Grabbhalvan 2011

0
6

Jag är helt lyrisk.

Jag kan medge att att jag var lite skeptisk till ändringen
av banan och flytten av starten. Men så fel jag hade. Vilken inramning det blev
och så bra arrangerat. Jag skulle vilja sätta betyget 10/10 på denna tävling
som helhet men det var en liten detalj som drog ner det. Den där lilla detaljen
om hur långt det igentligen var. Den utannonserade sträckan var 5,5 km. Min GPS
stannade på 5.06 km men om jag gör ett grovt överslag på de jag pratade med
efteråt så skulle jag kunna påstå att banan mätte 4.99 km. Men det där är bara
petitesser. Vilket väder! Vilken publik! (även om den nu inte var lika stor) Men
vilken trevlig bansträckning. Den diggade jag skarpt. Så mitt betyg landar på
en stark nia av tio möjliga poäng. Bara en sån sak som speakern: Peter Holgersson.
Hur ofta står man i starfållan men ett fånleende på läpparna bara för att
speakern är så jäkla bra. Tack Holgersson!   Japp, riktigt bra.

Jaja, nog med dravel. Vad anser jag om min egen insats?
Alltså min kropp höll ju på att explodera. Jag hade löpvilat i tre hela dagar i
rad. Måndag, Tisdag och Onsdag. Tre dagar med helt underbart sommarväder där
jag inte kunde springa pga. min onda fot. Så det var verkligen en kossa på väg
ut på grönbete när jag löpte hemifrån. Benen spratt och lungornas flimmerhår
hungrade efter lite pollendopad luft. Jag joggade promenaden uppåt ifrån Ljura.
När jag passerade Halvars var jag nere i 3:20 fart. Jo, kroppen var sugen på
att springa.

Väl uppe vid Stadium Arena mötte jag upp mina föräldrar.
Mina fantastiska föräldrar som drar runt på sin 35 årige sons tävlingar. De har
ju ett stort ansvar. Hämta ut nummerlapp, hantera överdragskläder,
fotografering och ropa rätt saker även när de ser att jag är trött. (min kära
mor har jag fått specialträna i just den delen…) Nummerlapp på plats,
uppvärmning klar, äntligen var det dags för race!

Ja, den
detaljen var ju faktiskt lite kul. Att vi startade ca: 100 meter bakom
startlinjen. Racetimer-chip på nummerlappen öppnar ju för lite smidiga
lösningar. Nu blev det ju inte som på ett cykellopp att man bara rullar iväg
för att sedan när väl starten går så börjar tävlingen. Nu började tävlingen 100
meter bakom startlinjen. Och som den började. Det gick så fort. Oskar Danielsson
och Marcus Åberg vilka jag vet att jag är nästan likvärdig med bara försvann.
Jag förstod fort att det skulle svida lite, trots att kroppen var sugen på att
springa. Likaså våran Tjalvemedeldistanslöpare, Elias Arshi öppnade ursinnigt. Många tankar hann gå genom huvudet. Är jag
övertränad, för dåligt tränad, för tung eller bara helt enkelt för dålig. Jag
väntade nu bara på att Markus Grönroos skulle dunka mig i ryggen och springa om
mig.

Men snart infinner sig
rytmen och självkänslan igen. Jag kan springa, jag kan min kropp. Jag vet att
jag kommer att bli starkare för varje steg jag tar. Då jag är en bättre
uppförslöpare än utför så var ju inte den här banan optimal för mig. Men jag
hanterade även utförslöporna väl idag. Så det var med en stor förtjusning och
lättnad som jag vid nästan 4 km löpta som jag åter hade kontakt med Oskar och
Marcus Åberg. Jag kunde distansera Åberg men inte rå på Oskar. Släntrar in i
mål på tiden 15:43 vilket är riktigt bra för att vara av mig.

5 Km är kort och riktigt
jobbigt men samtidigt roligt. Man mår bra efteråt. Speciellt efter en dag som
denna när man har haft flyt i löpningen. Imorgon kommer antagligen min fot att
protestera men vad gör det efter en sån här kväll?

grabbhalvan_2008

Starten av Grabbhalvan 2008

Farsan! Farsgubben, pappa hade
tydligen fått något på hjärnan och då ska det genomföras. Min stora idol i
livet är min far. Jag tror nog tyvärr att jag har ärvt hans inställning till
livet. ”Allt löser sig. Det är inte så noga, bara JAG gör det bra”. En härlig
inställning men den skapar ju även lite prestationsångest . Den vet jag i och
för sig inte om farsan lider av.

Nu hade han fått för sig att han skulle springa grabbhalvan. För sex månader sedan hade han inte tagit ett löpsteg i livet frivilligt. Men nu var det tydligen dags. Kan det ha varit 65-årskrisen som slog till?..Eller var det bara min löpning som hade inspirerat honom? Så sex månader med löpband, crosstrainer, motionscykel och dagliga långpromenader var nu vad som gällde.

Vilken tid han presterade.
32:58 Men då var han ordentligt missnöjd. -Massor av idioter ivägen var hans
första kommentar efter sin tävlingspremiär. Jo, han är allt lite lik sin son
den där Herr Zetterberg.

(2011: Markus Grönroos VS Mikael Zetterberg 0-1)

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här