Föredettingar…

0
51

Det var ett tag sen nu det blev något skrivet. Kanske var det ett fint avslut med en ny 2:19-man. Eller så var det för terrängtävlingen utanför Madrid helgen efter gick åt helvete. Banan var som att springa på en höjdhoppsmatta täckt med lera. Jag kom ingenstans utan bara stod och stampade på stället. Men trött blev man så det kunde man inte klaga på.

Normalt när man jag gör ett dåligt lopp så brukar jag bli revansch sugen. Men denna gång gick luften ur mig. Jag bestämde mig för att springa lite inomhus i februari. Men den karriären varade i två dagar. Sedan gick jag istället med på att hara Seville Marathon åt Laser samma helg som inomhus SM. Så det var bara att sluta med 200-ingar och börja springa längre igen. Och jag som precis fått ner 200-ingarna under 27s och var på väg mot sub 26.

Nu blir det sällan som man tänkt sig. Laser fick influensan och ställde in. Så jag stod där med min biljett och hade förstört den snabbhet jag byggt för att kunna spurta bra på inne SM. Så det vara bara att åka ner till Sevilla och se på nätet hur standarden på inomhus SM, speciellt 1500m, sjunkit rejält sedan jag brukade va med.

larsnummerlapp

Istället för att stå ung och het och slås om medaljerna på 1500m inomhus. Så låg jag på min hotellsäng i Sevilla med Lars nummerlapp och kände att mitt löparliv gått in i en ny fas. Jag var inte i Sevilla för att tävla utan hade fått i uppdrag att dra en spanskklunga som satsade på 2:20. Vilket jag gjorde i 23km. Jag var hare för att jag inte längre orkade springa hela distansen. Och som coach Patrik sa till mig när jag kom hem igen. Det är bra att du kan hara grabbarna. Om några år, när du blivit äldre, får du börja hara tjejerna.

Det var av den anledningen min rumskamrat, Szacke, var i Sevilla. Han skulle hara Louise som vile testa en hårdare öppning på maran än tidigare och få en sluttid på runt 2:40. Liksom en spanjor som gjorde 2:14 i Sevilla första gången jag var där 2009. Nu var han där för att hara en spansk dam. Det gick alldeles galant för Louise och hon gick i mål på 2:40 och satte ett nytt pers! Hur det gick för spanjorskan vet jag inte. Men det är inte själva loppet det här ska handla om, utan en resa som gamla löpare får göra.

I Spanien finns det två filurer. Jag kallar dem så. De är nästan på alla tävlingar. Pratar med folk, blir fotograferade, springer loppet och hänger i baren. I alla fall den ena, Martin, är väldigt pratsam och spenderar timmar i baren. De har engång varit bra löpare. Men är nu riktiga föredettingar. Men de har inte kunnat släppa löpningen utan hänger sig kvar. De blir lite sämre för varje år men är ändå fortfarande där. Detta år så försökte den ena, filuren, Martin, hänga på den spanska damen jag nämnde ovan. Men orkade inte och fick släppa och slita runt de sista 15k själv. Abel, den andra filuren, orkar inte längre springa en mara. Så han får nöja sig med att springa halva med en grupp och hålla i ett träningspass dagen innan. Så de är inte så bra längre men de får fortfarande vara med. De två filurerna.

Det är det som kännetecknar en löparföredetting. När man inte längre själv kan prestera så får man börja hara där framme. När inte det längre går så får man hara längre bak. Som kille blir det ofta för tjejer. Sedan får man bara vara med som en filur som springer lite, hänger i baren och pratar om gamla lopp och gamla löpare.

Jag har precis inlett min föredetting karriär, Szacke har kommit lite längre och de två spanska filurerna har kommit riktigt långt. Men det som är viktigt är att vi fortfarande är med. För föredettingar blir man inte av med så lätt.

föredettingar

Tre föredettingar på olika stadier i sin föredetting karriär. De två till vänster möte faktiskt varandra i Sevilla 1999. Men då var de i ett helt annat slag än i år. Men vi är fortfarande med och till hjälp för andra.

Men nu till helgen ska jag faktiskt springa ett lopp själv, inte hara. Venlopp. En av de bättre halvmarorna i Holland. Sist jag sprang där var 2012. Det går att läsa om här. Men denna gång är det inte riktigt som för. Jag bryr mig inte längre om vad jag ska springa på. Jag har inga mål med loppet mer än att genomföra det. Jag åker mer med som sällskap till den betydligt yngre och formstarke David Nilsson och jag ser lika mycket fram emot ölen i hotellbaren efter loppet som själva loppet. Kanske ett säkert tecken på att jag nu blivit en föredetting. Eller bara en dvala jag befinner mig i innan jag ska krossa junisar på banan i sommar.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här