Full pott i Budapest

Gunnar Durén  

Det är en paradox och en etablerad illusion att man kan försvara ett guld i ett mästerskap. Det guld som delas ut i en gren har ju inte delats ut tidigare, tävlingen har inte ägt rum och loppet inte sprungits. Man kan därför inte heller springa runt och ”bevaka” denna virtuella medalj. Varje lopp är ett nytt lopp, före vilket tillhörande loppångest, muntorrhet, fjärilar i magen och handsvett måste genomlidas. Det är ett stående skämt oss löpare och friidrottare emellan att det alltid är så himla roligt att tävla. Jo, själva tävlandet går väl an, när det väl börjar. Då blir allt ackumulerat adrenalin till värdefullt bränsle som kan elda på muskler och lungor i stridens hetta. Men behagligt är det alltså inte. Däremot är lockelsen till utmaningen oemotståndlig och känslan efter att ha klarat av det man föresatt sig, att ha uppnått ett svårt mål, att ha genomfört en prestation är så underbart skön att man vill ha den igen och igen. Och årets inomhus-veteran-VM i Budapest gav verkligen full pott i retur!

800 meter

guld 800

Foto: Doug Smith

800 meter var första gren. Inför första start är man alltid lite extra nervös. ”Har formtoppningen fungerat? Hur känns benen? Hur ser konkurrenterna ut?” Kvalreglerna var ändrade i årets VM. Bästa 18 tiderna av 37 till semi, inga på placering, vilket annars är vedertaget. Det innebar att man inte kunde ta det alltför lugnt och ”bara” se till att vara bland de första två i mål. Hamnade i heat 3 av 5. Öppnade med viss fart för att få spets och tuffade sedan på utan sällskap i 4 varv till 2.12 i mål. Ingen särskilt imponerande tid, men heller ingen onödig ansträngning och jag kom lätt vidare som 7:e man totalt. I semin hade de andra lite mer bråttom, så jag låg i rygg bakom kanadensaren fram till 600 meter. Kände mig stark och drog på lite där – cirka 30,5 – och vann heatet med klar marginal på bästa tiden i semi. Inför finalen hade jag vissa bryderier om vad som skulle vara bästa taktiken: antingen gå all-in för att hänga av alla från början och satsa på världsrekord eller optimera loppet för bästa möjliga vinstchans genom att gå ifrån på slutvarvet. Det blev det sistanämnda och jag hade faktiskt knappast fått spets ens om jag försökt. Österrikaren Göschl (framför allt vass på 400 m) satte allt på ett kort och öppnade på 26 sek. Själv låg jag i rygg på 2:an, Abdellaoui från Frankrike, några meter bakom Göschl. Vid 400 passerade Göschl fortfarande i täten på 58 och vi hade närmat oss, nu c:a sekunden bakom. På tredje varvet började österrikarens krafter sina och inför klockringningen hade vi i klungat plockat in honom. Abdellaoui passerade och ökade ut på sista varvet. Själv fastnade jag bakom Göschl och tysken Oberliessen i bredd och tvingades till sist runda tysken i tredje spår. Hade nu 5 meter fram till fransmannen. Full ös genom kurvan! På bortre lång åt jag upp avståndet fram i rask takt och in i sista kurvan hade jag passerat. Gasade på och kände att jag drog ifrån, men slog inte av på takten utan trummade på. Armarna i luften strax före mållinjen. Seger!! VM-guld igen på 800 meter, två sekunder före starkt avslutande kanadensaren Osland och bronsmannen Giuseppe från Italien. Min stackars vän Abdellaoui missade medalj med futtiga 2 hundradelar. Men jag var överlycklig efter att ha avslutat starkt med bra känsla på slutvarvet och lyckats bli världsmästare igen! 1,5 timme senare fick jag höra det jag gick miste om senast i VM i Porto Alegre i fjol, nämligen den svenska nationalsången (som då inte kunde framföras i regnovädret p g a risk för kortslutning i högtalaranläggningen). Det var ståpäls på hela kroppen kan jag intyga!

 

startfältet 800

Foto: Doug Smith

Loppet filmat av Joakim Pihlstrand-Trulp:

https://www.facebook.com/photo.php?v=10152158760837745 

1500 meter

Inget överdrivet firande på kvällen efter 800-guldet, för dagen efter var det försök/semi på 1500 meter. Även här var det bara tid som gällde som kvalificeringskriterium till finalen. 12 av 36 skulle dit. Trots näst bästa pers i startlistan hade jag lottats/seedats i heat 1 av 3. Bestämde mig för att gilla läget och nyttja det till min fördel, d v s springa på i kontrollerad fart, men ändå tillräckligt fort för att stressa mina medtävlare i de två efterföljande heaten och göra att de inte skulle kunna ”springa och vila sig” i sina försök. Öppnade stabilt, utan att rusa. Tog täten efter 100 meter och löpte sedan jämna 35-varv. Ökade lite på sista varvet för att känna hur benen var och vann på 4.23, med mycket krafter kvar och ungefär 4 sekunder före tvåan i mitt lopp. Det visade sig att min tid var den bästa inför finalen och då hade konkurrenterna ändå fått jobba lite i sina heat och kubbas om segern för att säkra avancemang. Bra!

På finaldagen, som även var mästerskapets avslutningsdag, kände jag mig i fortsatt mycket bra form. På uppjogg, löpskolning och stegringslopp var musklerna alltjämt mjuka, lätta och spänstiga. Inget gnissel i något fäste, inga tendenser till syra. ”Jag kommer att bli svårslagen idag”, tänkte jag. ”Och förhoppningsvis känner mina konkurrenter också det, vilket de har all anledning att göra”. I call room hörde jag Euphoria spelas i högtalarna. Det gav underbara associationer från förra inne-VM 2012 i Finland, då jag vann mitt första VM-guld. Trots allt rejält nervös. Jag tror nästan man kan bli lite lätt ”berusad” av adrenalin. Åtminstone kände jag så sekunderna före start, ett pirrande i huden, nästan tunnelseende och en stark närvaro i nuet. Ett stegringslopp tillbaka mot första kurvan. Sedan visselpipans genomträngande signal. ”Lane one, Durén, Sweden”. Hade även nummer 1 på klisterlappen på låret. Smiskade mig där ett par extra gånger, dels för att fästa den, dels (och kanske mest) för att väcka stridslusten på allvar. ”Det är ditt lopp, Gunnar!”, hade Karin sagt till mig inför finalen och nu intalade jag mig det. ”Var med nu! Bara var med och var beredd på det som händer, så kommer det att ordna sig!”.

”On your marks!”. Pang! Där gick startskottet. Rusade inte, utan såg bara till att komma iväg säkert på innern. Ville inte fastna i knuff eller trassel. Kanadensaren Osland gick oväntat raskt till täten och jag jobbade mig tacksamt fram till hans rygg på första rakan. Hörde hejarop här och var från svenskar, allra mest från Karin, uppe på läktaren. Fick varvtider av Johan från andra kurvan. Kändes som att första 400 gick ganska fort, kanske 65-66 sek och jag hade ingen som direkt tryckte på bakifrån. Såg ändå till att ligga i högra delen av innerbanan för att försvåra passage bakifrån. Kände att jag följde väldigt lätt och för varje varv steg självförtroendet. Efter cirka 800 meter(?) fick jag höra att vi tappade tempo. Det kände jag också, men det bekymrade mig inte särskilt. Jag tänkte inte alls på tiden, utan bara på att vinna loppet och jag hade gott om krafter kvar för att svara upp mot eventuella attacker bakifrån. Vid passering 900 meter fick jag nästan hålla igen för att inte glida förbi och på bortre lång hörde jag konkurrenternas andhämtning tillta bakom mig. Mönstret upprepade sig på nästa upplopp och jag funderade flyktigt på om jag skulle våga gå redan nu. Men en långspurt kändes lite mer vansklig, eftersom betydelsen av överraskningsmomentet avtar med sträckan och jag bestämde mig för att hålla mig till planen, att sticka vid 250 meter kvar, d v s på näst sista upploppet. Och där tryckte jag till, med samma attack som när jag första gången vann 2000 meter i Vinthundsvinter i Sätrahallen. Kickade allt jag hade och kände att benen bar och konkurrenterna försvann i fjärran. Hade riktigt bra spett i benen hela slutvarvet och fick 4.12,61 i mål som segrare, efter cirka 28 sek på slutvarvet, manuellt klockat av Bo Andersson. Lycklig!! Och bara 2,7 sek från världsrekord, trots att jag inte gick hårt förrän på slutet. Det måste jag satsa på nästa gång…

Loppet filmat av kanadensiska veteraner:

http://m.youtube.com/watch?feature=youtu.be&v=9r54RZCNFn0

 Dela på Facebook