Gunnar Durén gick från nybörjare i löpning till världsmästare på sex år . Foto: Rebecka Durén.
Du kan inte ha varit helt otränad när du kom igång med löpningen som 43-åring?
– Nej, inte helt. Styrketränade 3-4 gånger i veckan. Började med att byta ut ett av gympassen mot en löprunda i Grimstaskogens motionsspår, sedan ett till och så småningom sprang jag till gymet, tränade och sprang hem igen. Löpningen gav mersmak och snart var det 3 löppass och 1 i gymmet istället.
Varför just löpning, en bit in i den gyllene medelåldern?
– Mina barn började prova olika sporter och fastnade för friidrott i Hässelby, mycket tack vare de fina ungdomsledarna i klubben. Barnen visade sig vara riktigt duktiga löpare på längre sträckor. Jag anade att det kunde innebära att löpning även kunde vara min grej, från början ville jag bara börja springa lite. Barnen tyckte att jag behövde tävla, så jag satte upp ett mål att springa milen på under 40 minuter (vilket jag tyckte lät lagom svårt, utan att riktigt veta…) och anmälde mig till Hässelbyloppet. Det visade sig vara alltför tufft att springa så fort, men jag kom i alla fall in under 45 minuter, helt slut, muntorr och fullpumpad med mjölksyra.
Märkte du med en gång att du hade talang för löpning?
– Nej, jag hade liksom ingen riktig pejl på det. Jag tränade ju ensam. Däremot märkte jag att jag utvecklades hela tiden: Orkade springa snabbare och längre. Redan efter ett kvartal hade jag dock dragit på mig min första skada, löparknä, och fick på så sätt erfara att man måste skynda långsamt för att alla delar i kroppen ska hinna med.
Gunnar behärskar mjölksyran under terräng-SM 2012. Arkivbild: Holgersson&Loftenius/Runpix
Började du köra stenhård träning med en gång?
– Nej, det var nog en ganska lagom dos (med reservation för det där med löparknät då…). Jag kan i efterhand se att det var till min fördel att kombinera styrketräning och löpning redan från början. Säkert har det gjort att jag inte gått sönder så mycket. Sedan var det bra att springa just i skogen: Mjukt underlag var skonsamt för fötter och leder, skogsbackarna gav extra variation och löpstyrka.
Har jag fattat rätt så tävlar du på alla distanser från 800 meter till maraton?
– Ja, så är det, fast kanske inte samtidigt.
Det är en skaplig spännvidd, är det inte svårt att vara bra på så varierade sträckor (tydligen inte)?
– Nja, grundträningen har ändå många gemensamma nämnare: Distanspass, backintervaller, tröskelpass och så vidare. Det är de som bygger den nödvändiga basen. Ju närmare man kommer tävlingssäsongen, desto mer kommer profilpassen in. Långpassen för maratonlöparen, kortintervaller för banlöparen och så vidare. Förmodligen tar det längre tid att bli riktigt bra på de riktigt långa sträckorna än att bli riktigt snabb på de kortare. Men precis som för triatleterna är det många träningsmoment man ska få plats med om man ska bli bra på ”allt”. Risken är att man inte hinner med den helt avgörande faktorn: återhämtningen. Jag upplevde att jag själv blev sliten och småskadad. Fick till exempel ställa in Stockholm Marathon 2010, trots att jag var i toppform. Så jag gjorde ett medvetet val inför 2011 att välja inriktning mot den snabbare delen av träningen. Jag är ju inte purung och ville passa på att se hur snabb jag kunde bli, innan åldersfaktorn obönhörligen hejdar utvecklingen. Och med facit i hand känns ju det beslutet helt rätt…
Du är inte sugen att springa ultrasträckor?
– Inte ännu i alla fall. Fast helt klart kommer jag att springa maraton och tremilen i Lidingöloppet igen. Den sortens växelbruk i träningen tror jag också är bra för kroppen.
Gunnar i ledningen på 800 meter vid inomhus-VM i friidrott för veteraner i Finland 2012. Ett lopp som gjorde honom till världsmästare. Foto: Tomas Bengtsson
Gunnars personliga rekord:
600 m: 1.29,18
800 m: 1.59,93
1000 m: 2.38,87
1500 m: 4.12,11
1 Mile: 4.35,36
2000 m: 5.54,31
3000 m: 9.06,13
5000 m: 15.49,44
10000 m: 33.37
Halvmarathon: 1.15,21
Marathon: 2.45,13
Är det någon sträcka du känner att du har störst möjlighet att utvecklas på?
– Perset på 5 000 meter var tidigare det sämsta, men i fjol kapade jag16 sekunder på det efter ett för mig perfekt lopp med rygg i jämn, hög fart. Överhuvudtaget är jag mindre bra på de längre sträckorna. Men det känns kul att ha det kvar att utveckla. Jag hade som mål att komma under 2 minuter på 800 meter och det har jag lyckats med det senaste året, både utomhus och inomhus.
Vid veteran-VM i Finland förra året så tog du hem guldet på 800 meter och bronset på 3 000 meter i M 45!
– Ja, det var en helt fantastiskt upplevelse att få springa i mål som världsmästare i min åldersklass! Man fattar det liksom inte… Att planera, förbereda sig och träna en hel säsong – bara att hålla sig frisk genom vintern! – fokusera på ett lopp, en dag, ett klockslag då allt ska stämma och sedan lyckas med det i detta sammanhang. Stå överst på prispallen, behängd med guldmedalj och få höra nationalsången. Det är verkligen mer än jag någonsin kunnat drömma om!!
Gunnar med skörden från veteran-VM i friidrott. Foto: Karin Johansson
Några dagar efteråt dyker du upp i Enhörna IF:s Påsksmällen och presterar 34.04 på tio kilometer terräng-och landsvägslöpning!
– Ja, just Påsksmällen var en av de första tävlingar jag sprang och den har blivit en trevlig tradition. Liten i formatet, men med hög mysfaktor och vasst startfält. Visste inte hur kroppen skulle kännas efter VM. Kände mig dock lätt och fin i benen i helgen, så jag efteranmälde mig på plats denna gång. Och det ångrade jag inte. 34.04 var faktiskt landsvägspers för mig. I år blev det 33.56 på en omlagd bana.
Hur känns det att vara i den här formen som du är i nu om du jämför med ditt tidigare liv när du inte sprang någonting? Var du en soffpotatis?
– Nej, soffpotatis har jag nog aldrig varit. Jag har alltid motionerat i någon form: Racketsporter, cykling, styrketräning. Men helt klart är jag i mitt livs form nu och den känslan är helt obetalbar. Jag älskar att springa, älskar känslan av att snöra på mig skorna och ge mig ut och känna mig lätt och stark och frisk. Den känslan vill jag aldrig vara utan! När jag blir äldre vill jag bli som veteranerna i de övre åldersklasserna: Aktiv och pigg.
Hur mycket tränar du? Tränar du själv eller i grupp? Har du någon tränare?
– Jag tränar oftast 6 dagar i veckan. Det brukar bli 7-8 mil i genomsnitt. Oftast tränar jag själv, men jag brukar träna veckans banpass tillsammans med Hässelbys juniorer. Det är en utmaning att hänga med dem. Deras tränare är Johan Engholm, som även är tränare för min son Joel, som nu gått ut Löpargymnasiet. Man kan väl säga att Johan är min tränare också. Han har ju varit elitlöpare även som senior och har fantastiska personliga rekord från – faktiskt – 800 meter upp till maraton. Det är få förunnat att ha en sådan erfaren coach och bollplank. Jag har hittills följt 94:ornas träningsprogram. 92:ornas är lite för tufft för mig i mängd och kvalitet. Jag behöver mer återhämtning.
Hur ser du på resten av den här säsongen? Vilka lopp kommer du att springa? Målsättningar?
−Det långsiktiga säsongsmålet är veteran-VM i Brasilien i oktober. Att det ligger så sent har gett mitt lite bryderier om hur jag skulle lägga upp säsongen. Normalt är det ju i oktober man tar säsongsvila efter att ha tävlat under sommaren och då är man också ganska sliten. Så vill jag ju inte ha det. Men samtidigt vill man ju inte gå in i grottan och träna ner sig ett antal månader utan att veta hur formen utvecklar sig. Och så är det ju roligt att tävla. Planen var en kortare tävlingsperiod under juni och sedan träning fram till VSM i augusti. Därefter en tidigarelagd säsongsvila och ny uppbyggnadsperiod fram till oktober. Nu fick jag lite ovälkommen ”hjälp” i planeringen av en överansträngd vänster hamstring i maj. Jag hade lite för bråttom tillbaka, vilket gjorde att rehabiliteringen tog längre tid än beräknat. Jag har faktiskt inte kunnat köra kortintervaller på bana sedan i början av juni. Å andra sidan har jag kunnat träna på med i princip allt annat under tiden och gett möjligheter att persa på de längre distanserna. Nu är jag återställd och tränar som vanligt. På bana blir det 1000 meter på FK Studenternas Sommarspelen på Stadion den 6 augusti. Det skulle vara skönt med ett bra formbesked inför VSM veckan efter.
En världsmästare i Påsksmällen. Arkivbild: Mikael Grip
Målsättningar i framtiden?
– Springa resten av livet.
Kikar du på olika åldersvärldsrekord som du vill slå?
– Ja, man får väl börja sikta ditåt nu. Faktum är att jag är ganska nära åldersvärldsrekorden för 50-åringar på 800 meter. Inomhusvärldsrekordet i M50 är 1.59,62. 38 hundradelar kvar att jobba bort… Det kan gå. Det är upp till mig att försöka. Jag kan i alla fall inte skylla på åldern, eller hur, ha, ha.
Kan du någon gång känna, varför satsade jag inte på löpning i yngre år?
– Det har väl hänt att jag någon gång tänkt tanken, men det är ärligt talat inget jag grubblar över. Löpningen har gett mig så oerhört mycket glädje som jag inte alls hade förväntat mig mitt i livet. En guldkant på tillvaron. Jag är lycklig över den nu.
Hur gör du för att hålla dig skadefri? Inga gubbvader och andra ålderskrämpor i sikte?
– Några skavanker har jag ju haft: löparknä, benhinneinflammation, muskelsträckning i sätet + lite överansträngningar här och där, men inget som jag ser som direkt åldersrelaterat. Men varje skada har lärt mig minst en ny stretchövning. Jag går regelbundet hos en naprapat, Camilla Johansson, som har fullkoll på mina svaga punkter och ofta hittar roten till det onda långt ifrån där jag skulle börja leta. Mitt ömma vänstra fotvalv visade sig bero på ett förkortat högerben, vilket i sig berodde på stela och korta lår- och höftmuskler på den sidan. Corestyrka kör jag numera 2-3 gånger/vecka. Det skulle nog kunna vara mer, men jag kan se på bilder/filmer från senare tid att jag klarar att hålla ett effektivt löpsteg längre in i loppen tack vare min förbättrade bålstyrka.
Tror du att det finns fler lite äldre talanger därute som borde snöra på sig löparskorna?
– Det tror jag säkert. Det är helt klart aldrig för sent. Som nybörjare i medelåldern har man ju också fördelen av att inte behöva jämföra sig med egna stordåd i 20-årsåldern. Och även om man har sådana, så finns ju möjligheten att som veteran fortsätta tävla mot jämbördiga motståndare. Jag tycker man ska fortsätta så länge man har lust och hälsan medger. Man är alltid bättre än sitt otränade jag!
Gunnar blickar mot världsrekord. Foto: Rebecka Durén
Beskriv hur en träningsvecka ser ut:
Måndag: Distans 10 km + Core 15-20 min.
Tisdag: Uppjogg 4 km , Backintervaller: 3 x (80m mångsteg + 40 m vadstuds + 3 x 150 m backe), Nerjogg 4 km.
Onsdag: Distans 15 km + Allmänstyrka 20-25 min.
Torsdag: Distans 8 km + löpskolning, stegringslopp. Kortintervaller bana: 3 x (400m + 300m + 200m), p = 60 sek/SP 2 min. Nerjogg 2 km.
Fredag: Vila.
Lördag: A-fart (puls c:a 160-175): Uppjogg 3 km + 5 x 1,5 km, 3:15-3:20 + Nerjogg 3 km + benstyrka 20 min
Söndag: B-fart (puls cirka 150-160): Uppjogg 4 km + 4 km, 3:35-3:50 + 1 km joggvila + 3 km B-fart + 3 km nerjogg
Har du fått med fler medlemmar i din familj att börja springa?
– Nja, egentligen var det ju alltså tvärtom, det vill säga barnen fick mig att börja. Jag tror jag brås på dem. Joel tog t ex JSM-guld på 3000 m 2011. Vi brukar försöka träna ihop åtminstone något pass i helgerna när han kommer hem från internatet på Löpargymnasiet. Dottern Rebecka har (tillfälligt?) lagt ner löpningen. Kanske blev hon segermätt av pokaler och medaljer i början? Min sambo Karin är också löpare. Hennes inriktning är dock mest mot Marathon, men distanspass kör vi tillsammans då och då. (Löpband har ju den fördelen att man också kan träna kvalitet tillsammans oavsett fart). Vi träffades förresten som ledare för Team Stockholm Marathon för några år sedan.
Jag förmodar att du inte ångrar den dagen när du började löpträna?
– Nej, verkligen inte! Jag kan med fog säga att löpning utgör en stor del av mitt liv.
Kommer du ihåg hur det första passet kändes?
– Nja, det var nog inte så märkvärdigt. Det var ingen stor grej då. Inte så att jag tänkte att ”Om 5 år ska jag ta VM-guld!”. Men om det är något jag slås av, så är det att känslan under träning och tävling är densamma nu som då. Jag springer fortare, men jag blir lika trött. Och det är lika skönt, säger världsmästaren Gunnar Durén med eftertryck.
Fotnot: För er som känner igen delar av intervjun så har ni rätt. Detta är en uppdaterad intervju som gjordes med Gunnar Durén i april 2012. Gunnar Durén 2.0 kan man säga.
