Förr var jag en dinosaurie, nu är jag ett flygplan

Ove Haugen  

I går morse hade jag inte sprungit på en vecka. Jag har varit förkyld och haft ont både i ena höften och på vänster smalben.
Det var Berit som sänkte mig. Stormen alltså. Jag gav mig ut på ett långpass som började vid Göteborgs hamn, där vågskummet från Göta Älv slog över mig, och det kändes som om den starka damen kastade mig en halvmeter bakåt för varje steg jag försökte ta framåt. Ingen annan löpare syntes till i ovädret, med undantag av en stackare som påbörjade sin runda med keps, och som nu förmodligen kan återfinna den någonstans i Stockholmstrakten. Jag var nästan på väg att ge upp då jag, i en uppförsbacke, möttes av ett angeläget budskap på asfalten.
Var Gunde Svan i faggorna? Var det löparguden som hade skickat en klotterängel? Hursomhelst var det allt som behövdes för att pusha mig den sista biten hem:

jobba2

Efteråt, i duschen efter 22 stormiga kilometer, tänkte jag att det här hade varit något helt annat än en vanlig löprunda. Jag hade använt muskler vars existens jag knappt var medveten om, och dagen efteråt kände jag mig mycket riktigt som en stel gammal gubbe. Rent av uråldrig.
Framåt kvällen lyssnade jag till sången I´m a Little Dinosaur av Jonathan Richman och kunde tveklöst identifiera mig.

http://www.youtube.com/watch?v=ACKZ10BrSwk

Nu, en vecka efter efteråt, hade jag dock vilat tillräckligt. När barnen hade somnat knöt jag löparskorna och gav mig ut i kvällsmörkret. En liten runda bara. Lätt och långsamt. Bara för att känna efter.
Det var fantastiskt! Jag kan aldrig sluta med det här! Ett benbrott och jag skulle inte längre vara Ove Haugen utan Ove Sundberg i Solsidan – en bitter och grinig Ove Sundberg, lämnad av alla inklusive sin familj.
“Träningsberoende” kallas det tydligen, men enligt en artikel, nyligen publicerad i Göteborgs-Posten, är det ingen fara så länge träningen inte blir en glädjelös plikt. Nästan varje gång, och särskilt efter några dagars uppehåll, är det en njutning att få komma ut i spåret. Jag håller inte på med det här för att bli hundra år, utan för att tiden – det förflutna och det som ligger framför mig – upphör medan jag springer. Jag är inte längre en dinosaurie utan ett flygplan med odiskutabel lyftkraft!

http://www.youtube.com/watch?v=wLAsPSx6MXE

Man lär sig dessutom så mycket om sig själv när man springer. Den där rundan efter uppehållet skulle ju som sagt bara vara en liten, lätt och långsam runda, men efter ett par-tre kilometer fick jag syn på en reflexväst ett par hundra meter framför mig. Hjärtat slog snabbare. Pulsen ökade. Måste springa ikapp! Måste springa förbi!
Förkylning, höftproblem, smärta på smalbenet – allt var glömt.
Herregud, vad är det med mig? tänkte jag efteråt. Jag är ju inte en sån.
Trodde jag.

 

 Dela på Facebook