Från uppjogg och fall mot dröm om drömmil

Gunnar Durén  

Gårdagens pass började ju inte direkt bra… På uppjoggen i slutet av skogsslingan bredvid IP sprang jag på någon rot som stack upp och stöp rejält. Slog upp ett blödande sår på armen och skrapade knän och ben lite här och där. På vägen tillbaka till IP blödde det rätt mycket ner över underarmen, men i övrigt kände jag mig OK, om än lite blåslagen. Tydligen var det inte första gången för dagen som någon hade behövt grejor ur första förbandslådan. Någon hade dragit en baksida och jag skattade mig ändå rätt lycklig som kommit undan med lite blodvite och några ytliga blessyrer. Tvättade såret, tejpade på en kompress och gav mig ut i värmen på banorna för att köra lite benpendlingar och löpskolning inför intervallerna: 5 x 5 x 50 m med lång vila. (Egentligen är varje repa 100 m, varav 25 m acceleration och 25 m inbromsning inför vändning – jag har beskrivit det i ett annat inlägg, kallat Idioten.). Denna gång körde vi på gräset på fotbollsplanen.

Men redan från början kändes det trögt. Hade ingen acceleration i fartpartiet och blev snabbt syrig och trött i musklerna. Återhämtningen gick annars OK – det vara bara att startnivån var klart sämre än senast. Joel trummade på och drog ifrån rejält och jag hade klara problem att hålla jämna steg med Jocke. Svårt att hitta någon inspiration, men lyckades i alla fall hålla seten hyggligt jämna och t o m avsluta lite mer positivt. Helt klart har den senaste veckans och framför allt de senaste dagarnas träning och värmen tagit musten ur kroppen. Inte minst gårdagens huvudlösa distanspass i sub-4-fart i den 27-gradiga värmen var med facit i hand direkt korkat. Måste helt enkelt skärpa mig i upplägget av mina pass och inte gå all-in hela tiden. Det orkar man inte. Jag ska bli bättre på att hitta pulseringen mellan passen och mellan träning och tävling. Jag får vara tacksam att dagens fall på uppjoggen inte gav några större men. Tur man är sambo med en sjuksköterska!

armen

Tävlandet på sistone har inte heller bjudit på någon succé. I Uppsalaspelens 800 m blev jag seedad med snabbfotingarna i heat 3, för dagen oförtjänt skulle det visa sig. Det blev ett skitlopp av mig utan sprutt i benen. Fartkänslan från torsdagens sprintintervaller var som bortblåst i motvinden på bortre lång. Kvar var istället en lätt stumhet. Hängde med upp till 200 m. Försökte sedan hitta flytfart, men var istället trött och distanserad av klungan redan vid klockringningen. Kämpade hela vägen runt andra varvet och hann faktiskt ikapp och förbi Abdiqani Khadar vid 600 m. Var dock långt efter övriga och hade ingen vidare spurt på slutet. 2.03,61 i mål – årssämsta utomhus. Nåja, tittar man i resultatlistan i övrigt, så låg folk i allmänhet 2-4 sekunder över sina åb/pb, så helt uselt kanske mitt resultat inte var. Men det går inte att komma ifrån att känslan inte var bra. Jag får nog finna mig i att för att ligga på pb-nivå på tävling måste jag formtoppa för det. Kroppen fixar inte att topprestera på både träning och tävling. Kanske var det för nära inpå med ett sprintuthållighetspass 3 dagar före tävling?

Nu drömmer jag istället om en drömmil i den mest legendariska av miljöer: en engelsk mil vid British Milers Club Grand Prix den 19 juli på Iffley Road Track i Oxford, där Roger Bannister för 50 år sedan sprang den första drömmilen under fyra minuter. Det kommer förstås inte jag att göra, inte nu eller någonsin. Däremot ser jag oerhört mycket fram emot att få tampas med ett antal av britternas och världens bästa medeldistansveteraner i M45 och M50 i ett särskilt heat. En av dem, Adrian Haines (brons- och silvermedaljör i M45 i inomhus-VVM i Budapest i år), bjöd in mig till evenemanget. Gissa om jag ville vara med??

Återkommer förstås med utförlig race report, oavsett utgång.

 Dela på Facebook