Gamla karameller

Gunnar Durén  

Nu är en årstid för mig då många digitala minnen rasslar upp i flödet och påminner om tidigare prestationer och framgångar. Det är förstås härligt att blicka tillbaka på dem, även om de också medför ett visst vemod i kontrasten av att inte vara i det tillståndet just nu. En vill helst inte suga på gamla karameller.

Det är med form som med mycket annat, ett tillstånd av förgänglig tillfredsställelse. När man är i form är man uppfylld av att vara det och i bästa fall även tacksam. Det är dock svårt att i efterhand glädjas åt form man haft när man inte längre har den, eller i värsta fall är skadad. På samma sätt är det svårt att låtsas att man är mätt när man är hungrig, svårt att glädjas åt att man varit frisk när sjukdom tränger sig på, svårt att i efterhand uppskatta svunnen smärtfrihet när man just blivit stungen av en geting.

Men att man inte uppskattar det oönskade tillståndet betyder kanske inte att man inte behöver det. Det är till exempel svårt att tänka sig lättnad utan en föregående spänning eller oro. Tillfredsställelsen i att bälga i sig nypressad lemonad eller en kall öl blir ju som allra störst när dagen är varm och man inte fått dricka på länge. (”Den största dagen är en dag av törst”!) Och alla känner vi väl igen den sköna avslappning som följer av ett hårt träningspass? Kroppen är till och med anpassad för det och belönar oss med en inre endorfindusch. Träningspasset ger också upphov till en successivt ökande aptit och därpå följande sömnbehov. Som att spänna en båge för att skjuta iväg pilar mot nya belönande välbehag.

Det är påfallande hur mycket lycka det verkar ge även andra djur att fritt kunna förflytta sig på det sätt de är gjorda för. Tänk bara på hästar, hundar, svalor, getter, delfiner, albatrosser, grisar och för all del kor, särskilt på kosläppet! När jag nu för närvarande kan njuta av symptomfria löppass försöker jag hela tiden påminna mig själv om vilken förmån det är att kunna springa, att använda hjärtat, musklerna, benen och hela kroppen till det den är gjord för: att förflytta mig framåt i balans med omgivningen. Skenande puls, flämtande andetag, trötthet och smärtförnimmelser är bara signaler från min kropp att jag utsätter den för något den är till för och som får den att utvecklas.

Så, ”what doesn’t kill you makes you stronger”, som Kelly Clarkson sjöng. Eller? Nåja, det finns ju gränser för hur mycket man kan glädjas åt (förhoppningsvis tillfälliga) motgångar, hur bra de än är för att trigga drivkraften att utvecklas. För utvecklas vill man ju! Inte bara stå på samma fläck och hasa i rullgruset, frustande och spottande, medan mjölksyran stiger och knäna obevekligt sjunker. Kvalitetspassen ska vara jävliga, men någonstans där i dimman när man rasat ihop i en hög efter backintervallerna vill man ändå att det ska kännas lite bättre än senast, att det gått lite fortare, att man kommit lite längre på fartleken. Det är då som man i självplågarnas paradis kan unna sig den där kalla ölen och med tillförsikt kan börja drömma om nya prestationer. Och – inte minst – slippa suga på gamla karameller!

 

 Dela på Facebook