien, 50 år. Krossade nyligen det 31 år gamla åldersvärldsrekordet i M50 1500 m med 3 sekunder, genom att springa på 4:02.33 i ett blåsigt 1500 m-lopp. Han är för övrigt en av dem jag kommer att möta i mastersloppet på 800 meter i Peking den 29 augusti. Då gäller det att ha slipat formen. Heath gjorde 1:59.61 som M45:a i fjol.
Om de gubbarna inte är rena får jag äta upp min löparkeps!