Frivillig abstinens – hur hänger det ihop?

Gunnar Durén  

stig 3

Det är med säsongsvila som med fasta, tandläkarbesök och storstädning – den är nyttig och bra på avstånd, men också oundviklig och ett nödvändigt ont när man är mitt uppe i det. Faktum är att den lyfter fram löpningsabstinensen på ett sätt som nästan får den att likna ett missbrukarbeteende. Rastlöst vankande hemma i lägenheten, fingertrummande på bord och stolar, småätande av frukt, kakor och godis, småsurt zappande mellan trista TV-kanaler, överkonsumtion av gamla friidrottsklipp från youtube, smyglöpskolning och lönnstretch på busshållplatsen osv.

Säsongsvilan kommer ju varje år vid ungefär samma tid. Jag vet att den är bra för mig, för kroppen och även för psyket, för att muskler, leder och ligament ska återhämta sig och fullständigt superkompensera bort även de allra minsta förslitningstendenserna efter många månader av tuff träning och tävling. För att motivationen ska spännas upp som en bågsträng och sedan kunna knuffa mig framåt under vinterns tröskelpass i modd och motvind, uppför den sista backintervallen vid Johannelundstippen, genom ännu ett set av russian twists, fällknivar och sidplankor.  Det är bara det att fördelarna mest manifesterar sig på ett intellektuellt plan. Teoretiskt förstår jag säsongsvilan. Fysiskt är jag dock frustrerad och otålig.

Jag inandas septembersolsdagarnas klara luft, tittar längtansfullt mot de sjönära grusstigarna och de gulnande och rodnande lövträdsalléerna och drömmer om kommande distanspass i prattempo med kärestan. Jag ser fram emot långintervaller på den snöröjda cykelbanan utmed Bergslagsvägen. Jag längtar till Sätrahallens ombonade värme och energiska atmosfär, befolkad av friidrottare i alla åldrar och från hela friidrotts-Stockholm. Där finns Jonas och Moa med spårvägsungdomarna, Tobbe och brommafolket, Michel och de duktiga sprintrarna från Hammarby, Studenternas tappra långdistansare under ledning av barfota-Lorenzo, Abbes medeldistanstjejer och –killar och Magnus och Connys alla stjärnor från Hässelby, Daniel och de andra imponerande kulstötarna bakom nätet i hörnet, stav-Sergej och Nisse och inte minst min egen lilla träningsgrupp av 2-3 juniorer och ungefär lika många gubbar – liten men sannerligen naggande god! Jag ser t o m fram emot uppjoggen i mörkret på de knixiga och branta smågatorna i Sätra, Bredäng och Mälarhöjden.

Först ska dock säsongsvilan genomföras. Seriöst, proffsigt och omsorgsfullt. Mat, sömn och promenader. Tusenmilaservicen hos naprapat-Camilla har jag redan klarat av. Men sedan – då jäklar…

Hur gör du? Tar du säsongsvila eller kör du på hela året om?

 Dela på Facebook