Det är nånting med mig och fåglar. Jag verkar kort sagt ha fått dem om bakfoten, vilket jag insåg efter att ha publicerat mitt föregående blogginlägg, som handlade om löpning och närvaro. Såhär skrev jag:
”Jag är som allra mest avstressad och närvarande när jag springer. Jag upphör i största möjliga mån att vara en utomstående betraktare och blir – i största möjliga mån – en del av skogen. Inte som rovfågeln jag en gång såg cirkla över mig – blixtsnabb och hundra procent koncentrerad – men jag är aldrig så nära att bli en ormvråk som när jag knyter på mig löparskorna.”
När texten skulle publiceras letade jag efter en bra illustration och vad var mer passande än att illustrera texten med en bild på en ormvråk. Alltså loggade jag in på en sajt med gratisbilder (förlåt, alla yrkesarbetande fotografer, men det här är en ”low budget-blog” där det saknas resurser att köpa in bildmaterial). Jag sökte på ”ormvråk” och fick upp en bild som med all tydlighet visade en rovfågel mot en blå himmel.
Direkt efter att texten hade publicerats kom ett meddelande från en bekant:
”Naturligtvis kan springandet som naturupplevelse generera en fantastisk närvaro. Men med farten missar man självklart en hel del av själva naturen. Man kan till exempel få för sig att det är en ormvråk som skymtar mellan talltopparna, när det i själva verket är någon helt annan och mycket mer exotisk varelse.”
Det visade sig med andra ord att jag hade publicerat en bild på en kalkongam, vilket vore en sensationell företeelse i Änggårdsbergen, där jag brukar springa. Det är en mycket spridd art på den syd- och nordamerikanska kontinenten, men i Göteborg har den hittills inte observerats.
Nåja, vi gör ju alla misstag ibland, men det här är inte första gången. Jag har tidigare skrivit om änder som jag har observerat på mina löprundor, men då har min löparkompis Kompressions-Pelle direkt hört av sig och berättat att illustrationen visade en grupp ankor. Eller skrev jag om ankor och illustrerade med änder? Jag minns inte. Min förvirring i den här frågan är närmast total.
Och nu har jag inte ens nämnt det allra största misstaget. Det gjordes i min spalt Hugg & Tugg i tidningen Fiskejournalen. Det var en nyhet om en norsk präst som skjutit en ripa som föll ner i en tjärn. Prästens jakthund var en badkruka, så prästen såg ingen annan lösning än att klä av sig in på bara skinnet och simma efter ripan. Det ville sig dessutom inte bättre än att han fotograferades och hamnade i lokaltidningen (rafflande nyhet – eller hur?).
Jag lyckades hursomhelst inte få tag på bilden på den nakne prästen till min notis, alltså beslöt jag att istället illustrera det hela med en bild på en ripa – trodde jag. Tidningens jaktintresserade läsare gick av begripliga skäl i taket, då bilden visade sig föreställa en orre!
Frågan var nu om jag skulle krypa till korset. Det vore ju närliggande eftersom texten handlade om en präst. Med tanke på president Trump och det rådande politiska klimatet bestämde jag mig dock för att inte vika en tum. Jag sysslade helt enkelt med alternativa fakta.
Det är emellertid svårt att stå emot pressen från omgivningen. Jag böjer mig härmed i dammet och erkänner, som jag skrev inledningsvis, att det där med fåglar är nånting jag har fått om bakfoten. Till er som har orkat läsa såhär långt lovar jag därför att fortsättningsvis vara mycket mer noggrann med mina källor. Åtminstone i den här bloggen. Det är tungt att ha en fågel om bakfoten när man springer.
En anka? Ja, det här är tveklöst en anka!
