/caption]
Veckan som varit sedan sist har varit i det närmaste magisk. Grunden lades säkerligen under Lidingö Ultramarathon med de 26 extra kilometrarna i kroppen.Orken jag saknade under Lidingö fanns helt plötsligt där. Träningsprogrammet som jag lade upp i förra veckans blogg kändes rätt lätt helt plötsligt och veckan avslutades med dubbelpass med Kungsholmen Runt på lördagen och lite alternativ träning på löpbandet på söndagen.
Just Kungsholmen Runt har blivit ett litet favoritlopp nu när jag sprungit det 3 gånger. Första året var det brutalt jobbigt. Relativt otränad och en öm höft efter 3 km krossade stora delar av den sommarens löpning. Oerhört korkat !
I lördags kom jag tidigt till en solig Rålambshovspark för att se starten på 10 km där några kompisar var anmälda.Jag stod alldeles framme vid starten och när Olle Walleräng och co drog iväg var det inte utan att jag fick något glasartat i blicken. Man inser rätt snabbt på vilken nivå de ligger i jämförelse med en själv. Efter eliten och mina väner kommit iväg gick jag ner och mötte en kompis som skulle springa 21:an också. Tiden flög sin kos och snart var det dags för egen start. Det är en mäktig känsla att stå där vid starten,känna stämningen och förväntningarna som finns hos medlöparna. Jag hade bestämt att jag skulle gå ut rätt lugnt men som så ofta förr är det lätt att dras med i tempot i början av de lättsprugna första kilometrarna på banan. Tack och lov stramade det lite i ouppvärmda benhinnor så jag sänkte hastigheten en smula. Det kändes också vettigt eftersom jag hade ett långpass på söndagen också. Lät publiken och utsikten på väg mot stadhuset bli en motor, tankar kom och gick och jag lät de passera utan tanke på vare sig klocka eller antal sprungna kilometrar. Längs med rakan längs med Kungsholms Strand fick jag ovärderlig pepp av Rasmus aka Skyltmannen. Ni som sprungit en del lopp vet säkerligen vem jag talar om ?
Stort tack till dig som otröttligt peppar oss som springer Rasmus :-)
Jag gnuggade på kilometer efter kilometer utan egentlig svacka och solen som lyste rätt stark på vissa ställen bekom mig knappt. Det lätta uppförslutet efter man kommit ur parken i Fredhäll kändes lättare än jag någonsin varit med om och plötsligt var jag ute på varv nummer två. Det var dock skönt med en vätskekontroll rätt snabbt efter varvningen och energin som höll på att ta slut fylldes på. Jag gjorde sällskap med en äldre herre och hade till och med ork att småprata lite med honom men i höjd med 14 km:s skylten kunde jag ganska lätt öka och lämna honom bakom mig. När jag ”klättrat” uppför den lilla uppförsbacken strax innan Hornsberg så kunde jag trycka vidare mot Kristineberg. Inte förrän jag kom in i Rålis på näst sista kilometern så var jag helt stum men då var det bara att sega sig in i mål.
Sammantaget ett oerhört trevligt lopp som är väl arrangerat och som jag är säker på att jag kommer att springa nästa år med.
Söndagen innebar lite simning med äldsta dottern vilket var mycket skönt för trötta muskler och efter det åkte vi till Farsta för att äta lunch. Efter lunchen blev det ett besök på Löplabbet för att titta på ett par skor. Jag har hela tiden tänkt att jag behöver 2 par under Göta Kanal Run. Åtminstone.
Som alltid när man besöker Löplabbet så möts man av otroligt kunnig och trevlig personal som guidar en på ett bra sätt. Jag vågade inte riktigt testa nya skor så här nära GKR utan det blev ett par likadana New Balance som jag redan har. Jag blev dessutom mycket glad då jag fick sponsring på skorna. Stort tack för det Löplabbet Farsta ! Vi ses vid nästa skoköp!
I förra veckans inlägg nämnde jag också att jag väntade på ett godkännande gällande en insamling. Nu är den godkänd.
https://pmu.se/fundraising-information/?id=8292 Målet är att få in 7000 kr och det har redan börjat ramla in lite pengar vilket jag tycker är superkul!
Jag har en liten sak till som jag skulle vilja berätta om men då den i skrivande stund ej är riktigt klar så avvaktar jag till nästa vecka.
Ha en fin löparvecka !
