Går det att glädja sig åt något?

0
76

Mikael Grip, webbredaktör på Springlfa.se, ger sin syn på dopningen inom friidrotten.

_MG_9781
Mikael Grip diskuterar dopning med Brahim Boulami i Ifrane 2006. Arkivbild: Pentti Mikkola

Friidrotten är nere i skiten. Dopningsskiten. Det är egentligen inget nytt. Vem minns inte Östtysklands dominans på 1980-talet. Eller den något okvinnliga tjeckiskan Jarmila Kratochvílovás framfart i början av samma årtionde. Kinesiskorna på 1990-talet, med mera, med mera. Nu är debatten het och igång på allvar igen, vilket förstås är bra.
Igår kväll såg jag den fantastiska galan från Monaco på tv.
”Är du rörd”? frågar min sambo när tårarna rinner utmed kinderna efter Genzebe Dibabas otroliga insats och världsrekord på 1 500 meter. 3.50,07 skickade ett garanterat kinesiskt dopat världsrekord åt helvete.
Gott så.
För visst är inte Genzebe dopad? Det vill jag inte tro. Det är den inverkan idrotten har på mig. Speciellt när det händer något utöver det vanliga. Jag blir rörd.
En gång för länge sedan stod jag i den mixade zonen på Stockholms Stadion. Dagen innan hade jag intervjuat både Asafa Powell, Sanna Kallur och Kenenisa Bekele. Nu gjorde Ludmila Engquist comeback efter en bröstcanceroperation.
Hela Sveriges Ludmila vann och jublet visste inga gränser. Jag var glad att jag hade stora solglasögon på mig den gången. Tårarna rann.
Självklart kände jag mig lurad när hon blev påkommen med dopning, oavsett om det bara gällde den konstiga bobsatsningen eller inte. När det gäller Ludmila har det svenska folkets dom varit hård. Hon är knappast förlåten ännu.

Ethiopias-Genzebe-Dibaba
Genzebe Dibaba – ren världsrekordhållare?

Tillbaka till Monaco och männens 1 500 meter. Asbel Kiprop gör även han ett superlopp och vinner 1 500 meter på 3.26,69. Den tredje bästa tiden genom tiderna.
Jag blir inte lika rörd – jag funderar mest på karlns utseende. Han och jag är exakt lika långa, 1.90 meter och jag är också tunn. Men Asbel ser sjuk ut, utmärglad. Bara skinn och ben, med gigantiska ögon i ett ansikte där kindknotorna är hyggligt markerade.
Men är han dopad? Nej, skulle jag vilja skriva. Men det är så trist att jag hela tiden måste ställa mig den frågan. Efter varje stark insats måste jag värdera om jag ska tillåta mig att känna glädje eller misstro. Så vill jag inte ha det. Så vill ingen ha det.
Så var det aldrig när jag som ung lärde mig älska friidrott och alltid höll på Sebastian Coe mot den då i mitt tycke elake Steve Ovett. Den snygge mot den fule.

Hicham el Guerrouj är också en gammal idol. Det var hans världsrekord 3.26,00 som Kiprop bara var 69 hundradelar ifrån i Monaco.
Hicham är från Marocko och tränade mycket på hög höjd i staden Ifrane i hemlandet. Jag var där 2006 och följde svenska maratonmästaren Said Regraguis, tävlande för Hässelby SK, träning under en vecka.

_MG_2102
Mikael Grip i Ifrane i Atlasbergen bakom ett gäng marockanska elitlöpare. Längst fram i den vita kepsen syns Said Regragui. Arkivbild: Pentti Mikkola

Jag sprang, diskuterade och umgicks bland annat med löpare som Brahim Boulami och Mohammed Mourhit. Två mycket älskvärda och trevliga personer.
Men likväl lika dopade.
Boulami slog världsrekordet på 3 000 meter hinder två gånger. Först med 7.55,28 2001 och sedan 7.53,17. Det andra världsrekordet ogiltigförklarades när han åkte fast för dopning 2002.
Boulami och jag satt länge på den slitna läktaren i Ifrane och pratade om just det. Han tränade fortfarande 2006 och siktade på en comeback. Boulami kände sig oskyldigt dömd och hade alla möjliga förklaringar till varför hans testresultat visade att han var dopad med EPO.
”Alla som tränar i Ifrane”, är dopade berättar en svensk toppfriidrottare som också varit där och tränat.
”Det är de smarta som klarar sig”. I Marocko och också i andra länder där vi inte har det så bra som i Sverige, ses dopning som en möjlighet. En möjlighet att ta sig ur fattigdom och försörja sin familj.

Men det resonemanget så skulle även Said Regragui varit dopad när han vann sina SM-guld för Hässelby SK mellan 2003 till 2009. Ingen journalist har vad jag vet ställt den frågan. Jag har ställt den frågan direkt till Said för många år sedan. Självklart svarade han nej. Said bodde då i Norrköping med sin familj och han skötte sin träning efter att ha arbetat som tidningsbud i svinottan. I Atlasbergen körde han omkring i en gammal skrotbil när hans mer framgångsrika löparkompisar rattade lyxbilar. Det var heller inget lyxliv, men både han och Hässelby var nöjda med upplägget. Kanske mest Hässelby.

ma31
Tidigare världsrekordhållaren på 3 000 meter hinder Brahim Boulami tränar hinderlöpning på hög höjd i Ifrane i Marocko där många som tränat har åkt dit för EPO-dopning. Arkivbild: Pentti Mikkola

Efter att genom åren ha varit i Marocko ett tiotal gånger så köper jag resonemanget om pengar som en stark drivkraft. Det är fattigt och eländigt precis som i många andra länder. Men Brahim Boulami är högutbildad och hade ett bra liv innan hans friidrottskarriär tog fart. Brahim såg till att skaffa sig en utbildning innan han gick allin för friidrotten.
Vad fick honom att dopa sig? Han klipper några hinderhäckar snyggt framför fotograf Pentti Mikkola och vinkar glatt och undrar om vi ses senare på dagen innan han kör iväg i sin lyxiga BMW.
På kvällen är vi bjudna hem till Mohammed Mourhit. Han bor i Ifrane i ett gigantiskt hus med tre eller fyra våningar, jag minns inte riktigt. Mourhit visar stolt de för hand utskurna mönstren i innertaken. Ett tecken på framgång.
Mohammed Mourhit tävlade under några år för Belgien och har fortfarande de gällande Europarekorden på både 3 000 meter (7.26,62) och 5 000 meter (12.49,71). Båda satta inom en veckas tid i augusti 2000.
Han har också gjort 26.52,30 på 10 000 meter.
2002 torskade han för EPO och löparkarriären var över.

_MG_2090
Hemma hos Mohammed Mourhit. Arkivbild: Pentti Mikkola

Jag tar inte upp frågan om dopning med honom. Det blir liksom aldrig rätt läge. Det känns inte som en partyhöjare och jag är inte där för att reda ut dopningsproblematiken.
2006 drömde även Mourhit om en comeback och vi följde honom under ett stenhårt backpass.
Varken Boulami eller Mourhit kom tillbaka till världsfriidrotten. Men det verkade sannerligen inte gå någon nöd på dem 2006. Var det värt att fuska för att nå välstånd i ett fattigt land? De hade talangen och behövde lite push till för att nå de riktigt stora pengarna. Därför dopade de sig?
En marockansk maratonlöpare som bor i närheten av Ifrane och tränar i bergen vill jag inte namnge eftersom han aldrig har åkt fast för dopning. Han går under epiteten ”trollkarlen” och ”magikern”, eftersom han också enligt många har dopat sig precis som Boulami och Mourhit, men hela tiden har klarat sig vid dopningstesten.
Är det så marockanska elitlöpare får respekt? När man klarar sig från att fällas för dopning under en lång karriär.
Hur var det då med en av mina absoluta favoriter – Hicham el Guerrouj. Han tränade och bodde också i Ifrane under långa perioder. En av de största friidrottarna genom alla tider. Hicham vann fyra raka VM-guld på 1 500 meter åren 1997-2003. Vid OS i Aten vann han dubbla guld (1 500 och 5 000 meter).
El Guerrouj hade enligt uppgift stora skadebekymmer och meddelade 2006 att karriären var över. Han var då 32 år, så egentligen inget underligt med det. Han tog silver redan på VM i Göteborg 1995 och hade en lång och framgångsrik karriär bakom sig.

Hicham+El+Guerrouj+Adil+Kaouch+Olympics+Day+rPXbAQbdHSsl
Hicham el Guerrouj med sin träningskompis och personlige farthållare Adil Kaouch.

Men var han ren? Om ”alla” dopar sig, var den bäste ren? Han tränade på samma ställe i den idylliska lilla staden i Atlasbergen. I mina mest konspiratoriska stunder får jag för mig att även Hicham fastnade i ett dopningstest, men att Internationella Friidrottsförbundet på något sätt såg till att den främsta genom alla tider fick sluta med äran i behåll. Skadan för friidrotten hade varit allt för svår om det kommit fram.
Fakta är i varje fall att Hichams träningskompis och också många gånger farthållare Adil Kaouch åkte dit för dopning 2007. Även i Kaouch fall rörde det sig om EPO.
Var Hicham el Guerrouj en sådan supertalang att han kunde vinna så mycket och slå världrekordet på 1 500 meter i en miljö där alla andra dopade sig.
Hjärtat vill tro det – hjärnan säger något annat.
Hässelbylöparen Adil Bouafif är också från Marocko och tränar en hel del i sitt hemland. Inte alltid i Ifrane , men ibland.
Jag räknar Adil som en vän, därför är inte de här raderna helt enkla att skriva. Adil är rolig, älskvärd och har en skön personlighet. Vid terräng-SM i Uppsala 2011 kom Adil direkt från höghöjdsträningen i Marocko och var totalt överlägsen, han var som ett frustande ånglok och de andra bara statister.
Den glädje Adil visar när han vinner ett SM-guld är obetalbar. Är det ett ansikte av en fuskare?
Adil har själv sagt till mig att Hässelby är nöjt om han kommer hem till Sverige och vinner SM-guld eller åtminstone medalj. Hässelby får SM-poäng och Adil får bonuspengar. Stödet från Hässelby gör också att han kan leva på sin sport.
Men det är inget överdådigt liv. Förra året när jag var i Marrakech så umgicks jag en del med Adil. Han bodde i en liten Riad i ett pyttelitet rum, där det rymdes en liten säng och hans stora träningsbag.
Jag har hela tiden tyckt att det varit vågat av en svensk storklubb som Hässelby att satsa på marockaner med tanke på den problematik som finns. Dessutom har klubben noll koll på vad den aktive sysslar med i Marocko.

1 Adil Bouafif78Hässelby SK29:15.88
Adil Bouafif sträcker händerna i skyn efter ett av sina många SM-guld. Arkivbild: Decca Text&Foto

Vilken substans Adil ska ha dopat sig med är ännu inte officiell. Men ryktet säger EPO även i hans fall. Att som förbundskapten Karin Torneklint ropa på bättre rutiner och hårdare tag mot dopning inom svensk friidrott får mig att skratta.
Adil Bouafif har aldrig varit en del av svensk friidrott på det sättet. Han har skött sig själv med Hässelbys goda minne.
Många känner sig förstås lurade, liksom jag själv.
Adil uppger sig själv vara lurad och pratar om prover som blandats ihop eller att det blivit något fel i analysen. Nästan exakt ordagrant de ord som Brahim Boulami sa till mig 2006 på läktaren i Ifrane. Självklart är det fel att dopa sig oavsett anledning, men det är lätt att som svensk sätta sig på en och annan hög häst och döma hårt.
Tillbaka till den undersköna friidrottskvällen i Monaco. Bosniern Amel Tuka dunkar dit nästan hela världseliten på 800 meter (förutom Rudisha) med nya personliga rekordet och världsårsbästat 1.42,51. Den elfte snabbaste tiden genom alla tider.
En fantastisk prestation som förvånar alla liksom Tuka själv. Det skulle kunna vara ett ”crymoment” för mig. Men självklart är jag skeptisk. 24-åringen har sänkt sitt ”pers” på 800 meter galet mycket på kort tid.
Men är det omöjligt?
Tänk om Andreas Almgren helt plötsligt springer på 1.42-1.43 och kapar bort två-tre sekunder från sitt ”pers”. Skulle vi då tro att han dopat sig? Det finns ju inte på världskartan.
33-årige Justin Gatlin kutar snabbare än någonsin, både på 100 meter och på 200 meter. Jag spyr nästan när jag ser honom, men jag byter inte kanal. Jag vill så gärna se om någon kan besegra honom. Vem som helst, till och med den dopade Tyson Gay. Jag har intervjuat även Gatlin inför en DN-gala. Året var 2005.
Justin berättade hur han avskydde dopning och att han var så djupt troende att han aldrig skulle dopa sig. Han berättade det trovärdigt och älskvärt.

Året efter fastnade Justin Gatlin i ett dopningstest, där det ska ha rört sig om Testosteron. Den självklara frågan är förstås hur han kan vara bättre än någonsin, när han dopade sig förut och då sprang långsammare. Det finns ingen logik i det. Det självklara svaret är att han måste vara dopad nu med.

images_Galen_Rupp_Rupp_11
Den mycket sympatiske Galen Rupp i Globen. Arkivbild: Mikael Grip

Jag har också snackat med Galen Rupp. En trevlig lite blyg kille som tränats av Alberto Salazar sedan barnsben. Där riktar en tidigare nära medarbetare anklagelser mot Salazar att Rupp har gått på testosteronmedicinering. Rupp har dock aldrig åkt fast för dopning.
Mo Farah har länge varit en bra långdistanslöpare. Men det var vid flytten till USA 2010 och när träningen med Alberto Salazar startade som det verkliga lyftet kom med till exempel två bejublade OS-guld i London 2012.
Är både Rupp och Farah dopade, eller bara Rupp, eller ingen av dem? Det kommer dopningsavslöjanden från alla möjliga håll, Ryssland, USA, Kenya med flera länder. Jag orkar inte! Mitt inlägg ger inga förslag på vad man ska göra åt dopningsproblemet, det ger en bild av en friidrottssport som haft problem under lång tid. Det är egentligen inget nytt som många vill få det till.

Skulle stjärnor som Usain Bolt och Mo Farah visa sig vara dopade då är friidrotten dömd till ett liv på undantag under lång tid. Hur länge tänker till exempel Nike pumpa in pengar till en idrott med så många fuskare?
Snart är det VM i friidrott. Går det att glädja sig åt något?

Föregående artikelAtt vara pappa och löpare
Nästa artikel13.51 av Daniel i Belgien
Redaktören har ordet Namn: Mikael Grip. Bor: Krokek (utanför Norrköping). Meriter: Silvermedalj på 800 meter från Tiwaz. Open 1979 och en bronsmedalj från 1981. Deltog i press-EM Göteborg 2006 på 800 meter. Har genomfört två Lidingölopp. Flera Grabbhalvor bland de 100 bästa. Tvåa i Kvarseborundan (2009). Personliga rekord: Fem km landsväg: 18.10. Tio km: 37.35. Halvmaraton 1.23,16. Favoritsträcka: Letar fortfarande. Vill med löpningen: Må bra, orka mer och därigenom göra det jag vill i livet. Roligaste löpminne: När jag 2006 var i Atlasbergen i Marocko och följde Sveriges då bästa maratonlöpare Said Regragui. Ser fram emot: Att utveckla Spring Löpning För Alla till någonting riktigt bra för alla löpare i Sverige.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här