Krösa Maja springer Göteborgsvarvet

Ove Haugen  

Har Titta han springer sprungit in i väggen? Landat i soffan? Slagit sig till ro i framstupa sidoläge? Finns det inget mer att blogga om? Har han blivit så tråkig att han slutat logga in på Löpning för alla och numera mest loggar in på dammsugarpasar.nu? Har han slutat läsa Vad jag pratar om när jag pratar om löpning för att i stället fördjupa sig i Höjdpunkter i betongens historia? (Den boken finns faktiskt!)

Om någon mot förmodan skulle ha ställt sig frågorna ovan kan jag nu klart och tydligt svara nej, nej, nej och nej. Vad som hände någon gång i april var att jag gick in i en tunnel av jobb som jag nu har grävt mig igenom. Tunneln tog fokus från bloggandet och rent av från träningen inför Göteborgsvarvet. Jag slutade som sagt inte springa, men de målmedvetna kvalitetspassen uteblev. Jag malde helt enkelt på som vanligt – två tre milpass i veckan och långpasset på helgerna. Det får bli som det blir, tänkte jag.

En av de sakerna jag fokuserade på var dessutom ett uppträdande på kvällen efter Varvet. Jag skulle vara ståuppkomiker och toastmaster på ett flådigt femtioårskalas – det krävde noggrann logistik och minutiösa förberedelser, och vem hinner då oroa sig för ett par mils löpning till Hisingen och tillbaka?

Svar: JAG hinner. Det märktes tydligt på de förkylningssymptom jag drabbades av.
Är det inte märkligt med dessa hjärnspöken? Jag har hittills aldrig sprungit ett lopp utan det börjar klia i halsen 3-4 dagar innan. Det måste vara streptokocker, tänkte jag. Alltså stövlade jag in på vårdcentralen och gjorde ett test, bara för att strax efteråt få höra farbror doktorn säga: “Inte du nu igen!”
Det var kort sagt ett ytterst allvarligt anfall av psykosomatiska streptokocker.

Med andra ord fanns inget att ursäkta sig med, men likt förbannat kände jag mig vissen. En knapp timme innan startskottet strövade jag med kompressions-Pelle och ett par av hans kompisar bort till startområdet (vilken ynnest att bo så nära att man promenerar dit i maklig takt på tio minuter!).
Målet hade varit att komma under mitt personbästa från förra året på 1.48,49 men inför Pelle och hans kompisar lät jag nu som Krösa Maja:
”Det kommer aldrig att gå! Inom en timme och fyrtioåtta munuter är jag förmodligen död.”

Efter ett par kilometer kändes det dock helt ok. Efter cirka en mil passerade jag en farthållare med tiden 1.50 på sin vimpel och då kändes det väldigt ok!
Sedan, på väg uppför Avenyn, låg jag konstant i omkörningsfilen och trodde att jag hette Mustafa Mohammed! (Ja, jag vet förstås att Musse springer fortare, men har man ”runners high” så har man!)

Euforin höll i sig och mållinjen passerades på 1.46.49. Exakt två minuter snabbare än mitt tidigare personbästa. Jag åt den obligatoriska bananen och kexchokladen, hällde i mig en mugg vatten och småjoggade vidare till Kajskjul 8 och det stundande 50-årskalaset.
När alla gäster hade anlänt steg jag upp på podiet, fortfarande iförd löparkläder, och utbringade en välkomstskål. Med tanke på min och jubilarens ålder kunde jag fastslå att min klädsel inte bara luktade svett utan också femtioårskris.

Sedan dusch och ständiga inhopp på scenen fram till kl.22.30. Var nog fortfarande hög på endorfiner eftersom jag först då insåg att jag inte hade ätit något annat än banan och kexchoklad. Alltså blev det korv med bröd på Avenyn innan det var dags att sammanstråla med ståuppkomikerkollegerna, som sprungit Varvet och uppträtt till förmån för Clowner utan gränser. De satt kvar på Parken, där showen gick av stapeln, och bjöd frikostigt på öl och gin & tonic. En timme senare förvandlades stället till ett Balkan-disco, varpå dagen avslutades med dans.
Med tanke på att jag dansar ungefär vart tionde år kan man utgå ifrån att endorfinerna fortfarande hade en viss inverkan.
Denna dag, ett liv.

Efteråt har jag tänkt på hur olika tillvaron kan se ut när man springer. På lördagen: solig asfaltlöpning med 44 000 andra. En regnig kväll, två dagar senare; ensamlöpning på lerigt underlag i Änggårdsbergen. Jag halkade nerför en backe, landade på röven, mjukt och lyckligt, och konstaterade att jag inte skulle vilja vara utan varken det ena eller det andra.
Varför välja mellan Beatles och Stones när man har tillgång till båda?

 varvet

P.S. Är särskilt nöjd med det faktum att skoexperimentet fortskrider så som jag hoppats och tänkt. Varvet sprangs med ett par skor som köptes våren 2009, och som enligt traditionella expertråd har varit mogna för skräphögen sedan länge. Fötterna och benen hälsar att de mår oförskämt bra! 

P.S. 2. Kompressions-Pelle persade också. 1.38.07. Han säger det är tack vara kompressionskläderna…

{fcomment}

 Dela på Facebook